Kortkort

En av makens bröder skjutsade igår kväll sin femtonåriga dotter och hennes vänner till ett tonårsdisco i stan där vi bor. Flickorna firade att de fått resultaten från The Junior Certificate Exam, proven man gör efter tredje året i Secondary School när man är 15 år. (Dessa följs efter sjätte och sista året av The Leaving Certificate Exam vars resultat studenterna fick förra månaden.)
Svågern kom hem till oss för att vänta till det var dags att hämta tjejerna.
- Sex flickor lämnade jag av utanför discot, suckade han och skakade på huvudet, och tillsammans hade de inte på sig tillräckligt med tyg för en ordentlig klänning...
En stackars orolig pappa till tonårsdöttrar. It's all ahead of us.
Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Och korta kjolar...
Jag antar att när barnen blir lite äldre och klokare och kjolarna lite längre, så minskar oron, även om man aldrig slutar se dem som sina små bebisar.
Och för att understryka att jag verkligen börjar bli gammal så kan jag inte låta bli att notera hur totalt annorlunda femtonåringar som går på disco idag klär sig, i jämförelse med mig och mina kompisar när vi var femton.

Let the ÄTANDE begin

I helgen ska vi åka ner till Waterville i grevskapet Kerry. Jag har visat bilder från denna vackra del av landet tidigare.
På lördag tänker vi äta på en av våra favoritrestauranger när det gäller fisk och skaldjur. Färskt, färskt, färskt. Gott, gott, gott. Krabba, squid, kummel, lax. Sonen saliverar bara vid tanken på deras räkor. Han älskar fisk och skaldjur.
Dessutom har svärmors lokala brevbärare tydligen fixat färsk hummer till oss också. En mångsysslande brevbärare som känner allt och alla och inte bara levererar räkningar är guld värd.
Och som jag berättat tidigare så innebär varje besök hos svärmor en maratonsession i att avböja och ducka för mat, som erbjuds i en aldrig sinande ström. Smörgåsar, rökt lax, kakor, frukt, vin, kaffe, glass, lammstek, jordnötter. Listan är lika varierad som den är lång. Och sherry förstås. Alltid, alltid erbjudandet av sherry.
Jag klagar inte, Jag vet att det är så välment, men det kan bli lite tjatigt. Och att säga "nej, jag bantar, ska försöka komma i bikinin till Israelresan" (har jag berättat att vi ska till Israel?!) skulle mötas med totalt oförstående och noll sympati.
Så vi hörs efter helgen, ett par kilo tyngre...

Något att se fram emot

Har precis pratat med min mamma som bokat en resa hit. Om en vecka på söndag ska vi hämta upp henne i Dublin.

"Åh!" utbrast sonen när jag berättade för barnen att mormor ska komma och hälsa på.
"Nu i helgen ska vi åka till farmor i Kerry, nästa helg kommer mormor och efter det ska vi till Israel. Wow! What a season!"

Och jag är benägen att hålla med. Vilken säsong! Vem sa att hösten är trist och tråkig?

Förresten, har jag berättat att vi ska åka till Israel?!

Att få lufta knäna

Efter de senaste två veckornas härliga väder (bättre sent än aldrig...) så väcktes jag under natten av ylande vindar och piskande regn. Kan det ha varit orkanen Earls svans som svepte över oss? Hösten är här.
Lillan har svårt att acceptera att hon har långbyxor, inte shorts eller kort kjol, på sig för första gången på nästan tre månader. Hela morgonen har hon gått omkring och hållit upp byxbenen ovanför knäna. Well, if you've got the legs for it, why not?
Stackarn. Hon är inte imponerad av byxorna och den långärmade tröjan jag tvingade på henne i morse. Hon brås nog på sin mamma i alla fall och är inte en höst- eller vintermänniska.
För henne kan Israelsemestern inte komma snabbt nog. Har jag nämnt att vi ska åka till Israel?!

Dietfråga

- Jag vägde mig i morse. Jag har gått ner i vikt, sa maken apropå ingenting, över en öl innan middagen igår kväll.
- Alltså, jag fattar inte. Varför går inte jag ner? sa jag, tog en klunk öl till och skopade upp rejält med guacamole på tortilla chipsen...
Sedan insåg jag det dråpliga i situationen och fick mig ett gott skratt.

Utmärkelse och uppgift

Stort tack till Katarina på Filippinerna som gav mig den här utmärkelsen. Jätteroligt!

Med utmärkelsen kom uppgiften att berätta sju intressanta saker om mig själv som ni kanske inte visste. Hur intressanta de är vet jag inte, och några av er vet säkert redan en del av dem, but here goes...

1. När tunneln under Engelska Kanalen var "nyborrad" jobbade jag som stewardess på Eurostar och serverade champagne i 300 km/h.

2. När jag bodde i Paris hamnade mina vänner och jag backstage på en Metallicakonsert. Eftersom vi var uppsnofsade och skulle på nattklubb efteråt kände vi oss lite felplacerade och felklädda i scenens snake pit, omgivna av långhåriga head bangers...

3. Jag tycker inte om katter.

4. Jag brukar sjunga med och dansa omkring i köket som en galning, själv eller med barnen, när de spelar en "svängig låt" på radion eller när jag hittat något bra på YouTube. I don't get out much...

5. Jag läser helst på engelska.

6. The Wire och Sopranos är mina favorit TV-serier.

7. Jag är jätteduktig på att gissa var folk kommer ifrån när de pratar engelska, men är urkass på att imitera olika dialekter och brytningar. Jag kan inte ens göra en svensk brytning när jag pratar, bara irländsk.

Tack igen Katarina!

Tillbaka till rutinen

Så var sommarlovet slut. Barnen började skolan igen i morse. Sonen är inne på fjärde året och mellantjejen andra, så vi hade varken nerver eller tårar. Stora, duktiga kids. De var så glada och uppåt och såg fram emot att träffa alla kompisar igen.
Bara lillan var arg för att hon inte fick stanna kvar i big school. Hon hade slagit sig ner och gjort sig hemmastadd i mellantjejens klassrum medan jag pratade lite med fröken.
Och eftersom Murphy var irländare så är det idag, efter två månaders i stort sett oavbrutet skitväder (pardon my French...), vackert väder med strålande solsken. Det slår aldrig fel.
Barnen går heldag, så det är tillbaka till rutinen med en gång. Och tänk vad lätt man finner sig i rutinen igen. Det är torsdagar och fredagar som kommer att bli lite annorlunda, då lillan ska gå på playschool två mornar i veckan.
Och jag? Var inte oroliga. Jag är säker på att jag kommer att kunna roa mig och hitta saker att göra på egen hand. Men lite konstigt kommer det kanske kännas att för första gången på åtta år faktiskt ha "schemalagd" tid för mig själv...