Nitton år

Den 30 juni 1991 gick jag ombord ett flyg på Arlanda. Det var 19 år sedan och jag var 19 år gammal. Planets destination var Paris, där bästa kompisen och äventyret väntade.
Planen var att stanna i sex månader och lära oss lite franska. Jag blev kvar i nästan fyra år, gjorde en avstickare på ett och ett halvt år till London och hamnade efter det i Dublin för 14 år sedan. I Dublin hittade jag kärleken och på Irland hittade jag hem. Flyttade västerut för snart nio år sedan och byggde upp ett vuxet liv med äktenskap, barn och hus.
So there it is, mitt liv som utlandssvensk på en tidslinje. I ett nötskal. Det där nötskalet är proppfullt med folk, platser, händelser och erfarenheter. Och det där med att vara utlandssvensk är väl teoretiskt korrekt, men jag känner mig inte vare sig speciellt svensk eller speciellt utomlands.
Jag har bott ganska exakt halva mitt liv utanför Sveriges gränser. Den vuxna halvan. Någonstans på vägen slutade folk fråga när jag skulle "komma hem" då jag var i Sverige på besök. Någonstans på vägen minskade behovet av att resa midsommarstången och att tända valborgsmässoelden, för att så småningom försvinna helt. Någonstans på vägen började det jag växt upp med kännas främmande och det som varit nytt och ovant blev min vardag, min trygghet.
19-åringen som satte sig på planet från Stockholm till Paris känns som en mycket annorlunda person mot 38-åringen som bloggar från västra Irland, även om kärnan, eller nöten i det där proppfulla skalet, är densamma.

Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli...

Då har man packat läsårets sista skolluncher. I morgon går barnen sista dagen. En halvdag, så de behöver inte ta med sig lunch. I stället har de ett party och får ta med sig godis och leksaker. De flesta primary schools slutade redan i fredags, men vi går alltid till den 30 juni.
De äldre barnen, i secondary school, är lediga sedan i slutet av maj. De som inte gör examensprov vill säga. Junior Certificate Exams, efter tredje året då man är runt 15 år, och Leaving Certificate Exams, efter sjätte och sista året, görs alltid under juni månad.
På Irland börjar man skolan vid fyra eller fem års ålder, så sonen har redan hunnit gå tre år och mellantjejen avslutar sitt första skolår i morgon. Vad tiden flyger. Om ett par år ska lillan dit.
Men nu är vi väckarklocks-, lunchpacknings-, skjutsnings-, hämtnings- och läxläsningsfria i två hela månader. Härligt!

Det här om att köa

Chekchoukan skrev häromdagen om att köa i Israel och om hur folk alltid tränger sig. Hur mannen hos slaktaren inte tyckte att det var så farlig att han gick förbi alla andra, för han skulle ju bara ha kyckling.
När jag så var hos min slaktare tänkte jag att här är det nog precis tvärtom. Ingen riktig kö, bara folk som väntar. Slaktaren frågar 'Who's next?' och man vinkar fram den person man vet var där innan. Ingen ropar 'Jag var här först!'. Ingen försöker tränga sig eller smyga förbi någon annan. Allt som oftast säger någon 'Gå före du, jag har inte bråttom'.
Vilken anarki! Hur fungerar det? utropar folk i kölapparnas förlovade land, Sverige. Där är det ordning och reda minsann. Nummerlappar t.o.m när man betalar på Kapp Ahl. Bara så att ingen ska bli förvirrad.
Ska man generalisera så vill jag nog säga att irländarna i allmänhet är sådär trevliga och avspända som man tror. Jag måste komma ihåg att vässa armbågarna när jag går och handlar i Israel. Eller ännu bättre. Jag bussar Chekchoukan på dem!

Sunt förnuft

Oskuldsfullhetens röst är ofta logikens och förnuftets röst.
Maken var ute med kollegor i fredags kväll. Han lämnade givetvis sin bil i stan och tog en taxi hem efter ett par drinkar. I lördags skjutsade jag in honom för att hämta bilen och när vi lämnat av honom frågade sonen varför pappa lämnat bilen i stan.
"När man dricker öl eller vin och andra vuxendrinkar kan man bli trött och då kan det vara farligt att köra bil," förklarade jag.
"Varför kunde han inte ha druckit coca cola då?" undrade sonen.
För några år sedan hörde vi ett Don't drink and drive meddelande på radion och sonen höll med om att det var nog bäst att låta bli. Det är ju så lätt att spilla. "Det är nog säkrast att inte äta heller," förkunnade dottern.
Det är ju skönt att barnen vid sådan tidig ålder har en sund inställning till det här med alkohol och bilkörning.

Förmågan att rocka loss

Dottern hade lekt med rockring, eller hula hoop, i skolan och ville ha en.

Kul, tänkte jag. Jättebra motion. Man har ju inte gett upp den fåfänga fantasin om getingmidja efter tre barn. Även om man nu inte hade getingmidja innan tre barn...

Jag trodde att det var som att cykla. Att man liksom aldrig glömmer hur man gör, även om man inte gör det så ofta. Men jag kan inte rocka ringen runt mig mer än tre varv innan den faller till marken.

Mellantjejen rockar som om hon aldrig gjort annat. Svänger höfterna med avundsvärd stil, lätthet och finess.

Anblicken av lillan som rockar är obetalbar. Någon får hålla ringen runt henne där hon står och viftar på stjärten.

'Jag förstår inte,' sa jag till mannen. 'När jag var liten kunde jag rocka i flera timmar.'

'Du hade kanske lite annorlunda kroppsform då...' sa han försiktigt.

Hmm. Borde inte bredare höfter betyda att det är lättare att hålla ringen uppe? Jag skyller på att jag har haft problem med ryggen istället. Och skam den som ger sig. Jag rockar vidare.

Happy now, Irlanders???

Irländarna har vid det här laget kommit över orättvisan och accepterat faktum. Vi fick inte spela i fotbolls VM. We're over it.
Men vi skojade lite innan VM och vi skojar lite nu, när turneringen är över för Frankrikes del. För skoja lite får man väl? Och kanske, kanske mumla något om karma...

Vilse i pannkakan

Det är inte jag som går vilse. Det är alla stackars människor som frågar mig om vägen.
Jag anser mig vara en ganska praktisk och logisk människa av normalintelligens. Jag är fullkomligt kapabel att förflytta mig mellan olika punkter, både till fots och i bilen. Men jag har en mental block när det gäller att dirigera en annan person från A till B.
"Ok, låt mig tänka... Sväng höger i andra korsningen och fortsätt fram till... Nej, vänta nu... Sa jag höger? Jag menar vänster. Vänster! Vänster i tredje korsningen. Tredje, inte andra..."
Nu senast var det ett stackars varubud som mot alla odds lyckades hitta vårt hus.
"Ok, du åker förbi...Nej förresten, inte förbi, det är innan... Innan affären. Fast efter den första bensinstationen. Ja, det finns en affär där också. Men åk förbi den. Nej, innan. Innan den andra affären...Och sen in till vänster. Nej höger. Höger." Klart som korvspad.
I lördags stoppade en kille bilen och frågade mig hur han skulle ta sig till fotbollsplanen. Oj, tänkte jag. Hur ska han köra då? Han måste ju genom hela stan och en del gator är avstängda på lördagar. Hmm. Tänka, tänka. Jag bad maken ge honom en vägbeskrivning och den löd:
"Parkera här, gå förbi det där hotellet och fotbollsplanen ligger bara 300 meter bort."
Ah, smart. Parkera här. Gå till fots. Why didn't I think of that? När det gäller vägbeskrivningar är allt logiskt tänkande som bortblåst.
Och folk frågar alltid mig. Var jag än befinner mig frågar folk alltid mig om vägen. Jag måste se väldigt hjälpsam ut. Eller väldigt välorienterad...
Men ibland får jag faktiskt till det. Jag minns en familj som var på väg till Galway och frågade mig hur de skulle ta sig ur stan och ut på Galwayvägen. Hepp, hepp, hepp. Vänster. Sen höger. Sen rakt fram. Jag vinkade iväg familjen och kände mig stolt över min nyfunna, självsäkra förmåga att ge direktion. I typ två minuter. Tills det slog mig att jag skickat familjen i totalt motsatt riktning till dit de ville. De var nu på väg till Limerick.
Kanske borde jag alltid säga att jag inte vet. Men det verkar så trist och otrevligt. Man vill ju hjälpa när man kan. Så gott man kan.

Medaljernas lättburna tunghet

Här solar vi oss i medaljglansen efter årets viktigaste idrottsevenemang. Sports Day på barnens skola. Föräldrar var välkomna, så lillan och jag var där och hejade på.
Dotterna tog brons i dagens första sprint och sonen kammade hem en brons- och en silvermedalj i sina springtävlingar. De har uppenbarligen ärvt sin mammas atletiska talang... Yeah, right!
Jag var speciellt imponerad av dotterns tredjeplats, vilken hon lyckades med trots att kepsen ramlade av under loppet och hon bestämde sig för att springa tillbaka och hämta den innan hon passerade mållinjen. Under kängruhopploppet föll kepsen av redan efter ett par skutt. Detta märkte hon först när hon kommit halvvägs och sprang igen tillbaka för att hämta den innan hon gick i mål. Denna gång sprang hon inte tillbaka ensam, utan tog med sig en av sina kompisar som sällskap. Efter det fick jag ta hand om kepsen. Nästa år ska hon springa barhuvad sa hon.
Lillan bjöds på både godis och glass på läktaren (a.k.a stolarna man ställt ut på gräsplanen bakom skolan) och var nöjd och glad.
En solig och underhållande dag. Men väldigt få utbrott och arga skrik från föräldrar. Det ska väl höra till? Så nästa år tänkte jag ändra på det. Jag kommer vara den ilskna mamman vid mållinjen som skriker "Vad är det här för jävla Bamseklubb?" "Om du vill ha middag ikväll vill jag se bättre än brons!" Vad tror ni? Too much?

Det känns som sommar...

...när barnen badar i vattenspridaren.
Det där surrande, spottande ljudet från vattenspridaren, blandat med förtjusta skrik när de iskalla vattenstrålarna träffar solvarma små kroppar, är som ett eko från min barndoms somrar.
Emellanåt hörs ett "Ouch!" från någon som sprungit för fort, halkat i det våta gräset och landat på rumpan med ett hårt plask. Och så snabbt upp igen för ytterligare några varv i de kalla strålarna. De hade kunnat fortsätta hela dagen.
Så härligt. Jag kunde inte heller motstå lite svalka. Fast en snabb kalldusch räckte för mig.

Rörd till tårar

Jag satte på SVT Play för att se brudklänningen och blev fast framför datorn i flera timmar.
Det finns prinsessor och så finns det prinsessor. Jag har varit på kungligt bröllop och blivit rörd till tårar. Så härligt att se två människor utstråla sådan kärlek, sådan lycka, sådan värme. Sådan värdighet.
Pompa och ståt. Klänningar och uniformer. Körsång och kortege genom huvudstaden. Och så detta vackra par som det fullkomligen lyser om.
Tårarna rann när de avgav sina bröllopslöften och igen när Victoria tackade folksamlingen utanför slottet för sin prins.
Så underbart att se alla människor ute på gatorna i fantastiskt vackra Stockholm för att hylla brudparet.
Och alla missunsamma tråkmånsar som surt undrar hur många skattekronor det här kalaset kostar vill jag peta i ögat. Värt vartenda öre. För bara riktigt griniga surpellar kan undgå att ryckas med i feststämningen. Och gå på fest behöver vi alla ibland.

Tuta och kör

Vi håller på att planera vår Israelsemester i oktober. Jag tror aldrig att jag bokat en semester så långt i förväg. Inte ens vår bröllopsresa.
Satt och kollade upp biluthyrning på nätet och hittade den här förtroendeingivande hänvisningen:

Driving in Israel
The traffic and patience of drivers in Israel is really terrible. Therefore it is recommended you use other forms of transport if possible. The culture of driving is absolutely wild!

Jag mailade Chekchoukan som bekräftade att ja, det var en mycket passande och korrekt beskrivning av bilkörningssituationen.
Det låter roligt. Wild!
Jag tror jag överlåter bilkörandet till maken. Jag läser kartan istället.

Happy days!

I dag är det den lyckligaste dagen på året. För några år sedan kom en professor upp med en matematisk formel som kalkylerade den mest deprimerande och den lyckligaste dagen på året.
O + (N x S) + Cpm/T + He
Tredje fredagen i juni är vi alla mer optimistiska och livet känns lättare. Så om ni kände av ett oförklarligt lyckorus när väckarklockan ringde i morse vet ni varför. Matematiken har räknat ut det åt oss.
Tredje måndagen i januari däremot kan man lika gärna stanna under täcket med gardinerna fördragna. Det är den mest deprimerande dagen på året.
Så nu vet ni varför ni går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Jag undrar om de har räknat ut den tröttaste och fnissigaste dagen också. Den dagen man känner sig mest förförisk och attraktiv. Hungrigast. För inte kan det väl vara olika från person till person? ;)

En ny era

För några veckor sedan gav jag mig på potträning med lillan. Trots chokladmutor så insåg jag efter ett par dagar att hon bara var halvt redo och halvt intresserad, så jag bordlade projektet. I måndags när jag lämnat de stora barnen i skolan tänkte jag att det var dags att försöka igen och det har gått som en dans. Lillan går på pottan och toaletten som om hon aldrig gjort annat. I morgon tänker jag officiellt deklarera henne torr.
Babyåren i det här huset är slut. Barnvagnen, spjälsängen och barnstolen är redan upplagda på vinden. Många säger att det brukar kännas lite vemodigt, men det tycker inte jag. De senaste åren har varit underbara, hektiska, omtumlande, ansträngande och lärorika. Jag är redo för nästa fas.
Om ett par år kommer jag ha alla tre barnen i big school. Skolåren är också fantastiska. Och krävande förstås. Jag kan titta på de två stora barnen och förundras över allt de lärt sig sedan de började skolan. Deras förmåga att suga i sig ny information.
Jag tycker att man ska försöka leva i nuet, förhoppningsvis med underbara minnen från gårdagen och spännande planer för morgondagen. Man ska bli nostalgisk när man tittar på gamla foton och pratar gamla minnen och man ska längta och önska att tiden kunde gå fortare ibland när man har något roligt planerat, bara man inte glömmer bort "här och nu".
Så nej, jag känner mig inte sorgsen att lämna babyåren bakom mig. Och kan någon please påminna mig om att jag sa det, när lillan är 16 år och vill åka på Italiensemester med sin bästis, eller när mellantjejen är 19 år och kommer hem och säger att hon tänker flytta till Paris. Påminn mig då om att inte sakna babyåren...

Tionde bilden

Snälla Karin skickade vidare Beautiful Blogger utmärkelsen till mig. Jag tackar och bockar.

I utmärkelsen ingår att ompublicera den tionde bilden på bloggen.

Den här bilden är tagen i början av april förra året då vi gjorde en utflykt i Wicklowbergen söder om Dublin. Tyvärr hade jag bara mobiltelefonen med mig så fotokvalitén är inte den bästa.

Utmärkelsen ska egentligen skickas vidare till fem personer, men eftersom jag är ganska säker på att de flesta bloggar jag besöker redan har varit inblandade så fuskar jag lite och skickar inte.

Unisex

Tillåt mig sucka djupt. Idag står det om ett av mina favorit jag-kan-för-mitt-liv-inte-förstå-det- ämnen i Aftonbladet. Någon har startat ett upprop för att kräva mer unisex barnkläder i butikerna. Mer blommigt till pojkar etc.
Why, Oh Why?
Unisex är ett av de tråkigaste orden som finns när det handlar om kläder. I klass med polyester. Och one size fits all. De där one size kläderna sitter alltid konstigt.
Och när är det meningen att man ska sluta klä pojkarna i rosa tyll? Vid vilken ålder går gränsen? Och om man nu sätter en åldersgräns, är man inte åldersrasistisk då?
Ok, jag kansker överdriver. Speciellt med den rosa tyllen (hoppas jag!). Men jag tycker att man skulle hylla skillnader, inte sudda ut olikheter mellan könen?! Pojkar och flickor är och ska få vara olika.
Och visst finns det "neutrala" kläder om man vill att de ska kunna ärva varandras urväxta. Men är inte neutralt också ett sådant där tråkigt ord?

Fler kreditkortsinköp

Jag fick intrycket att sonen inte tog matteläxan på allvar idag.

- En banan kostar 20 cent. Hur många bananer kan du köpa för 50 cent?
- Tre.
- Jaså?! Hur lyckas du med det?
- I'll just use the credit card.

Jag tror maken börjar bli orolig för barnens förkärlek till kreditkort...

Bloody Sunday

Sunday, Bloody Sunday.

Av alla tragiska händelser under konflikten på Nordirland är kanske det som hände i Derry söndagen den 30 januari 1972 den mest ökända. Den mest omtalade.
Inte på grund av antalet dödsoffer. Anledningen är att det den gången var varken lojalistiska eller nationalistiska paramilitära grupper som var inblandade, utan brittiska uniformerade trupper som sköt obeväpnade civila.
Tusentals katoliker hade samlats i en demonstration för medborgeliga rättigeheter. De ville protestera mot orättvisor och kräva samma rättigheter som den protestantiska befolkningen. Samma rösträtt. Samma rättighet till bostäder. One man, one vote var deras slogan.
Ett gäng ungdomar bröt sig ur processionen och kastade sten mot den brittiska militären som bevakade demonstrationen och barrikaderade en av vägarna. Ungdomarna skingrades snabbt med vattenkanoner och tårgas.
Efter detta fick militärerna rapporter om påstådda IRA prickskyttar samt spikbomber bland demonstranterna och fick order om att använda skarp ammunition och skjuta mot folkmassorna. 13 demonstranter dog.
En av London hastigt tillsatt utredning fann och rapporterade att de brittiska soldaterna hade blivit beskjutna och besvarat eld med eld och armén friades från missgärningar. Från vad jag förstått baserades detta mestadels på soldaternas egna rapporter och vittnesmål. Demonstranter, ögonvittnen och journalister berättade en helt annan historia och hävdade att demonstranterna var obeväpnade. Inga bevis på att det funnits spikbomber eller att skott avfyrats från folkmassorna hittades. Många av de som dog hade skjutits i ryggen. En när han viftade en vit näsduk.
I flera decennier krävde anhöriga till de döda och befolkningen i Derry, med hjälp av påtryckningsgrupper och politiker, att London tillsatte en ny utredning av vad som faktiskt hände, och år 1998 påbörjades en sådan.
Tisdag eftermiddag, efter 12 år av vittnesbörd, rapporter och undersökning ska den 5000 sidor långa rapporten offentliggöras. 38 år efter det som hände hoppas man få klarhet. Ansvarstagande. Avslutning.
Idag råder fred på Nordirland. Trots att det fortfarande finns motsättningar så är freden inte längre skör och bräcklig. Den är långvarig och stabil.
Men det finns fortfarande många sår som inte läkt. Många olösta mord, försvinnanden, attacker. Många anhöriga som inte fått svar. Konflikten var lång, blodig och så komplicerad. Mycket mer komplicerad än att "en del är katoliker och en del är protestanter".

Skolresa

Det är skolresetid igen. Mot slutet av skolåret anordnas klassernas School Tours och idag var det sonens tur att få åka på äventyr. Mellantjejen går i första klassen, eller Junior Infants, och kommer att ha sin "skolresa" i skolan. För den yngsta klassen brukar de ordna med hoppslott, trollkarl och annat skoj. De är ju bara fem och sex år gamla, så att ha äventyret på hemmaplan känns ganska förståndigt.
Till Lahinch bar det iväg för sonen. Dit brukar vi åka ofta, men det känns ju såklart som en helt annan plats när man är där med klasskompisarna. De ska utforska stranden, besöka Akvariet, simma och gå till lekplatsen.
En lång lista med saker de skulle ha med sig hade de fått. En väldigt irländsk lista. Badkläder och gummistövlar. Solkräm och regnjacka. Här på västkusten bjuds vi ofta på flera årstider på en och samma dag.
Han var så förväntansfulld och uppspelt. Uppe innan tuppen. Måndagmorgnar brukar jag få skala dem ur sängarna.
"Vad är klockan? När går bussen från skolan? Kommer vi att hinna? Upp med er nu flickor! Hur många minuter kvar innan vi ska åka? Skynda er att äta upp frukosten flickor! Mamma, vad är klockan nu?"
På vägen till skolan spelade han upp flickorna och när vi kom fram hade upphetsningen i bilen nått bristningsgränsen.
Jag pratade med klasskompisarnas föräldrar utanför skolan och alla hade haft samma sorts morgon. En flicka hade drömt mardrömmar om att hon missade bussen. En pojke som bor mittemot skolan hade börjat storgråta när han såg bussen köra fram utanför och trodde att den skulle åka utan honom. Alla ungar hoppade omkring som vildar med matsäckar, ryggsäckar, hinkar och håvar. Exalteringen var total och ingen lyssnade på oss föräldrar som sa till dem att vara försiktiga och inte peta ut varandras ögon med håvskaften.
Så klev de ombord. Sonen och hans lilla kompisgäng hade tur och gick på bussen först och kunde parkera sig längst bak.
Bussen tutade och körde iväg. Föräldrar och syskon vinkade och önskade dem en underbar dag. Jag vet inte varför men jag kände mig lite känslosam och torkade bort en liten tår. Jag var inte ensam om det. Våra stora små skolungar, på väg mot äventyr.

Låt barnen leka

Vi har goda vänner från Dublintiden på besök den här helgen. Deras och våra barn känner varandra sedan alltid. Sedan de föddes. Vi bor i olika delar av landet, men träffas regelbundet så barnen växer på något sätt ändå upp tillsammans. De kallar varandra kusiner ibland fast de vet att vi egentligen "bara" är vänner, inte släkt.
När vi träffas en helg så ser vi knappt till barnen. De leker och underhåller varandra från morgon till kväll. Ibland virvlar de förbi under någon lek. Då och då kommer de och vill bli fed and watered. Intensiv lek bränner mycket energi som måste ersättas.
Under de stunder barnen är inom syn- och hörhåll tycker jag att det är så roligt att observera deras lek och lyssna på deras konversationer:
- Ska vi leka att vi är slavar?
- Vad är en slav?
- Det är t.ex att du är en slav och jag ber om vatten och inte säger please och du måste ge mig vattnet i alla fall.
Jag håller inte med folk som tror att barn måste underhållas och stimuleras hela tiden. Att de inte får ha tråkigt en enda sekund. Barn har sådan fantastisk fantasi och inlevelseförmåga. Jag tror att en vuxen som är med och leker kan hämma eller dämpa fantasin. Missförstå mig inte. Självklart ska man interagera med barnen. Leka, kicka boll, läsa sagor. Men ett barn som får leka självständigt och oavbrutet får vara med om massor av äventyr.
Att klättra upp för stegen till rutshkanan är att bestiga ett berg på en planet gjord av marshmallows. Att krypa in under sängen är att utforska undervattensgrottor. De mest fantastiska karaktärer kommer till liv:
- Jag är ett monster med propellerarmar och lila hår och ni två är polisrymdvarelser som försöker fånga mig!
Sådana scenarios skulle inte jag kunna bidra med i alla fall.

Opassande

Som den pliktskyldiga hustru jag är svängde jag förbi the off licence, vin-, öl- och spritbutiken, för att köpa öl till min make. Sonen följde med in och snokade omkring. På disken hade de ett ställ med shots. Jätteroliga shots. Någon typ av vit likör i enportionsförpackningar. Förpackningarna var formade som spermier med leende ansikten. Kul va? Målgruppen törs jag inte ens gissa på. Sonen plockade upp en och började roat leka med den. "Vad är det för något? Vad ska det föreställa?" Killen i kassan och jag fnissade åt varandra. "Det är en dryck. Bara för vuxna" svarade jag. Hade ingen lust att gå in på blommor och bin med min sjuåring och ett butiksbiträde över en platta öl.
Barn har en förmåga att hitta de mest olämpliga leksaker. Häromveckan var jag inne på apoteket med en ilsken lillan som viftade med ett graviditetstest och skrek "I want it! I waaaant it!" Veckan innan använde hon de färgglada kondompaketen i apotekshyllan som byggklossar.
Det är inte så att jag tycker att det är pinsamt. Det ser bara så fel ut. Det är så lustigt att om man lägger tio olika saker framför ett barn så dras han eller hon som en magnet till den mest opassande.

En kopp te någon?

De sa på radion idag att irländarna dricker mer te per person än någon annan nation i världen. Det förvånar mig inte alls. Du kan inte gå in i ett irländskt hem utan att bli erbjuden en kopp te. Jag gör det själv. Kan inte ens ha en hantverkare här utan att propsa på en kopp.
Om något sorgligt, chockerande eller upprörande hänt är det första man gör alltid en kopp te åt den drabbade. Dels vill man göra något praktiskt, dels är det någon terapeutiskt med att krama en varm kopp te.
Irländarna dricker inte trendiga smaker som rabarber- och fläderblomste. Inte ens Earl Grey är speciellt populärt. Traditionellt, vanligt, gammalt hederligt te ska det vara. Populärast är det irländska Barry's Tea. När en irländare som är bosatt utomlands får besök hemifrån, så är det en låda Barry's Tea han vill att de ska ha med sig.
Hur man förbereder te är viktigt. Kokande vatten förstås. Koppen ska gärna blivit "skållad". En droppe mjölk och kanske lite socker. Inte en citronskiva. Det är för engelskt. Att lägga en tepåse i en kopp kallt vatten som man slänger in i mikron är totalförbjudet. Helgerån.
Så ni ser. Det är inte bara Guinness vi dricker...

Lotteri på kredit

Dottern: De har a raffle, ett lotteri i skolan i morgon. En lott kostar 2 Euro och tre lotter kostar 5 Euro.

Jag: Då får ni ta med er 5 Euro var.

De där lotterierna är alltid för en god sak. Någon välgörenhet eller utrustning till skolan. Man vill ju hjälpa när man kan.

Dottern: Or you could just give me your credit card!

Like mother, like daughter, muttrar maken.

Och jag undrar vad de skulle säga i lärarrummet om jag skickade min femåring till skolan med ett MasterCard...

It was twenty years ago today...

Den åttonde juni 1990 tog jag studenten. För 20 år sedan. Tjugo!
En av mina klasskamrater la in klassens studentfoto på Facebook. Själv har jag någon gång under min road trip tappat bort mitt klassfoto så det var så roligt att se oss igen. En ekonomiklass med 28 tjejer och 3 killar. Unga fräscha ansikten som ler glatt och förväntansfullt mot kameran. Detta var tiden innan plattänger. År 1990 hängde åttiotalets stora hår fortfarande med och vällde fram under de vita mössorna.
Jag hade inte kunde gissat då att jag tjugo år senare skulle bo på västra Irland med irländsk make och tre barn. Att jag själv skulle känna mig mer "utländsk" än svensk. Jag kommer inte ens ihåg vad jag hade för förhoppningar eller planer. Att leva livet och ha roligt skulle jag tro. Just den dagen tänkte vi nog inte mycket längre än stundetfirandet.
Såhär tjugo år senare kan jag göra en inventering och konstatera att jag är både lycklig och lyckligt lottad. Jag känner mig mycket nöjd och tillfreds med vad jag åstadkommit. Jag har sett och gjort och mött och rest. Och jag är inte klar än. Inte på långa vägar. Och den ljusnande framtid är vår!

Jag får pippi på Pippi. Är jag vuxen nu?

När sonen var liten fick han hela Pippi Långstrump serien på video. (Video!? Hur gammal är han?) För några år sedan överförde min svåger den till DVD åt mig. Han var väldigt intresserad när jag sa att jag hade några Swedish films jag ville ha hjälp med. Döm om hans besvikelse när jag gav honom Pippi...
Hur som helst kom jag på idag att lillan nog aldrig sett Pippi. De äldre barnen har väl växt ifrån henne och filmerna plockas inte fram så ofta. Jag satte på den första filmen (som svågern för övrigt har kallat Pippa! Hur vad det med svenska filmer nu igen...?) och alla tre barnen tittar nu förtjust. Och jag tycker ju att det är roligt att de tittar och lyssnar på svenskt.
Men jag kan inte låta bli att tänka; Måste hon stöka till sådär? Kasta mat. Bråka med poliserna. Tilltala alla med Hörru du. Så himla oartigt. Och Prusseluskan vill ju faktiskt bara hjälpa till...
Betyder det att jag är vuxen nu? Nu när jag finner Pippi mer irriterande än underhållande. Eller är jag bara en tråkmåns som begår helgerån? För som svensk, att inte tycka om Pippi är kanske lika förbjudet som att inte tycka om Mamma Mia filmen?

Sjätte juni

Jag såg i almanackan att det är den sjätte juni idag. Borde man inte som svensk känna något? Lite stolthet. Lite Party! Party! Party! Lite "Oh, vad ska vi hitta på för roligt?" Lite behov av att klä sig i blågult. Att hissa flaggan. Om man nu hade en flaggstång. Även om man som jag är utvandrad sedan många år.
Jag tycker att det är lite trist att man i Sverige inte firar sitt land ordentligt. De flesta länder ställer ju till med jättekalas när de firar sina nationaldagar. Svenskar brukar inte vara rädda för att trumpeta ut hur bäst och duktigast de är på allt från jämställdhet till allemansrätt till Melodifestivalen. (Eller, det där med Melodifestivalen kanske man inte får prata om förresten?) Varför anses det då onödigt och tillgjort att fira nationaldagen? Varför är man så rädd för lite pompa och ståt? Fyrverkerier och festande?
I tidningarna verkar det mest vara diskussion om huruvida det kommer att bli bråk mellan höger- och vänsterextremister eller inte. Eller omröstningar där man kan se hur många som kommer att fira. Kul! På en del ställen verkar man ha firat redan igår! What's that about? Fira på lördagen, bara för att få det gjort?!
Nej, ut och vifta med flaggorna nu. Smäll champagnekorkarna och skåla för ert land. Inget land är perfekt. Alla nationer har problem som måste tacklas. Men fira det som är värt att fira!

Jag mötte Lassie...

Så har man varit ute och minglat med kändiseliten igen. Känns nästan som när jag och Chekchoukan hängde på de trendiga nattklubbarna i Paris och stötte på Bono och Prince och andra stjärnor. Nästan...
Var inne på banken i morse och när jag körde därifrån noterade jag en TV kamera på parkeringen utanför det närliggande hotellet. Ut från hotellet kom ledaren för ett av landets större partier, precis när jag körde förbi. Eftersom jag inte sympatiserar med det partiets åsikter så gasade jag och lät honom inte korsa gatan. Jag menar, kan man inte rösta i riksdagsvalet måste man ju visa vad man tycker på annat vis... Nej, det var faktiskt inte därför jag inte lät honom gå. Politiker rör sig ju alltid i svärm. Det var så många som skulle över gatan och jag skulle ha blivit stående så länge. Time is money. Så jag vinkade glatt och körde förbi.
På vägen hem körde jag förbi den nya servicestationen/närbutiken där jag såg en välkänd journalist/programledare (eller vad hans titel nu är) som var där för att klippa bandet för den officiella invigningen. Spännande värre. Fast egentligen är jag inte en fan av honom heller. Och jag var för långt ifrån för att vinka.
Det är spännande och glamoröst att vara svensk hemmafru utomlands. Undrar just varför svensk TV inte valt att göra program om mig...

Våra barn

Barnen har som sagt ledigt hela den här veckan, trots att sommarlovet börjar den 30 juni. Jag undrar om det är för att ge föräldrar en mjukstart. En chans att förbereda sig. Förbereda systemet för vad den omtumlande upplevelsen att ha barnen hemma på heltid i två hela månader innebär. För att barnen ska bli av med det värsta springet i benen efter ett läsår i skolan. Den värsta överskottsenergin.
Idag känns det som att vi gjort oss av med energi. Mest min. Energi och tålamod.
Det har varit mycket småkiv barnen emellan. Jag har hört mycket "I'm telling!" följt av stampande fotsteg och ett beklagande "Maaaammmmmaaaa, vet du vad han gjorde?!" "Vet du vad hon sa...?!"
Varje ifrågasättande från mig av någon dumhet har fått svaret "Han/hon gjorde det först!" Jamen då så. Då är mamma nöjd.
Det har varit mycket ropande. Mamma! Maaaammmaaa! Maaaaaaammmmmmaaaaa!
That's my name, don't wear it out... Varför måste barn alltid ropa? Varför kan de inte komma in till rummet där man faktiskt befinner sig och fråga det de vill fråga? Så fort jag gick ut i trädgården ropade någon inifrån. Gick jag in så var det någon i trädgården som behövde mig. Maaammmaaa!!!
Mycket brottning, bollkastning (hårt, på varandras huvuden) och knuffande av varandra nerför rutschkanan. Som vanligt är det ingen som tar mig på allvar när jag säger att den sortens lek alltid slutar med att någon gråter. "Woaaaah!" Snyft. "He pushed me first!"
Jag lyckades även lägga mig och sola mitt i deras promenadstråk. Det gick tydligen inte att gå runt. De äldre barnen hade i alla fall artigheten att kliva över mig där jag låg. Lillan trampade glatt och oberört på mig.
Lillan ja, som efter gårdagens bravader hela dagen har upprepat sitt mantra: "I don't want to get a haircut"...
När maken kom hem hade jag vinet kylt och korkskruven redo.

Man vet att man är mamma när ett tandläkarbesök eller en bikinivaxning räknas som avkoppling...

Våra barn. Våra älskade, fina. Vår mest lyckade prestation. Vår välsignelse. Vår raison d'être.

Bortbyting?

Av någon anledning har mina barn alltid ledigt första veckan i juni. Tre veckor innan sommarlovet börjar. Något ska vi ju sysselsätta oss med, så i morse tog jag med mig barnen till frissan. Alla tre var i desperat behov av hårklippning.
Två av tre barn satt som små ljus när den trevliga tjejen klippte håret på dem. Den tredje fick avlägsnas från lokalen sparkandes, skrikandes och gråtandes. Utan att ha fått håret klippt. Vi försökte allt. Mutor, hot, godis, dockor, hårrullar, speglar. Inget funkade. Totalvägran.
Inga priser för att gissa vilket av barnen det gäller. Och jag är ingen skvallerbytta, men jag kan ju i alla fall tala om att barnet i fråga är en flicka, under tre och min sistfödda.
Jag undrar om jag måste leta efter en ny frisör nu.
Enligt irländsk folktro så spelar okynniga älvor ofta människorna spratt. Ibland byter de ut människobarn mot älvbarn. Exakta dubbelgångare som besitter kraften att skapa totalt kaos i hushållet. Ibland har jag mina misstankar...