Betraktelser från Plaskeby

Kortkort

2010-09-16T09:50:00.003+01:00

En av makens bröder skjutsade igår kväll sin femtonåriga dotter och hennes vänner till ett tonårsdisco i stan där vi bor. Flickorna firade att de fått resultaten från The Junior Certificate Exam, proven man gör efter tredje året i Secondary School när man är 15 år. (Dessa följs efter sjätte och sista året av The Leaving Certificate Exam vars resultat studenterna fick förra månaden.)
Svågern kom hem till oss för att vänta till det var dags att hämta tjejerna.
- Sex flickor lämnade jag av utanför discot, suckade han och skakade på huvudet, och tillsammans hade de inte på sig tillräckligt med tyg för en ordentlig klänning...
En stackars orolig pappa till tonårsdöttrar. It's all ahead of us.
Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Och korta kjolar...
Jag antar att när barnen blir lite äldre och klokare och kjolarna lite längre, så minskar oron, även om man aldrig slutar se dem som sina små bebisar.
Och för att understryka att jag verkligen börjar bli gammal så kan jag inte låta bli att notera hur totalt annorlunda femtonåringar som går på disco idag klär sig, i jämförelse med mig och mina kompisar när vi var femton.

Let the ÄTANDE begin

2010-09-10T11:56:00.003+01:00

I helgen ska vi åka ner till Waterville i grevskapet Kerry. Jag har visat bilder från denna vackra del av landet tidigare.
På lördag tänker vi äta på en av våra favoritrestauranger när det gäller fisk och skaldjur. Färskt, färskt, färskt. Gott, gott, gott. Krabba, squid, kummel, lax. Sonen saliverar bara vid tanken på deras räkor. Han älskar fisk och skaldjur.
Dessutom har svärmors lokala brevbärare tydligen fixat färsk hummer till oss också. En mångsysslande brevbärare som känner allt och alla och inte bara levererar räkningar är guld värd.
Och som jag berättat tidigare så innebär varje besök hos svärmor en maratonsession i att avböja och ducka för mat, som erbjuds i en aldrig sinande ström. Smörgåsar, rökt lax, kakor, frukt, vin, kaffe, glass, lammstek, jordnötter. Listan är lika varierad som den är lång. Och sherry förstås. Alltid, alltid erbjudandet av sherry.
Jag klagar inte, Jag vet att det är så välment, men det kan bli lite tjatigt. Och att säga "nej, jag bantar, ska försöka komma i bikinin till Israelresan" (har jag berättat att vi ska till Israel?!) skulle mötas med totalt oförstående och noll sympati.
Så vi hörs efter helgen, ett par kilo tyngre...

Något att se fram emot

2010-09-09T11:10:00.002+01:00

Har precis pratat med min mamma som bokat en resa hit. Om en vecka på söndag ska vi hämta upp henne i Dublin.

"Åh!" utbrast sonen när jag berättade för barnen att mormor ska komma och hälsa på.
"Nu i helgen ska vi åka till farmor i Kerry, nästa helg kommer mormor och efter det ska vi till Israel. Wow! What a season!"

Och jag är benägen att hålla med. Vilken säsong! Vem sa att hösten är trist och tråkig?

Förresten, har jag berättat att vi ska åka till Israel?!

Att få lufta knäna

2010-09-06T10:17:00.002+01:00

Efter de senaste två veckornas härliga väder (bättre sent än aldrig...) så väcktes jag under natten av ylande vindar och piskande regn. Kan det ha varit orkanen Earls svans som svepte över oss? Hösten är här.
Lillan har svårt att acceptera att hon har långbyxor, inte shorts eller kort kjol, på sig för första gången på nästan tre månader. Hela morgonen har hon gått omkring och hållit upp byxbenen ovanför knäna. Well, if you've got the legs for it, why not?
Stackarn. Hon är inte imponerad av byxorna och den långärmade tröjan jag tvingade på henne i morse. Hon brås nog på sin mamma i alla fall och är inte en höst- eller vintermänniska.
För henne kan Israelsemestern inte komma snabbt nog. Har jag nämnt att vi ska åka till Israel?!

Dietfråga

2010-09-04T12:45:00.003+01:00

- Jag vägde mig i morse. Jag har gått ner i vikt, sa maken apropå ingenting, över en öl innan middagen igår kväll.
- Alltså, jag fattar inte. Varför går inte jag ner? sa jag, tog en klunk öl till och skopade upp rejält med guacamole på tortilla chipsen...
Sedan insåg jag det dråpliga i situationen och fick mig ett gott skratt.

Utmärkelse och uppgift

2010-08-31T14:46:00.003+01:00

Stort tack till Katarina på Filippinerna som gav mig den här utmärkelsen. Jätteroligt!

Med utmärkelsen kom uppgiften att berätta sju intressanta saker om mig själv som ni kanske inte visste. Hur intressanta de är vet jag inte, och några av er vet säkert redan en del av dem, but here goes...

1. När tunneln under Engelska Kanalen var "nyborrad" jobbade jag som stewardess på Eurostar och serverade champagne i 300 km/h.

2. När jag bodde i Paris hamnade mina vänner och jag backstage på en Metallicakonsert. Eftersom vi var uppsnofsade och skulle på nattklubb efteråt kände vi oss lite felplacerade och felklädda i scenens snake pit, omgivna av långhåriga head bangers...

3. Jag tycker inte om katter.

4. Jag brukar sjunga med och dansa omkring i köket som en galning, själv eller med barnen, när de spelar en "svängig låt" på radion eller när jag hittat något bra på YouTube. I don't get out much...

5. Jag läser helst på engelska.

6. The Wire och Sopranos är mina favorit TV-serier.

7. Jag är jätteduktig på att gissa var folk kommer ifrån när de pratar engelska, men är urkass på att imitera olika dialekter och brytningar. Jag kan inte ens göra en svensk brytning när jag pratar, bara irländsk.

Tack igen Katarina!

Tillbaka till rutinen

2010-08-30T12:27:00.002+01:00

Så var sommarlovet slut. Barnen började skolan igen i morse. Sonen är inne på fjärde året och mellantjejen andra, så vi hade varken nerver eller tårar. Stora, duktiga kids. De var så glada och uppåt och såg fram emot att träffa alla kompisar igen.
Bara lillan var arg för att hon inte fick stanna kvar i big school. Hon hade slagit sig ner och gjort sig hemmastadd i mellantjejens klassrum medan jag pratade lite med fröken.
Och eftersom Murphy var irländare så är det idag, efter två månaders i stort sett oavbrutet skitväder (pardon my French...), vackert väder med strålande solsken. Det slår aldrig fel.
Barnen går heldag, så det är tillbaka till rutinen med en gång. Och tänk vad lätt man finner sig i rutinen igen. Det är torsdagar och fredagar som kommer att bli lite annorlunda, då lillan ska gå på playschool två mornar i veckan.
Och jag? Var inte oroliga. Jag är säker på att jag kommer att kunna roa mig och hitta saker att göra på egen hand. Men lite konstigt kommer det kanske kännas att för första gången på åtta år faktiskt ha "schemalagd" tid för mig själv...

Skyldig?

2010-08-29T14:09:00.005+01:00

Från den första augusti gäller här på Irland striktare regler och riktlinjer vad gäller försäljning av läkemedel som innehåller kodein. Apoteken får inte ha medicinen synlig på hyllorna och personalen måste upplysa om riskerna, ge råd om hur och när preparaten bör användas samt rekommendera kodeinfria läkemedel.
Ett nödvändigt och välkommet initiativ eftersom kodein tydligen är väldigt beroendeframkallande och de senaste åren har sett ökat missbruk.
Jag behöver tack och lov sällan ta värktabletter, men när min onda rygg är som ondast är Nurofen Plus det som hjälper bäst, verkar snabbast och varar längst. Nurofen Plus innehåller kodein och kommer därför under de här nya reglerna, med resultatet att jag nu känner mig lite kriminell när jag går till apoteket och apotekaren allvarligt upplyser mig om riskerna. Det känns lite som att jag försöker köpa heroin i en mörk gränd. (Pratar givetvis inte av egen erfarenhet här. Mer ett antagande om hur jag skulle känna mig om jag försökte köpa heroin i en mörk gränd.)
Visst är det lustigt att man kan känna sig skyldig när man är helt oskyldig och inte gör något olagligt? Precis som man alltid känner sig lite skyldig när man går genom tullen, trots att det starkaste man har i väskan är tuggummi med extra menthol och det enda man packat för mycket av är skor.
"Förlåt, förlåt herr tulltjänsteman. Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag packade fem par skor för min weekendresa, när jag visste att jag bara skulle använda två par."
Men nog kan jag stå ut med några frågor och välmenta råd vad gäller värktabletter, när det betyder att folk som behöver det kan få hjälp.

Egenheter

2010-08-27T11:07:00.003+01:00

Jag vet. Som svensk boende utanför Sveriges gränser ska man helst inte ha så mycket åsikter om Sverige och svenskarna. Det kan vara känsligt att göra sig lustig över eller tycka till om något. Men, my blog, my rules.
Alla länder och folk har sin originalitet och sina underligheter. Anledningen till att jag fascineras av de svenska är kanske att jag borde tycka att de inte är konstiga, att det är så det ska vara. Men det finns saker som kan få mig att skratta högt eller ifrågasättande skaka på huvudet. Och om jag tycker att de är lustiga, så måste ju "icke-svenska utlänningar" tycka att det är ännu konstigare.
Taxeringskalendern till exempel. Helt sanslöst. Vad tjänar den för syfte? Är inte en persons lön deras ensak? Deras, deras arbetsgivare och deras bank. Jag bryr mig verkligen inte om vad mina vänner tjänar. Vill inte ens veta hur mycket eller hur lite.
Jag minns för några år sedan när ett svenskt företag lanserade en sorts internetversion av taxeringskalendern. Man kunde logga in och kolla hur mycket grannarna tjänar. Spännande. De pratade t.o.m om det på radion här och folk trodde att det var ett skämt. www.younoseybastards.com kallade man passande sidan.
Uppvaktning undanbedes är en annan sak som roar mig. Sätta in en annons i tidningen för att tala om att man fyller år men att man inte vill ha presenter eller lyckönskningar?! Helst ska man sätta in sin adress också så att folk vet vart de inte ska skicka kort. Himla praktiskt.
Häromdagen påmindes jag om en annan lustighet när jag pratade med mamma som skulle åka och hälsa på goda vänner. Ta med sig egna lakan. Den hade jag glömt. Maken trodde att jag skojade.
Jag vet att för svenskar är detta helt normala företeelser och de kan inte alls se det lustiga i det. Precis som andra nationaliteter inte ser sina egna egenheter. Jag säger inte att det är fel, (Jo förresten. Taxeringskalenderna är helt fel.) bara att det är intressant att iaktta.

Rätt och fel

2010-08-26T10:40:00.003+01:00

Jag hörde en diskussion om religion på radion. Det började med religionens plats i skolor och undervisning.
Några lyssnare hörde av sig och undrade hur ateister kan veta vad som är rätt och fel. Hur de kan skilja på gott och ont. Allvarligt?! Visar det inte på en väldigt simplistisk, skev uppfattning av människor och världen?
Skulle religiösa, troende människor ha monopol på att veta rätt från fel? Har vi inte sett tillräckligt för att veta att så verkligen inte är fallet?
Och tror de dessutom att religiösa människor bara "gör rätt" därför att God said so? Inte därfor att folk faktiskt kan ha en medfödd känsla för gott och ont, rätt och fel?
Trist människosyn tycker jag.

Vad gör du?

2010-08-24T20:13:00.002+01:00

Vilket svar vill du helst inte ha när du ropar "Vag gör du?" till din två-och-ett-halvåring som leker själv på sitt rum?
"Jag målar naglarna!" ligger nog på min tio-i-topp lista.
Tur i "oturen" att nagellacket, som penslades på korta små naglar av knubbiga små händer, i alla fall hade samma färg som mellantjejens påslakan. Påslakanet som användes som "underlägg"...

Förberedda

2010-08-22T16:58:00.005+01:00

Det är min erfarenhet att barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig och finna sig till rätta på de flesta platser och i de flesta situationer. Ofta är det vi vuxna, som i vår iver att förbereda barnen inför dagis, skola, resor, husflytt etc. gör alldeles för stor affär av saker och ting. (Jag har fortfarande inte varit på ett enda ställe med mina barn, där de känt att de inte kunde leka och ha kul, äta, sova eller bajsa för att de inte varit tillräckligt förberedda...)
Medan vi vuxna ofta arrogant tycker att andra "beter sig underligt" och "gör fel", speciellt folk i andra länder och från andra kulturer, så har barn har en väldigt hälsosam live and let live attityd till världen omkring sig .
Så häromdagen pratade vi om vår kommande semester i Israel (nu är det mindre än två månader kvar och jag tänker snart börja TJATA om den här!). Inte så mycket i "förberedande" syfte, utan mer för att uppmärksamma dem på och intressera dem för vår fantastiska, omväxlande värld.
"Ni förstår i Israel gör alla unga pojkar och flickor militärtjänsten. Ni kommer att se många soldater som bär vapen," förklarade jag. Och min inre pedagogiska mamma (jo, hon finns där) tillade förstås att "Det är inte något farligt med det."
Inte för att de såg speciellt oroliga ut. Den enda följdfrågan var från sonen: "Ok. Kan man köpa och ta med sig hem?" (Tillägger hastigt här att sonen inte är vare sig avtrubbad, våldsam eller ohälsosamt intresserad av vapen)
"En del människor klär sig annorlunda mot vad vi är vana vid. " "Ni vet att många judar inte äter fläskkött." "Tänk så fantastiskt att få se Jerusalem!"
Men de visste redan allt det där. De har nämligen sett avsnittet då familjen Simpson åker till Jerusalem. Och i kör citerade de Homer: "Why can't we all just get along? Sure, some of us don't eat pork. Some of us don't eat beef. But we all love chicken!" Och för dem är det ju kanske precis så enkelt. Inget som är konstigt. Ingen som gör fel.
Vem behöver vara en pedagogisk förälder när Homer Simpson finns i TV rutan...

Lite humor så här på fredagseftermiddagen

2010-08-20T13:16:00.003+01:00

Jag antar att vårt äktenskap klassas som "blandat". Yeah, ok, whatever...

Hur som helst gillar jag den här komikern. Han får mig alltid att skratta högt.

Välorganiserad

2010-08-19T16:02:00.002+01:00

Barnen börjar skolan igen den 30 augusti (väldigt fuskigt att börja redan i augusti tycker jag) och idag har jag varit sådär tråkigt duktig och redan plastat in deras böcker.
Här köper man alla skolböcker själv och vår skola brukar anordna en dag innan läsårets slut i juni, då en bokhandlare kommer in till skolan och man kan köpa nästa läsårs böcker. På så sätt får man det gjort och slipper köa med resten av världen i bokaffären sista veckan i augusti. Dessutom går 10% av intäkterna från bokförsäljningen i skolan till skolan.
Första året jag hade skolbarn tyckte jag att det var så mysigt och roligt och spännande att plasta in böckerna. Men nu är jag inne på fjärde året och nyhetens behag har liksom försvunnit. Det är ett ganska trist och långdraget jobb (trots väldigt fiffig självhäftande plast, mycket smidigare än "på min tid") och böckerna blir bara fler och fler för varje år som går. Sonen, som snart fyller åtta år, har sex olika matteböcker!
Barnen visar inget intresse och erbjuder sig inte att hjälpa till och om jag ska vara ärlig är det ett jobb jag helst gör själv. Ostörd. Hmm, jag menar oassisterad förstås...
Men nu är det gjort, sånär som på tre böcker. Plasten tog slut. Om man skulle ta och slå in lite julklappar nu... ;)

Resultat

2010-08-18T09:39:00.002+01:00

Idag är dagen D för Irlands 18-åringar. De som gick sjätte och sista året i Secondary School och satt sina Leaving Cert Exams (motsvarande studentexamen) några stressiga veckor i juni. Idag får de sina resultat.
Det är en stor dag. 14 års skolgång och en två månader lång väntan är över. För många känns säkert de här senaste två månaderna längre än de tidigare 14 åren, och jag kan tänka mig att många hade svårt att somna igår.
Idag får de hämta de där magiska, läskiga kuverten. Bokstäver (A, B och C förhoppningsvis) konverteras till en siffra som många känner kommer bestämma resten av ens liv. Vi som är äldre och visare vet att så är det ju inte, men nog är den viktig den där siffran.
När man är 18 år tror man att man är vuxen. Det trodde jag också när jag var 18. Man har slutat skolan och får rösta och köra bil och gå på puben. Jag tittar på 18-åringar idag och ser barn. Om bara några år kommer det att vara mina barns tur att gå och hämta de där kuverten. Snacka om läskigt...

En vit lögn och en generös son

2010-08-17T09:25:00.002+01:00

Igår kväll tappade sonen en tand till. Han la den försiktigt vid sidan av handfatet medan han sköljde munnen. Maken gick förbi och råkade borsta ner tanden i hålet i handfatet. Panik!
"Min tand! Nu kommer jag ju inte få några pengar!"
Jag föreslog att vi kunde skriva en lapp och lägga under huvudkudden. En sorts "IOU" till tandfén. Men sen fick jag en snilleblixt. Tandfén har av någon anledning lagt alla tappade tänder i mitt badrumsskåp. Jag tittade på dem häromdagen och tänkte kasta dem med gjorde inte det som tur var.
"Pappa kan öppna handfatet och fiska fram tanden" sa jag och blinkade till maken.
"Visst," sa han, "Gå ner och titta på TV du så ska jag nog hitta tanden."
Snabbt fram med en av de andra tänderna. Lite buller och bång när vi "öppnade handfatet" och så glädjerop: "Vi hittade den!"
Tanden lades under kudden och tandfén besökte oss under natten. Sonen räknade slantarna i morse. Fem euro. För en liten tand. Inte illa. Eftersom tandfén vet att pengarna inte slösas, utan stoppas direkt i spargrisen, så brukar hon vara ganska generös.
"Hur mycket pengar har lillan i sin spargris sedan vi tömde dem och satte in på banken?" frågade sonen.
"Lillans spargris är nog tom" sa jag.
"Då får hon lite av det här," sa han och stoppade två euro i lillans gris.
Vad glad och stolt man blir i mammahjärtat när de gör sådant.

Vi hade relativ tur med vädret

2010-08-15T17:27:00.005+01:00

Vi hittade en vacker, relativt platt, plats in dunerna att sätta upp våra tält på i fredags.

Vågornas konstanta "swoosh, swoosh" när de rullade in var det perfekta bakgrundsljudet.

Kvällen var sval, men inte för kall och regnet höll sig borta. Nästan hela natten. Någon gång mellan klockslagen mitt-i-natten och tidigt-på-morgonen började det smattra mot tältdukarna. Inte för att det verkade störa resten av familjen. De sov och snarkade medan jag låg och lyssnade. Vi hade klämt in oss alla fem i ett tremanstält. Det var mysigt, men lite trångt. Det regnade inte så hårt att det blev blött inne i tältet, men tillräckligt hårt för att behöva packa ihop och åka hem vid niotiden på morgonen. Frukosten fick intas hemma istället för i vildmarken.

Till nästa gång ska vi skaffa oss ett större tält. För en nästa gång blir det definitivt. För att citera lillan, "Have to do more camping!!!"

Vildmarken kallar

2010-08-13T09:01:00.002+01:00

Ok, inte vildmarken, men väl de gräsiga dynerna ovanför en av våra vackra stränder här på Atlantkusten. Och Atlanten kan vara nog så vild.
Vi har goda vänner på besök och i natt ska vi iväg och tälta. Förra året tog papporna med sig de stora barnen och campade och i år ska mammorna och de små också följa med.
Jag hoppas att årets tripp kan leva upp till förra årets äventyr. Att mammornas närvaro inte gör det mindre spännande. Förra året rostade de marshmallows över lägerelden och hittade en död säl på stranden. Den där sälen gjorde stort intryck... Jag har inhandlat marshmallows, men några döda havsdäggdjur kan jag ju inte garantera.
Det är meningen att vi ska iväg och campa med våra israeliska vänner när vi hälsar på dem i oktober. Chekchoukan var lite orolig att det kommer att vara lite kallt på nätterna. "Bara" 20 grader... Här har vi knappt uppnått 20 grader dagtid under juli månad. Temperaturen i går natt var runt 12. Jag tror inte att vi kommer att frysa i Israel. Men det är nog bäst att jag packar med fleecarna till i natt.

Seriously?

2010-08-11T14:57:00.004+01:00

Här trodde jag att vi närmade oss mitten av augusti. Så läser jag tidningarna i veckan och inser att det måste vara första april. För nog måste det vara ett skämt? Inte kan det vara så, att folk på fullaste allvar, har anmält kronprinsessan för mutbrott?
En vän bjöd dem på bröllopsresan. Lånade ut sitt privatplan och sina privata ö i söderhavet. En fantastisk bröllopspresent. För de som redan har en brödrost...
Men knappt hinner de landa i Sverige igen innan det grönögda monstret låter höra av sig.
Mutbrott?! Vad ville vännen ha i utbyte tro? Halva kungariket? Kronjuvelerna? Ett par riddare? En bra placering vid Nobelmiddagen kanske...
Jag avskyr, men avskyr, missunsamhet. Jag kan ärligt, med handen på hjärtat, säga att det inte stör eller upprör mig det minsta att se andra som har det jag inte har. Visst vill vi alla ha lite mer ibland. Mer pengar, mer kläder, mer semester, mer kvadratmeter. Men avundjsuk på andra, det blir jag inte. Good luck to them! I mångt och mycket skapar vi vår egen lycka här i världen, och att ödsla energi på att vara avundsjuk och missunsam kan inte bidra något vidare till en persons välbefinnande.

Dear Santa...

2010-08-10T17:24:00.002+01:00

Det är aldrig för tidigt att börja tänka på klappar...

Sonen: Sa inte du för ett tag sedan att du vill köpa nytt köksbord?
Jag: Ja. Pappa och jag kanske köper det till oss själva i julklapp.
Sonen: Om du vill kan jag lägga till det på min lista när jag skriver brev till tomten. Så slipper ni betala för det själva.

Gullunge.

En gåta

2010-08-10T10:24:00.002+01:00

När maken hjälper barnen med att göra sig i ordning för natten eller klä sig, kan jag höra hur de hela tiden instruerar och upplyser honom om mammas regler. "Mamma säger att vi måste..." "Mamma brukar göra så här..." "Mamma vill att vi..." etc. etc. Speciellt mellantjejen tycker att det är väldigt viktigt att allt görs på rätt sätt. Maken säger att hon påminner honom om någon han känner...
Så till min fråga. Hur kan mammas regler vara så viktiga att följa när pappa hjälper till och så oviktiga att följa när mamma hjälper till? En gåta.

Irish Coffee, med ett mexikanskt stänk

2010-08-08T19:55:00.002+01:00

Mannen bakom receptet till den här drinken kallar den anspråkslöst för The Best Ever Irish Coffee, och jag är benägen att hålla med. Starkt espressokaffe blandat med Whiskey, Baileys och Kahlúa. Avskräcks inte av karamelliseringen och flamberingen som krävs för preparationen. Väl värt besväret. Speciellt när det är maken som gör sig besvär...
Förföriskt gott, sött och värmande. Visst har vi irländare tur som kan dricka sånt här mitt i sommaren? Ni andra får väl vänta på att värmeböljorna lagt sig. Eller också får ni komma hit, så bjuder vi på kaffe.

Valfritt

2010-08-07T15:41:00.003+01:00

Även som utlandsboende svensk kan man ju inte missa att det är val i Sverige i år. Är det bara jag, eller känns det som om den här valrörelsen har pågått i all evighet? De flesta väljare har säkert hunnit ändra sig många gånger. Här utlyses val ungefär en månad innan valdagen, oftast runt vart tredje år, och partiernas kampanjer startar då. Det räcker gott och väl. Man brukar hinna tröttna på den tiden...
För mig känns det inte alls aktuellt att rösta i svenska val. Jag var för ung när jag flyttade för att vara politiskt intresserad och medveten. Jag står nog inte med i den svenska röstlängden längre, utan är registrerad för att rösta i lokala och europeeiska val här på Irland. Jag tycker att man ska rösta, det är en skyldighet likaväl som en rättighet, men jag tycker att man bör rösta där man hör hemma, och hemma för mig är ju här. Svensk politik, svenska politiker, manifest och sakfrågor är inte något jag är speciellt insatt eller intresserad av. Det har inte berört mig på många, många år och påverkar ju inte mig och min irländska familj.
Men jag funderade ändå idag på vart svenskar på Irland ska gå för att rösta. Ambassaden har ju stängt. IKEA gissade maken. Kan det vara så? Det finns kanske bara begränsad plats för svenska organisationer här. IKEA öppnar och ambassaden stänger. Lämna barnen i bollhavet, plocka upp lite sill, knäckebröd och en bäddsoffa och så in bakom gardinen och rösta. För gardiner har de väl gott om på IKEA?
Nej förmodligen inte. Jag tror att det fortfarande finns ett par konsulat i landet och jag antar att det är dit man går. Annars tyckte jag att IKEA idén var ganska bra...

Vill man vara fin...

2010-08-05T19:19:00.004+01:00

I dag var jag på skönhetssalongen. Dessvärre inte för någon härlig, välbehövlig, välförtjänt lyxbehandling (Husband, om du läser detta, presentkort välkomnas varmt. Hint, hint...), utan för ett nödvändigt ont, bikinvaxning. Men, men, egentid är egentid och man får njuta så gott det går. Ouch!
Jag har alltid misstänkt att de på något sätt hypnotiserar eller drogar en på sådana där salonger. Att det är något i luften. Så fort jag stiger in känner jag mig så härligt avslappnad och nästan lite "lullig". Lite onykter. Det doftar så gott, belysningen är så lagom mjuk, musiken så lugnande. De pratar med en i soft, soft voices... Nu somnar man ju inte vid en bikinivaxning direkt, men det är nästan så att man slumrar till när de förberer och värmer vaxet.
Och om jag misstänkt det förut, så är jag nästan övertygad om nu att de påverkar sinnet på något sätt, för idag fann jag mig samtyckande till och bokande av en underarmsvaxning. Något som jag genomlidit en gång tidigare och sagt never again till. Men tjejen fick det att låta som en fantastisk idé och jag, i mitt "berusade" tillstånd, höll med. Åh, vilket pris vi betalar för skönhet...

Klassiker

2010-08-04T10:27:00.005+01:00

Det finns några filmer, klassiker, som på något sätt hör till allmänbildningen att man har sett. Borta med vinden. Casablanca. Filmer vars repliker man kunde citera innan man ens sett dem:
"Frankly my dear, I don't give a damn."
"Of all the gin joints, in all the towns in all the world, she walks in to mine."
Igår betade jag av en till på listan. Av någon anledning hade jag aldrig sett Breakfast at Tiffany's" förut.
Nu har jag nynnat Moon River hela morgonen och funderat om jag skulle se fånig ut om jag gled omkring här hemma och gjorde mina sysslor iklädd svart aftonklänning, solglasögon och med ett lååångt cigarettmunstycke i mungipan. Förmodligen skulle jag se jättefånig ut. There's a time and a place...
Audrey Hepburn däremot, fulländade den looken. Hon måste vara en världens vackraste kvinnor någonsin. En sådan klassisk, naturlig skönhet. Ett ansikte man inte kan sluta stirra på.
Vad ska jag se härnäst? Citizen Kane kanske. Fler förslag?

Pass, i stora lass...

2010-08-02T21:33:00.003+01:00

Egentligen skulle jag vilja synkronisera våra pass. Så att alla går ut samtidigt. Mycket smidigare än att hålla reda på fem olika datum. Men eftersom barn under tre bara får treårspass, barn över tre femårspass och vuxna tioårspass så blir det ju lite krångligt att samordna.
Nu är det sonens och lillans pass som måste förnyas. Egentligen är de giltiga till december och januari, men vi ska ju ut och resa i oktober och passen måste av någon anledning vara giltiga sex månader efter hemresan från Israel. Nu skulle vi säkert bli både in- och utsläppta ändå, men det är ju dumt att chansa. Och förnyas måste de ju snart i alla fall.
Så nu fyller jag i formulär och letar fram födelsebevis. Jag vet inte hur det är i andra länder, men här är det krångligare att få barnpass än vuxenpass. Mer dokumentation och signaturer, och det kan väl vara bra. Båda föräldrarna måste infinna sig med barnet på polisstationen för att få papper och foton signerade. Både det gamla passet och födelsebeviset måste skickas med till passkontoret. Och eftersom man sedan några år tillbaka inte automatiskt blir irländsk medborgare när man föds på Irland (man måste ha minst en irländsk förälder, något man tidigare inte behövde), så måste man numera även skicka med föräldrarnas pass när man ansöker om pass för barn födda sedan år 2005. Något som vi givetvis glömde förra gången...
Passfoton har de blivit väldigt strikta med. Titta rakt fram. Le inte. Stängd mun. Inte så svårt för en vuxen, men försök förklara det för lillan som är van att spexa och säga "Cheeeeeese" framför kameran. Till slut blev det en giltig bild i alla fall, även om munnen är lite halvöppen.
Mitt eget pass är giltigt i tre år till, men eftersom Svenska ambassaden har stängt sitt kontor i Dublin vet jag inte riktigt hur jag ska göra när det måste förnyas. Får väl passa på när jag är på Sverigebesök. Eller så får jag ta itu med att bli irländsk medborgare. Det vore kanske på tiden.

Så här dags, den här dagen, för sex år sedan...

2010-07-31T09:57:00.002+01:00

Så där sa alltid min mamma på våra födelsedagar när vi var små. "Så här dags åkte jag till BB." "Så här dags föddes du."
Då, när man var liten, undrade man kanske varför hon tjatade om det varje år. Men sedan jag själv fick barn förstår jag. Nu gör jag det själv. "Så här dags..."
Varje år på barnens födelsedagar tänker jag tillbaka och minns precis hur det var när de föddes. Blir lite sentimental. Kan inte fatta hur fort åren går. När jag tittar på dem idag ser jag ju fortfarande de där nyfödda bebisarna.
Så här dags, den här dagen, för sex år sedan låg jag och gosade med min nyfödda mellantjej. Som ju var babyn då. Hon var vår baby ända fram till den dagen lillan föddes tre och ett halvt år senare. Nu är hon stora damen. Sex år gammal. Grattis till min älskade prinsessa.

Systrar

2010-07-29T10:30:00.003+01:00

Jag har två bröder så jag vet inte hur det är att växa upp med en syster. Men det verkar kul och spännande.
Som när barnen är ute och cyklar och storasyster sätter en cykelhjälm på lillasysters huvud och försöker övertala henne att springa med huvudet först in i tegelväggen, att liksom stånga väggen, "för det gör inget när man har hjälm på sig..."
Eller som när flickorna lägger pussel och bägge två vill passa in den sista pusselbiten, och hellre än att låta storasyrran göra det stoppar lillsyrran pusselbiten i munnen och börjar tugga.
Som sagt. Kul och spännande. Nästan jämt...

Projekt

2010-07-27T10:58:00.002+01:00

För er som väntat med spänning på en uppdatering om hur "operation foto" har gått, kan jag rapportera att det har gått väldigt bra. Jag har sorterat, kategoriserat, daterat och t.o.m raderat (rivit och kastat). Hälften av bilderna är insatta i album och ramarna runt om i huset har blivit uppdaterade. Nu måste jag inhandla fler album och lova mig själv att inte vänta 10 år innan jag sorterar foton igen. Känns härligt att ha det gjort.
Så med fortsatt typiskt irländskt sommarväder ute, bestämde jag mig för att tackla ytterligare ett inomhusprojekt. Bröllopskassen. I en av garderoberna stod en stor papperskasse full med planer, papper och memorabilia från tiden kring vårt bröllop. Inte långt efter vi gift oss flyttade vi västerut från Dublin och strax efter det fick vi barn, honeymoon baby, så den där kassen blev stående. Osorterad och oorganiserad. Inte min stil alls.
Vi hade ett relativt litet bröllop med irländska mått mätt, men snacka om projekt. Oj så mycket planering det innebar. Kärt besvär givetvis och roligt att titta igenom.
Korrespondensen med hotellet där vi höll vår fest. Boken med frågor från the pre-marriage course vi gick på. Broschyren om interfaith äktenskap någon gav oss. Eller som maken kallar den "...so you're marrying a catholic..." Gästlistan. Adresslistan. Bordsplaceringsplaneringen. Alla RSVPs. Listan med alla fina, generösa presenter vi fick. Gratulationskorten. Telegrammen (eller fax och email var det visst). Pappas tal. CDn med bröllopsmusik som vi valde från. Noterna till Birkalåten som vi gick ut till och som den irländska kantorn spelade galant. Biljetter och broschyrer från bröllopsresan. Jag har tom sparat korken från champagneflaskan vi beställde in på hotellet vi bodde på när vi precis förlovat oss. Att jag är en sådan sentimental romantiker.
Nu är allt sorterat och bröllopskassen ska bli bröllopslådan. Jag ska köpa en fin låda, värdig innehållet, att spara alla minnen i.
Och om sommarvärmen vi hade i juni, men som försvann i juli, inte hittar tillbaka till oss snart, måste jag kanske tackla oredan på vinden...

Reek Sunday

2010-07-25T12:57:00.002+01:00

Croagh Patrick är ett 772 meter högt berg på nordvästra Irland. Landets skyddshelgon, Saint Patrick klättrade på 400-talet till bergets topp och fastade där i 40 dygn.
På Reek Sunday, den sista söndagen i juli varje år, vallfärdar pilgrimer till Croagh Patrick för att bestiga berget. Detta har pågått i 1500 år. Man beräknar att 20000 personer kommer att klättra till bergets topp idag. Många av dem barfota och en del män i bar överkropp. I lidandets och botgöringens namn.
Det är dimmigt, disigt och vått där uppe idag. Jag kan tänka mig att det är en mardröm för Räddningstjänsten, som varit på plats för att assistera sedan gryningen.
Croagh Patrick ligger i grevskapet Mayo, ännu en vacker del av landet. Jag har varit nedanför, men aldrig på toppen av berget och skulle faktiskt kunna tänka mig att bestiga det någon dag. En torr, varm dag.
Och eftersom jag har lite svårt för det där med att se mig själv och mina nära och kära som syndare, så är det inte för botgöring, utan mer för den vackra utsikten och känslan av prestation jag skulle göra det. Och jag skulle göra det med rejäla skor på fötterna.

Dagens observationer

2010-07-23T14:16:00.004+01:00

1. Barn förstår inte ironi. När mamman, som hela dagen haft tre barn cirklande kring sig, säger "Vad synd det är att ni inte har era egna rum, fulla med leksaker, att leka i", tittar barnen oförstående på mamman och säger "Men mamma, det har vi ju visst!"

2. Barn tar allt man säger bokstavligt. När mamman, som fått upprepa sig femtioelva gånger, uppgivet suckar "I'm blue in the face from telling you...", studerar barnen nyfiket mammans ansikte, konstaterar att hon ju inte alls är blå och återgår till att inte lyssna.

Återkommer med fler insikter.

En riktig snyftare

2010-07-22T09:52:00.004+01:00

Någon skrev om irländarna i en dikt att "... all their wars are merry, and all their songs are sad". Nationalsången, Soldatens sång, handlar om hur man bland kanoners och gevärs buller och brak bekämpar den gamla fienden. Inga tysta och glädjerika sköna tankar där inte. Ingen "politisk korrekthet". Tur att den sjungs på irländska så ingen förstår vad de säger...
Irländsk folklore har ett stort utbud historier och legender om hjältemod, krig och mystiska händelser. Spännande och vackra berättelser som muntligt fördes vidare från generation till generation i hundratals år, innan de skrevs ner av medeltida kristna munkar.
Spännande och vackra berättelser. Som i stort sett alla slutar med orden "... och så ramlade de ihop och dog." Allvarligt. De är alla väldigt sorgliga. Eller är de kanske uppfriskande ärliga och realistiska?
Barnen har en fin bok med ett urval legender. En av dem , The Children of Lir, har jag aldrig lyckats läsa utan att tårarna rinner och rösten sviker mig medan barnen oroligt tittar på. "Nej, välj inte den. Mamma gråter alltid när hon läser den..."
Ett väldigt glatt, trevligt folk med väldigt tragiska, sorgliga berättelser. Kunde ha varit värre. Kunde ha varit tvärtom...

Based on a true story

2010-07-19T12:42:00.004+01:00

För några år sedan gav svärmor barnen boken The Sleeping Giant, berättelsen om jätten som la sig för att sova i havet utanför Dingle.

Åren gick och folk glömde bort att han var en jätte, de trodde att han var en ö. En dag vaknade han, men insåg snart att han inte platsade i den moderna världen så han gick och la sig igen.

Så när vi var i Dingle förra veckan såg vi honom, jätten. Barnen kunde inte tro sina ögon. Där låg han och sussade sött i vågorna utanför Dingles kust. Så historien var sann. Frågorna haglade:
- Tror du att han kommer vakna igen mamma?
- Hur länge har han sovit?
- Tror du att det växer snäckor och koraller under honom?
Jag försökte väcka honom. Barnen tittade storögt på när jag ropade och kastade stenar. De visste inte om mamma var väldigt modig eller väldigt dumdristig. Men jätten rörde sig inte. Han sov vidare.

När vi kom hem var vi tvungna att läsa boken igen. Flera gånger. Och jämföra bilderna med korten vi tagit. Jo, det var allt han, jätten, som låg därute i vågorna. Tänka sig...

Foton

2010-07-18T21:34:00.005+01:00

Jag vet inte vad som flög i mig. Varifrån motiveringen kom. Kanske var det för att jag äntligen tog itu med att avfrosta frysen som jag kände mig på ett sådant där "jag-kan-tackla-vad-som-helst" humör.
Jag tog fram alla foton som legat i påsar och kuvert i den stora kistan i hallen och började sortera för att sätta in i album, något jag inte gjort på säkert 10 år. En salig blandning foton från de senaste 15-20 åren eller så. Vilken nostalgitripp.
Mormors 80-årsdag då jag flugit hem för att överraska henne.
Paris, alla de där skokartongerna vi bodde i. Inte bokstavligen alltså, men oj så pyttesmå de där rummen var.
Julfest med arbetskamraterna i London.
Costa Rica semestern med hela gänget från Dublin.
Bröllop. Både vårt eget och andras.
Bröllopsresa. Bara vår...
Mellantjejens dop. Tänk så liten hon var. Och så svarthårig!?
Så många foton. Så många minnen. Hela köksbordet är fullt av minnen.
Jag har kommit en bra bit på väg och tänker inte ge upp. Jag har gett mig den på att få ordning på dem. In i album ska de. Och i rätt ordning också.
Jag gillar digitala foton. Så enkelt och smidigt. Så lätt att dela med släkt och vänner. Och man kan knäppa 20 gånger och kanske få ett foto då alla tre barnen ler mot kameran med ögonen öppna samtidigt utan att slösa film. Men jag är dålig på att skriva ut dem. De sitter i datorn och på skivor och jag präntar några då och då. Och visst är det väl roligare att ha riktiga foton i riktiga album? Så, som om jag inte hade nog att sortera så gick jag igenom bilderna på datorn och beställde ytterligare 300 prints!

Dingle

2010-07-16T20:59:00.012+01:00

Vi har precis kommit tillbaka från ett par underbara dagar på The Dingle Peninsula, Dinglehalvön, i County Kerry.
Jag kan inte fatta att jag har bott på Irland i 14 år utan att tidigare besöka den underbara lilla staden Dingle och dess vackra omgivning. Vi åker ju regelbundet till Kerry, men då till en annan del av grevskapet, så det var roligt att vidga vyerna lite.
Dingle bjuder på ett stort urval puber och restauranter med hög standard på mat. Mycket fisk och skaldjur givetvis.
Där finns även massor av fina butiker som jag gärna skulle ha spenderat mer tid i, om än bara för att titta. Men maken och två utav de tre små är inga stora shoppingfantaster så jag nöjde mig med en snabbtitt.
Precis som Inisheer som vi besökte tidigare i veckan, ligger Dingle, eller An Daingean, i ett Gaeltacht, ett irländsktalande område. De flesta lokalboende pratar irländska till vardags.

Många av Dingles pubar har stått emot moderniserning och det känns som att stiga tillbaka i tiden när man går genom dörrarna.

Följande bilder är från Slea Head Drive, en ringväg runt halvön som bjuder på fantastiska vyer.

På vägen hem körde vi över Conor Pass, Irlands högsta bergspass. Hisnande vackert.

Jag slutar aldrig förundras över Irlands skönhet.

Dagens fångst

2010-07-14T12:42:00.003+01:00

När jag vaknade i morse stod maken redan på en klippa ute vid kusten och fångade makrill. Ett trettiotal drog han upp innan det var dags att bege sig hemåt. Tillräckligt många för att dela med sig till sin brors familj och en av våra grannar. Så nu vankas färsk stekt makrill till lunch. Mums. De ska bara rensas först. Inte så mums. Men maken är sååå bra på att både fånga och rensa fisk så det är lika bra att han får göra det själv...

En dag på Inisheer

2010-07-13T11:45:00.017+01:00

Aran Islands är en ögrupp i Atlanten utanför Clare och Galways kust. Igår besökte vi Inisheer (eller Inis Oirr, den östra ön), den minsta av de tre öarna med en befolkning på runt 250 personer..

På Aran Islands är irländska vardagsspråket och det är mysigt att höra lokalbefolkningen prata med varandra. Många irländska skolbarn åker på språkresor till öarna för att förbättra irländskan. De är då förbjudna att prata engelska och kan bli hemskickade om de ertappas.

Vi lämnade Doolin och Cliffs of Moher bakom oss och färdades i en dryg halvtimma på ett ovanligt lugnt hav.

Man kan ta sig till ö via båt och flyg. Här ser ni hamnen...

...och flygplatsen. Mycket trevligare än London Heathrow.

Fiske är en liten, men viktig del av öarnas ekonomi, och lite varstans såg man hummertinor.

Detta är en traditionall currach fiskebåt, gjord av vävd duk som täcks med tjära.

Vill man utforska ön, annat än till fots, kan man hyra cykel eller häst och vagn. Med barnen tyckte vi att häst och vagn var det smidigaste och behagligaste sättet att se oss omkring.

Som boende på västra Irland i många år är jag van vid stenmurar, men jag har aldrig sett sådan koncentration av dem som på Inisheer.

Ruinerna av O'Brien's Castle, ett medeltida slott byggt på 1300-talet, står på öns högsta topp.

Tobar Eanna, en holy well, helig källa som alltid har exakt samma vattenhöjd, oavsett torka eller regnstorm.

Teampall Chaomhan. Ruin av en 1000årig kyrka tillägnad Chaomhan, öns skyddshelgon.

På den lilla ön finns även en sötvattesjö.

1960 körde någon på fel sida sjömärket...

Ingen tripp till Inisheer vore komplett utan a pint of the black stuff.

Trots att det är ett mycket populärt resmål har ön lyckats undvika det där turistiga. Inte en souvenirbutik i sikte. Allt är väldigt enkelt och avslappnat. Vi kommer definitivt att åka tillbaka.

Tävling

2010-07-12T22:03:00.003+01:00

Fick en snilleblixt när barnen skulle lägga sig och utlovade ett fantastiskt överraskningspris till det barn som kan sova längst i morgon bitti.
Vi är alla trötta efter en tidig start och en lång härlig dag på ön Inisheer (bilder kommer imorgon) så det skulle vara skönt med lite sovmorgon.
Enligt reglerna för den här tävlingen är man fortfarande inne med en chans att vinna, även om man vaknar tidigt, men tyst ligger kvar i sängen och läser. Toalettbesök är tillåtna, bara man inte tar en omväg genom mamma och pappas rum.
Nu är jag inte alltför hoppfull att de ska komma ihåg det här när de vaknar men det kan vara värt ett försök. Och om de nu kommer ihåg tävlingen och faktiskt tysta stannar kvar i sina rum, istället för att inleda en gryningsattack mot maken och mig i en väldigt orättvis tre-mot-två situation, så har jag ingen aning om vad jag ska dela ut för pris. Jag fick det verkligen att låta som något mycket spännande. Jag tror inte ens att jag har något roligt godis hemma. Så mycket för den snilleblixten.

Det är så trevligt när folk är trevliga

2010-07-10T17:55:00.003+01:00

I resten av världen slår sommaren tydligen värmerekord. Här på Irland har vi idag 16 grader och spöregn. Vi försöker roa oss bäst vi kan med aktiviteter som inte är väderlekskänsliga.
Idag bestämde vi oss för att besöka Thomond Park i Limerick. Rugby är otroligt populärt här och i vår provins Munster, följer många religöst laget med samma namn. Thomond Park är deras hemmaplan. Vigd jord. Helig mark.
Arean byggdes om och byggdes ut för några år sedan och är idag en imponerande stadium där det även finns ett rugbymuseum.
Det var muséet vi ville besöka. Vi parkerade bilen och sprang i ösregnet mot receptionen, som såg oroande övergiven ut. Glasdörrarna var stängda och låsta. Vi knackade och en väktare dök upp och informerades oss om att muséet och anläggningen var stängda. Typical! Här hade vi blivit dyngsura helt i onödan.
Men så sa väktaren vänligt att han kunde släppa in oss i alla fall. Att han kunde visa oss runt lite. Så att vi inte skulle ha en helt bortkastad resa.
Så himla sjysst. Det hade han ju inte alls behövt göra. Det är så trevligt när folk är trevliga. När de lätt kan rycka på axlarna och mumla något om öppettider, men istället gör något snällt för andra en regnig dag. That's the Munster way, säger maken.
Barnen fick se tunneln som spelarna springer igenom när de ska ut på planen, läktarna och spelplanen. De fick sitta på bänkarna i omklädningsrummet där spelarna sitter innan och efter matcherna och de fick se krokarna där kaptenen hänger sina kläder. Mycket bättre än ett museum tyckte de!

Lika god kålsupare

2010-07-09T20:12:00.002+01:00

Irländare i allmänhet har talets gåva. The gift of the gab. Inga tysta väntrum här inte. Inget skolhämtande utan några samtal med de andra föräldrarna. Ingen transaktion i affären med enbart ett "hej" och ett "tack". Man pratar och diskuterar gärna ditt och datt med främlingar likaväl som vänner och bekanta. Trevligt och socialt tycker jag.
Har man inget annat att diskutera så är vädret alltid ett säkert kort. Det ständiga samtalsämnet. Hellre det än att, God forbid, stå där tyst tycker de flesta. Och jag är ju själv "miljöskadad" efter 14 år. Jag pladdrar på som alla andra.
Idag hade jag några ärenden att uträtta och åkte till ett litet köpcentra i närheten. Jag var under loppet av 20 minuter inne i tre olika affärer och hade tre olika diskussioner om vädret. Med slaktaren, snabbköpskassörskan samt babyaffärsinnehavaren. (Alltså, man kan köpa leksaker, babykläder och barnkammarmöbler där. INTE faktiska bebisar...)
Eftersom det egentligen inte spelar så stor roll vad man säger, bara man säger något, så instämde jag med alla tre när de delade med sig av sina prognoser och observationer. Prognoser och observationer som givetvis alla skilde sig från de andra.
- Ja, det är väldigt kvalmigt idag. Man vet inte vad man ska ta på sig.
- Ja, det känns lite kyligare idag. Man vet inte vad man ska ta på sig.
- Ja, jag tror också att det kan bli regn. Man vet inte vad man ska ta på sig.
Och eftersom det här är Irland, där flera årstider kan upplevas under en och samma dag, så var det ju inte så att jag for med osanningar. Man vet faktiskt inte vad man ska ta på sig...

Vett och etikett. Why so serious?

2010-07-08T19:46:00.004+01:00

I en av de svenska kvällstidningarna får vi idag tips om hur man ska klara av alla sommartillställningar. Att klara av att gå på bröllop och grillfest utan att göra bort sig.
Really? Göra bort sig? Växer man inte ifrån att tycka att sociala sammankomster är jobbiga och "pinsamma" när man lämnar tonåren bakom sig? Och att inte anlända till kalaset "dyngrak" tycker jag nog tillhör vanligt folkvett...
Visst, jag har många gånger förtvivlat ropat "Jag har INGET att ha på mig!!!" när jag ska på galej, men det är då inte av rädsla för att bryta någon klädkod.
Ibland roar jag mig med att läsa olika svenska forum och vett-och-etikett spalter (I know, det finns mer produktiva saker att ta sig för...) och jag förundras över hur jobbigt och svårt det verkar vara att gå på bröllop i Sverige. Jag har då aldrig hört någon här förtvivlat undra hur mörk kostymen måste vara, hur lång klänning man ska ha och vad för sorts presenter är acceptabla. Och "min man har ingen kostym, kan ha jeans på sig?" Allvarligt?! Har inte alla vuxna karlar en kostym? Åtminstone en snygg kavaj?
Klänningen kan inte vara svart för då ser det ut som om man ska på begravning. Sure! Jag har haft svart på mig vid åtskilliga bröllop och det är ingen som misstagit mig för sörjande.
Och min personliga favorit: En röd klänning är ett tecken på att man legat med brudgummen. Jo, för skulle det vara så att man nu gjort det så vill man ju verkligen bära en skylt om halsen för att annonsera det...
Bröllop är roliga. De är inte minerade hinderbanor. Varför skrämmer man upp varandra med vad man får och inte får? Vuxna människor borde väl veta hur man klär sig och beter sig?

Stolta skolbarnsföräldrar

2010-07-06T20:47:00.004+01:00

Det var ett mycket stolt föräldrapar som läste barnens School Report Cards idag. Betygen från skolan kom med posten i morse. Ett skriftligt omdöme ges redan från första skolåret här.
Givetvis var vi tvungna att skoja lite med barnen. Skrämmas lite. Rynka ögonbrynen, sucka och skaka på huvudet när vi först läste igenom rapporterna. De visste nog att det inte kunde vara så illa för de såg inte speciellt oroliga ut.
Och oj vad stolta vi är över våra fina barn. De jobbar så duktigt och uppför sig så bra i skolan. Man ska skryta om sina barn på sin blogg!
Och nu ska man ju inte själv ta åt sig äran. Inte skryta. Not blow your own trumpet, som vi säger här. (Eller kanske, blow your own Vuvuzela, bara för att hålla sig lite aktuell och trendig!) Men när barnen får Very Good för punktlighet, närvaro och läxarbete, då tycker jag nog att jag kan känna mig lite ansvarig och ta åt mig lite av berömmet. För allvarligt talat, om vi gjorde allt i deras takt på mornarna så skulle vi glida in till skolan vid lunchtid varje dag...

Reslust

2010-07-05T21:07:00.002+01:00

Vi satt och tittade på fotbolls VM häromkvällen. (Det finns verkligen inget annat att titta på just nu!) Innan matchen panerade kameran ut över Cape Town och Table Mountain. Jag sa att jag så gärna skulle vilja åka till Sydafrika. Sedan tänkte jag efter. Det finns alldeles för många ställen jag så gärna skulle vilja åka till.
Varje tidning eller bok man öppnar, varje film man tittar på, varje blogg man läser, fullkomligen svämmar över med vackra bilder och härliga beskrivningar av fantastiska platser runt om i världen. Platser jag så gärna vill se och uppleva.
Jag suckade och sa att, äsch, jag vill ju åka överallt, varpå min älskade, kloka make konstaterade att:
"Det vore väl mycket värre om du inte ville åka till alla de där ställena."
Och tänk så rätt han har. Tänk om man inte hade lust att åka någonstans, se någonting och uppleva allt det där som man upplever när man byter omgivning. Även om jag bara får se en bråkdel av alla de där platserna jag drömmer om ibland, så tror jag faktiskt det är rätt hälsosamt att vilja, att vara intresserad och att just drömma.

Going Underground

2010-07-04T19:10:00.012+01:00

Idag har vi lekt grottutforskare. Stalaktiter och stalakmiter.
I naturreservatet The Burren, ett unikt karstlandskap i grevskapet Clare, hittar man Aillwee Cave.
Grottan beräknas ha formats för 1.5 miljoner år sedan och är den äldsta i området.
Grottan hittades av en slump av en fåraherde på 1940-talet. Herden letade efter sin hund, som hade jagat en kanin in i en håla. Han undersökte grottan och gångarna med hjälp av ett stearinljus.
Över 30 år senare, i typisk irländsk stil, berättade han om sin upptäckt för en grupp grottutforskare han träffade på puben. Området undersöktes och utgrävdes och idag anordnas guidade turer från ett väldigt välbyggt och diskret besökscentra.

Namnet Aillwee Cave kommer från det irländska Aill Bhuí, som betyder gul klippa.

På vissa ställen befinner man sig under 120 meter massivt kalkstensberg.

På området finns även ett centra där man föder upp rovfåglar. En del av dessa inplanteras sedan i det vilda.

Det finns också en Farm Shop och vi kunde inte motstå hemgjord mjuk smör- och gräddkola i olika smaker, samt fantastiskt god rökt ost.

En underbar day out för hela familjen.

Humor?

2010-07-03T11:10:00.002+01:00

Jag sa till maken igår att jag skulle vilja gå en kvällskurs i spanska. Eller möjligtvis italienska. Jag läste italienska ett år på gymnasiet. Språk är roliga och det är aldrig för sent att lära sig.

- Om du ska gå på kurs, varför inte gå en matlagningskurs? svarade han.
En ilsken, förnärmad blick från mig senare bedyrade han att han givetvis menade en avancerad matlagningskurs. För mer eller mindre professionella kockar...

- Varför vill du lära dig spanska? frågade han.
- An active mind is a happy mind! svarade jag.
- Active mind?! Har du inte missat den båten...?

Så man är gift med en komiker. Tur för honom att jag inte är överkänslig eller lättstött.

Snabba ryck

2010-07-01T10:50:00.004+01:00

Ibland är man på hugget. Snabb ur startgropen. Häromdagen gick jag till banken och ändrade kontot från mitt flicknamn till mitt "nya" namn. Ok, efter nio år och tre barn kan man kanske inte längre räkna sig som nygift, men bättre sent än aldrig.
Kontot var det jag öppnade när jag först flyttade till Dublin och var det sista "officiella" stället där jag fortfarande hette fröken och inte fru. Inte helt praktiskt eftersom jag inte längre har någon legitimation i mitt gamla namn, men hur ofta går man egentligen in till banken nu för tiden? Alla transaktioner sköts ju över nätet.
När vi gifte oss bytte jag namn med en gång. Jag ville att vi som familj, när vi skaffade barn, skulle ha ett och samma namn. Men ett par räkningar och konton blev av någon anldending aldrig ändrade, så förra året fixade jag mobiltelefonräkningen och nu i veckan var det så det sista bankkontot som blev ändrat.
Som sagt, bättre sent än aldrig.

Nitton år

2010-06-30T09:52:00.003+01:00

Den 30 juni 1991 gick jag ombord ett flyg på Arlanda. Det var 19 år sedan och jag var 19 år gammal. Planets destination var Paris, där bästa kompisen och äventyret väntade.
Planen var att stanna i sex månader och lära oss lite franska. Jag blev kvar i nästan fyra år, gjorde en avstickare på ett och ett halvt år till London och hamnade efter det i Dublin för 14 år sedan. I Dublin hittade jag kärleken och på Irland hittade jag hem. Flyttade västerut för snart nio år sedan och byggde upp ett vuxet liv med äktenskap, barn och hus.
So there it is, mitt liv som utlandssvensk på en tidslinje. I ett nötskal. Det där nötskalet är proppfullt med folk, platser, händelser och erfarenheter. Och det där med att vara utlandssvensk är väl teoretiskt korrekt, men jag känner mig inte vare sig speciellt svensk eller speciellt utomlands.
Jag har bott ganska exakt halva mitt liv utanför Sveriges gränser. Den vuxna halvan. Någonstans på vägen slutade folk fråga när jag skulle "komma hem" då jag var i Sverige på besök. Någonstans på vägen minskade behovet av att resa midsommarstången och att tända valborgsmässoelden, för att så småningom försvinna helt. Någonstans på vägen började det jag växt upp med kännas främmande och det som varit nytt och ovant blev min vardag, min trygghet.
19-åringen som satte sig på planet från Stockholm till Paris känns som en mycket annorlunda person mot 38-åringen som bloggar från västra Irland, även om kärnan, eller nöten i det där proppfulla skalet, är densamma.

Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli...

2010-06-29T10:12:00.002+01:00

Då har man packat läsårets sista skolluncher. I morgon går barnen sista dagen. En halvdag, så de behöver inte ta med sig lunch. I stället har de ett party och får ta med sig godis och leksaker. De flesta primary schools slutade redan i fredags, men vi går alltid till den 30 juni.
De äldre barnen, i secondary school, är lediga sedan i slutet av maj. De som inte gör examensprov vill säga. Junior Certificate Exams, efter tredje året då man är runt 15 år, och Leaving Certificate Exams, efter sjätte och sista året, görs alltid under juni månad.
På Irland börjar man skolan vid fyra eller fem års ålder, så sonen har redan hunnit gå tre år och mellantjejen avslutar sitt första skolår i morgon. Vad tiden flyger. Om ett par år ska lillan dit.
Men nu är vi väckarklocks-, lunchpacknings-, skjutsnings-, hämtnings- och läxläsningsfria i två hela månader. Härligt!

Det här om att köa

2010-06-28T11:14:00.003+01:00

Chekchoukan skrev häromdagen om att köa i Israel och om hur folk alltid tränger sig. Hur mannen hos slaktaren inte tyckte att det var så farlig att han gick förbi alla andra, för han skulle ju bara ha kyckling.
När jag så var hos min slaktare tänkte jag att här är det nog precis tvärtom. Ingen riktig kö, bara folk som väntar. Slaktaren frågar 'Who's next?' och man vinkar fram den person man vet var där innan. Ingen ropar 'Jag var här först!'. Ingen försöker tränga sig eller smyga förbi någon annan. Allt som oftast säger någon 'Gå före du, jag har inte bråttom'.
Vilken anarki! Hur fungerar det? utropar folk i kölapparnas förlovade land, Sverige. Där är det ordning och reda minsann. Nummerlappar t.o.m när man betalar på Kapp Ahl. Bara så att ingen ska bli förvirrad.
Ska man generalisera så vill jag nog säga att irländarna i allmänhet är sådär trevliga och avspända som man tror. Jag måste komma ihåg att vässa armbågarna när jag går och handlar i Israel. Eller ännu bättre. Jag bussar Chekchoukan på dem!

Sunt förnuft

2010-06-28T10:48:00.003+01:00

Oskuldsfullhetens röst är ofta logikens och förnuftets röst.
Maken var ute med kollegor i fredags kväll. Han lämnade givetvis sin bil i stan och tog en taxi hem efter ett par drinkar. I lördags skjutsade jag in honom för att hämta bilen och när vi lämnat av honom frågade sonen varför pappa lämnat bilen i stan.
"När man dricker öl eller vin och andra vuxendrinkar kan man bli trött och då kan det vara farligt att köra bil," förklarade jag.
"Varför kunde han inte ha druckit coca cola då?" undrade sonen.
För några år sedan hörde vi ett Don't drink and drive meddelande på radion och sonen höll med om att det var nog bäst att låta bli. Det är ju så lätt att spilla. "Det är nog säkrast att inte äta heller," förkunnade dottern.
Det är ju skönt att barnen vid sådan tidig ålder har en sund inställning till det här med alkohol och bilkörning.

Förmågan att rocka loss

2010-06-26T13:47:00.002+01:00

Dottern hade lekt med rockring, eller hula hoop, i skolan och ville ha en.

Kul, tänkte jag. Jättebra motion. Man har ju inte gett upp den fåfänga fantasin om getingmidja efter tre barn. Även om man nu inte hade getingmidja innan tre barn...

Jag trodde att det var som att cykla. Att man liksom aldrig glömmer hur man gör, även om man inte gör det så ofta. Men jag kan inte rocka ringen runt mig mer än tre varv innan den faller till marken.

Mellantjejen rockar som om hon aldrig gjort annat. Svänger höfterna med avundsvärd stil, lätthet och finess.

Anblicken av lillan som rockar är obetalbar. Någon får hålla ringen runt henne där hon står och viftar på stjärten.

'Jag förstår inte,' sa jag till mannen. 'När jag var liten kunde jag rocka i flera timmar.'

'Du hade kanske lite annorlunda kroppsform då...' sa han försiktigt.

Hmm. Borde inte bredare höfter betyda att det är lättare att hålla ringen uppe? Jag skyller på att jag har haft problem med ryggen istället. Och skam den som ger sig. Jag rockar vidare.

Happy now, Irlanders???

2010-06-24T21:48:00.002+01:00

Irländarna har vid det här laget kommit över orättvisan och accepterat faktum. Vi fick inte spela i fotbolls VM. We're over it.
Men vi skojade lite innan VM och vi skojar lite nu, när turneringen är över för Frankrikes del. För skoja lite får man väl? Och kanske, kanske mumla något om karma...

Vilse i pannkakan

2010-06-23T19:08:00.002+01:00

Det är inte jag som går vilse. Det är alla stackars människor som frågar mig om vägen.
Jag anser mig vara en ganska praktisk och logisk människa av normalintelligens. Jag är fullkomligt kapabel att förflytta mig mellan olika punkter, både till fots och i bilen. Men jag har en mental block när det gäller att dirigera en annan person från A till B.
"Ok, låt mig tänka... Sväng höger i andra korsningen och fortsätt fram till... Nej, vänta nu... Sa jag höger? Jag menar vänster. Vänster! Vänster i tredje korsningen. Tredje, inte andra..."
Nu senast var det ett stackars varubud som mot alla odds lyckades hitta vårt hus.
"Ok, du åker förbi...Nej förresten, inte förbi, det är innan... Innan affären. Fast efter den första bensinstationen. Ja, det finns en affär där också. Men åk förbi den. Nej, innan. Innan den andra affären...Och sen in till vänster. Nej höger. Höger." Klart som korvspad.
I lördags stoppade en kille bilen och frågade mig hur han skulle ta sig till fotbollsplanen. Oj, tänkte jag. Hur ska han köra då? Han måste ju genom hela stan och en del gator är avstängda på lördagar. Hmm. Tänka, tänka. Jag bad maken ge honom en vägbeskrivning och den löd:
"Parkera här, gå förbi det där hotellet och fotbollsplanen ligger bara 300 meter bort."
Ah, smart. Parkera här. Gå till fots. Why didn't I think of that? När det gäller vägbeskrivningar är allt logiskt tänkande som bortblåst.
Och folk frågar alltid mig. Var jag än befinner mig frågar folk alltid mig om vägen. Jag måste se väldigt hjälpsam ut. Eller väldigt välorienterad...
Men ibland får jag faktiskt till det. Jag minns en familj som var på väg till Galway och frågade mig hur de skulle ta sig ur stan och ut på Galwayvägen. Hepp, hepp, hepp. Vänster. Sen höger. Sen rakt fram. Jag vinkade iväg familjen och kände mig stolt över min nyfunna, självsäkra förmåga att ge direktion. I typ två minuter. Tills det slog mig att jag skickat familjen i totalt motsatt riktning till dit de ville. De var nu på väg till Limerick.
Kanske borde jag alltid säga att jag inte vet. Men det verkar så trist och otrevligt. Man vill ju hjälpa när man kan. Så gott man kan.

Medaljernas lättburna tunghet

2010-06-21T16:06:00.002+01:00

Här solar vi oss i medaljglansen efter årets viktigaste idrottsevenemang. Sports Day på barnens skola. Föräldrar var välkomna, så lillan och jag var där och hejade på.
Dotterna tog brons i dagens första sprint och sonen kammade hem en brons- och en silvermedalj i sina springtävlingar. De har uppenbarligen ärvt sin mammas atletiska talang... Yeah, right!
Jag var speciellt imponerad av dotterns tredjeplats, vilken hon lyckades med trots att kepsen ramlade av under loppet och hon bestämde sig för att springa tillbaka och hämta den innan hon passerade mållinjen. Under kängruhopploppet föll kepsen av redan efter ett par skutt. Detta märkte hon först när hon kommit halvvägs och sprang igen tillbaka för att hämta den innan hon gick i mål. Denna gång sprang hon inte tillbaka ensam, utan tog med sig en av sina kompisar som sällskap. Efter det fick jag ta hand om kepsen. Nästa år ska hon springa barhuvad sa hon.
Lillan bjöds på både godis och glass på läktaren (a.k.a stolarna man ställt ut på gräsplanen bakom skolan) och var nöjd och glad.
En solig och underhållande dag. Men väldigt få utbrott och arga skrik från föräldrar. Det ska väl höra till? Så nästa år tänkte jag ändra på det. Jag kommer vara den ilskna mamman vid mållinjen som skriker "Vad är det här för jävla Bamseklubb?" "Om du vill ha middag ikväll vill jag se bättre än brons!" Vad tror ni? Too much?

Det känns som sommar...

2010-06-20T18:36:00.003+01:00

...när barnen badar i vattenspridaren.
Det där surrande, spottande ljudet från vattenspridaren, blandat med förtjusta skrik när de iskalla vattenstrålarna träffar solvarma små kroppar, är som ett eko från min barndoms somrar.
Emellanåt hörs ett "Ouch!" från någon som sprungit för fort, halkat i det våta gräset och landat på rumpan med ett hårt plask. Och så snabbt upp igen för ytterligare några varv i de kalla strålarna. De hade kunnat fortsätta hela dagen.
Så härligt. Jag kunde inte heller motstå lite svalka. Fast en snabb kalldusch räckte för mig.

Rörd till tårar

2010-06-19T18:27:00.002+01:00

Jag satte på SVT Play för att se brudklänningen och blev fast framför datorn i flera timmar.
Det finns prinsessor och så finns det prinsessor. Jag har varit på kungligt bröllop och blivit rörd till tårar. Så härligt att se två människor utstråla sådan kärlek, sådan lycka, sådan värme. Sådan värdighet.
Pompa och ståt. Klänningar och uniformer. Körsång och kortege genom huvudstaden. Och så detta vackra par som det fullkomligen lyser om.
Tårarna rann när de avgav sina bröllopslöften och igen när Victoria tackade folksamlingen utanför slottet för sin prins.
Så underbart att se alla människor ute på gatorna i fantastiskt vackra Stockholm för att hylla brudparet.
Och alla missunsamma tråkmånsar som surt undrar hur många skattekronor det här kalaset kostar vill jag peta i ögat. Värt vartenda öre. För bara riktigt griniga surpellar kan undgå att ryckas med i feststämningen. Och gå på fest behöver vi alla ibland.

Tuta och kör

2010-06-18T16:12:00.002+01:00

Vi håller på att planera vår Israelsemester i oktober. Jag tror aldrig att jag bokat en semester så långt i förväg. Inte ens vår bröllopsresa.
Satt och kollade upp biluthyrning på nätet och hittade den här förtroendeingivande hänvisningen:

Driving in Israel
The traffic and patience of drivers in Israel is really terrible. Therefore it is recommended you use other forms of transport if possible. The culture of driving is absolutely wild!

Jag mailade Chekchoukan som bekräftade att ja, det var en mycket passande och korrekt beskrivning av bilkörningssituationen.
Det låter roligt. Wild!
Jag tror jag överlåter bilkörandet till maken. Jag läser kartan istället.

Happy days!

2010-06-18T12:20:00.003+01:00

I dag är det den lyckligaste dagen på året. För några år sedan kom en professor upp med en matematisk formel som kalkylerade den mest deprimerande och den lyckligaste dagen på året.
O + (N x S) + Cpm/T + He
Tredje fredagen i juni är vi alla mer optimistiska och livet känns lättare. Så om ni kände av ett oförklarligt lyckorus när väckarklockan ringde i morse vet ni varför. Matematiken har räknat ut det åt oss.
Tredje måndagen i januari däremot kan man lika gärna stanna under täcket med gardinerna fördragna. Det är den mest deprimerande dagen på året.
Så nu vet ni varför ni går omkring med ett fånigt leende på läpparna. Jag undrar om de har räknat ut den tröttaste och fnissigaste dagen också. Den dagen man känner sig mest förförisk och attraktiv. Hungrigast. För inte kan det väl vara olika från person till person? ;)

En ny era

2010-06-17T16:52:00.002+01:00

För några veckor sedan gav jag mig på potträning med lillan. Trots chokladmutor så insåg jag efter ett par dagar att hon bara var halvt redo och halvt intresserad, så jag bordlade projektet. I måndags när jag lämnat de stora barnen i skolan tänkte jag att det var dags att försöka igen och det har gått som en dans. Lillan går på pottan och toaletten som om hon aldrig gjort annat. I morgon tänker jag officiellt deklarera henne torr.
Babyåren i det här huset är slut. Barnvagnen, spjälsängen och barnstolen är redan upplagda på vinden. Många säger att det brukar kännas lite vemodigt, men det tycker inte jag. De senaste åren har varit underbara, hektiska, omtumlande, ansträngande och lärorika. Jag är redo för nästa fas.
Om ett par år kommer jag ha alla tre barnen i big school. Skolåren är också fantastiska. Och krävande förstås. Jag kan titta på de två stora barnen och förundras över allt de lärt sig sedan de började skolan. Deras förmåga att suga i sig ny information.
Jag tycker att man ska försöka leva i nuet, förhoppningsvis med underbara minnen från gårdagen och spännande planer för morgondagen. Man ska bli nostalgisk när man tittar på gamla foton och pratar gamla minnen och man ska längta och önska att tiden kunde gå fortare ibland när man har något roligt planerat, bara man inte glömmer bort "här och nu".
Så nej, jag känner mig inte sorgsen att lämna babyåren bakom mig. Och kan någon please påminna mig om att jag sa det, när lillan är 16 år och vill åka på Italiensemester med sin bästis, eller när mellantjejen är 19 år och kommer hem och säger att hon tänker flytta till Paris. Påminn mig då om att inte sakna babyåren...

Tionde bilden

2010-06-17T11:55:00.001+01:00

Snälla Karin skickade vidare Beautiful Blogger utmärkelsen till mig. Jag tackar och bockar.

I utmärkelsen ingår att ompublicera den tionde bilden på bloggen.

Den här bilden är tagen i början av april förra året då vi gjorde en utflykt i Wicklowbergen söder om Dublin. Tyvärr hade jag bara mobiltelefonen med mig så fotokvalitén är inte den bästa.

Utmärkelsen ska egentligen skickas vidare till fem personer, men eftersom jag är ganska säker på att de flesta bloggar jag besöker redan har varit inblandade så fuskar jag lite och skickar inte.

Unisex

2010-06-16T11:12:00.002+01:00

Tillåt mig sucka djupt. Idag står det om ett av mina favorit jag-kan-för-mitt-liv-inte-förstå-det- ämnen i Aftonbladet. Någon har startat ett upprop för att kräva mer unisex barnkläder i butikerna. Mer blommigt till pojkar etc.
Why, Oh Why?
Unisex är ett av de tråkigaste orden som finns när det handlar om kläder. I klass med polyester. Och one size fits all. De där one size kläderna sitter alltid konstigt.
Och när är det meningen att man ska sluta klä pojkarna i rosa tyll? Vid vilken ålder går gränsen? Och om man nu sätter en åldersgräns, är man inte åldersrasistisk då?
Ok, jag kansker överdriver. Speciellt med den rosa tyllen (hoppas jag!). Men jag tycker att man skulle hylla skillnader, inte sudda ut olikheter mellan könen?! Pojkar och flickor är och ska få vara olika.
Och visst finns det "neutrala" kläder om man vill att de ska kunna ärva varandras urväxta. Men är inte neutralt också ett sådant där tråkigt ord?

Fler kreditkortsinköp

2010-06-15T20:47:00.002+01:00

Jag fick intrycket att sonen inte tog matteläxan på allvar idag.

- En banan kostar 20 cent. Hur många bananer kan du köpa för 50 cent?
- Tre.
- Jaså?! Hur lyckas du med det?
- I'll just use the credit card.

Jag tror maken börjar bli orolig för barnens förkärlek till kreditkort...

Bloody Sunday

2010-06-14T21:24:00.004+01:00

Sunday, Bloody Sunday.

Av alla tragiska händelser under konflikten på Nordirland är kanske det som hände i Derry söndagen den 30 januari 1972 den mest ökända. Den mest omtalade.
Inte på grund av antalet dödsoffer. Anledningen är att det den gången var varken lojalistiska eller nationalistiska paramilitära grupper som var inblandade, utan brittiska uniformerade trupper som sköt obeväpnade civila.
Tusentals katoliker hade samlats i en demonstration för medborgeliga rättigeheter. De ville protestera mot orättvisor och kräva samma rättigheter som den protestantiska befolkningen. Samma rösträtt. Samma rättighet till bostäder. One man, one vote var deras slogan.
Ett gäng ungdomar bröt sig ur processionen och kastade sten mot den brittiska militären som bevakade demonstrationen och barrikaderade en av vägarna. Ungdomarna skingrades snabbt med vattenkanoner och tårgas.
Efter detta fick militärerna rapporter om påstådda IRA prickskyttar samt spikbomber bland demonstranterna och fick order om att använda skarp ammunition och skjuta mot folkmassorna. 13 demonstranter dog.
En av London hastigt tillsatt utredning fann och rapporterade att de brittiska soldaterna hade blivit beskjutna och besvarat eld med eld och armén friades från missgärningar. Från vad jag förstått baserades detta mestadels på soldaternas egna rapporter och vittnesmål. Demonstranter, ögonvittnen och journalister berättade en helt annan historia och hävdade att demonstranterna var obeväpnade. Inga bevis på att det funnits spikbomber eller att skott avfyrats från folkmassorna hittades. Många av de som dog hade skjutits i ryggen. En när han viftade en vit näsduk.
I flera decennier krävde anhöriga till de döda och befolkningen i Derry, med hjälp av påtryckningsgrupper och politiker, att London tillsatte en ny utredning av vad som faktiskt hände, och år 1998 påbörjades en sådan.
Tisdag eftermiddag, efter 12 år av vittnesbörd, rapporter och undersökning ska den 5000 sidor långa rapporten offentliggöras. 38 år efter det som hände hoppas man få klarhet. Ansvarstagande. Avslutning.
Idag råder fred på Nordirland. Trots att det fortfarande finns motsättningar så är freden inte längre skör och bräcklig. Den är långvarig och stabil.
Men det finns fortfarande många sår som inte läkt. Många olösta mord, försvinnanden, attacker. Många anhöriga som inte fått svar. Konflikten var lång, blodig och så komplicerad. Mycket mer komplicerad än att "en del är katoliker och en del är protestanter".

Skolresa

2010-06-14T10:06:00.002+01:00

Det är skolresetid igen. Mot slutet av skolåret anordnas klassernas School Tours och idag var det sonens tur att få åka på äventyr. Mellantjejen går i första klassen, eller Junior Infants, och kommer att ha sin "skolresa" i skolan. För den yngsta klassen brukar de ordna med hoppslott, trollkarl och annat skoj. De är ju bara fem och sex år gamla, så att ha äventyret på hemmaplan känns ganska förståndigt.
Till Lahinch bar det iväg för sonen. Dit brukar vi åka ofta, men det känns ju såklart som en helt annan plats när man är där med klasskompisarna. De ska utforska stranden, besöka Akvariet, simma och gå till lekplatsen.
En lång lista med saker de skulle ha med sig hade de fått. En väldigt irländsk lista. Badkläder och gummistövlar. Solkräm och regnjacka. Här på västkusten bjuds vi ofta på flera årstider på en och samma dag.
Han var så förväntansfulld och uppspelt. Uppe innan tuppen. Måndagmorgnar brukar jag få skala dem ur sängarna.
"Vad är klockan? När går bussen från skolan? Kommer vi att hinna? Upp med er nu flickor! Hur många minuter kvar innan vi ska åka? Skynda er att äta upp frukosten flickor! Mamma, vad är klockan nu?"
På vägen till skolan spelade han upp flickorna och när vi kom fram hade upphetsningen i bilen nått bristningsgränsen.
Jag pratade med klasskompisarnas föräldrar utanför skolan och alla hade haft samma sorts morgon. En flicka hade drömt mardrömmar om att hon missade bussen. En pojke som bor mittemot skolan hade börjat storgråta när han såg bussen köra fram utanför och trodde att den skulle åka utan honom. Alla ungar hoppade omkring som vildar med matsäckar, ryggsäckar, hinkar och håvar. Exalteringen var total och ingen lyssnade på oss föräldrar som sa till dem att vara försiktiga och inte peta ut varandras ögon med håvskaften.
Så klev de ombord. Sonen och hans lilla kompisgäng hade tur och gick på bussen först och kunde parkera sig längst bak.
Bussen tutade och körde iväg. Föräldrar och syskon vinkade och önskade dem en underbar dag. Jag vet inte varför men jag kände mig lite känslosam och torkade bort en liten tår. Jag var inte ensam om det. Våra stora små skolungar, på väg mot äventyr.

Låt barnen leka

2010-06-12T15:42:00.004+01:00

Vi har goda vänner från Dublintiden på besök den här helgen. Deras och våra barn känner varandra sedan alltid. Sedan de föddes. Vi bor i olika delar av landet, men träffas regelbundet så barnen växer på något sätt ändå upp tillsammans. De kallar varandra kusiner ibland fast de vet att vi egentligen "bara" är vänner, inte släkt.
När vi träffas en helg så ser vi knappt till barnen. De leker och underhåller varandra från morgon till kväll. Ibland virvlar de förbi under någon lek. Då och då kommer de och vill bli fed and watered. Intensiv lek bränner mycket energi som måste ersättas.
Under de stunder barnen är inom syn- och hörhåll tycker jag att det är så roligt att observera deras lek och lyssna på deras konversationer:
- Ska vi leka att vi är slavar?
- Vad är en slav?
- Det är t.ex att du är en slav och jag ber om vatten och inte säger please och du måste ge mig vattnet i alla fall.
Jag håller inte med folk som tror att barn måste underhållas och stimuleras hela tiden. Att de inte får ha tråkigt en enda sekund. Barn har sådan fantastisk fantasi och inlevelseförmåga. Jag tror att en vuxen som är med och leker kan hämma eller dämpa fantasin. Missförstå mig inte. Självklart ska man interagera med barnen. Leka, kicka boll, läsa sagor. Men ett barn som får leka självständigt och oavbrutet får vara med om massor av äventyr.
Att klättra upp för stegen till rutshkanan är att bestiga ett berg på en planet gjord av marshmallows. Att krypa in under sängen är att utforska undervattensgrottor. De mest fantastiska karaktärer kommer till liv:
- Jag är ett monster med propellerarmar och lila hår och ni två är polisrymdvarelser som försöker fånga mig!
Sådana scenarios skulle inte jag kunna bidra med i alla fall.

Opassande

2010-06-10T19:29:00.002+01:00

Som den pliktskyldiga hustru jag är svängde jag förbi the off licence, vin-, öl- och spritbutiken, för att köpa öl till min make. Sonen följde med in och snokade omkring. På disken hade de ett ställ med shots. Jätteroliga shots. Någon typ av vit likör i enportionsförpackningar. Förpackningarna var formade som spermier med leende ansikten. Kul va? Målgruppen törs jag inte ens gissa på. Sonen plockade upp en och började roat leka med den. "Vad är det för något? Vad ska det föreställa?" Killen i kassan och jag fnissade åt varandra. "Det är en dryck. Bara för vuxna" svarade jag. Hade ingen lust att gå in på blommor och bin med min sjuåring och ett butiksbiträde över en platta öl.
Barn har en förmåga att hitta de mest olämpliga leksaker. Häromveckan var jag inne på apoteket med en ilsken lillan som viftade med ett graviditetstest och skrek "I want it! I waaaant it!" Veckan innan använde hon de färgglada kondompaketen i apotekshyllan som byggklossar.
Det är inte så att jag tycker att det är pinsamt. Det ser bara så fel ut. Det är så lustigt att om man lägger tio olika saker framför ett barn så dras han eller hon som en magnet till den mest opassande.

En kopp te någon?

2010-06-10T08:47:00.002+01:00

De sa på radion idag att irländarna dricker mer te per person än någon annan nation i världen. Det förvånar mig inte alls. Du kan inte gå in i ett irländskt hem utan att bli erbjuden en kopp te. Jag gör det själv. Kan inte ens ha en hantverkare här utan att propsa på en kopp.
Om något sorgligt, chockerande eller upprörande hänt är det första man gör alltid en kopp te åt den drabbade. Dels vill man göra något praktiskt, dels är det någon terapeutiskt med att krama en varm kopp te.
Irländarna dricker inte trendiga smaker som rabarber- och fläderblomste. Inte ens Earl Grey är speciellt populärt. Traditionellt, vanligt, gammalt hederligt te ska det vara. Populärast är det irländska Barry's Tea. När en irländare som är bosatt utomlands får besök hemifrån, så är det en låda Barry's Tea han vill att de ska ha med sig.
Hur man förbereder te är viktigt. Kokande vatten förstås. Koppen ska gärna blivit "skållad". En droppe mjölk och kanske lite socker. Inte en citronskiva. Det är för engelskt. Att lägga en tepåse i en kopp kallt vatten som man slänger in i mikron är totalförbjudet. Helgerån.
Så ni ser. Det är inte bara Guinness vi dricker...

Lotteri på kredit

2010-06-08T19:11:00.002+01:00

Dottern: De har a raffle, ett lotteri i skolan i morgon. En lott kostar 2 Euro och tre lotter kostar 5 Euro.

Jag: Då får ni ta med er 5 Euro var.

De där lotterierna är alltid för en god sak. Någon välgörenhet eller utrustning till skolan. Man vill ju hjälpa när man kan.

Dottern: Or you could just give me your credit card!

Like mother, like daughter, muttrar maken.

Och jag undrar vad de skulle säga i lärarrummet om jag skickade min femåring till skolan med ett MasterCard...

It was twenty years ago today...

2010-06-08T11:53:00.003+01:00

Den åttonde juni 1990 tog jag studenten. För 20 år sedan. Tjugo!
En av mina klasskamrater la in klassens studentfoto på Facebook. Själv har jag någon gång under min road trip tappat bort mitt klassfoto så det var så roligt att se oss igen. En ekonomiklass med 28 tjejer och 3 killar. Unga fräscha ansikten som ler glatt och förväntansfullt mot kameran. Detta var tiden innan plattänger. År 1990 hängde åttiotalets stora hår fortfarande med och vällde fram under de vita mössorna.
Jag hade inte kunde gissat då att jag tjugo år senare skulle bo på västra Irland med irländsk make och tre barn. Att jag själv skulle känna mig mer "utländsk" än svensk. Jag kommer inte ens ihåg vad jag hade för förhoppningar eller planer. Att leva livet och ha roligt skulle jag tro. Just den dagen tänkte vi nog inte mycket längre än stundetfirandet.
Såhär tjugo år senare kan jag göra en inventering och konstatera att jag är både lycklig och lyckligt lottad. Jag känner mig mycket nöjd och tillfreds med vad jag åstadkommit. Jag har sett och gjort och mött och rest. Och jag är inte klar än. Inte på långa vägar. Och den ljusnande framtid är vår!

Jag får pippi på Pippi. Är jag vuxen nu?

2010-06-07T13:56:00.003+01:00

När sonen var liten fick han hela Pippi Långstrump serien på video. (Video!? Hur gammal är han?) För några år sedan överförde min svåger den till DVD åt mig. Han var väldigt intresserad när jag sa att jag hade några Swedish films jag ville ha hjälp med. Döm om hans besvikelse när jag gav honom Pippi...
Hur som helst kom jag på idag att lillan nog aldrig sett Pippi. De äldre barnen har väl växt ifrån henne och filmerna plockas inte fram så ofta. Jag satte på den första filmen (som svågern för övrigt har kallat Pippa! Hur vad det med svenska filmer nu igen...?) och alla tre barnen tittar nu förtjust. Och jag tycker ju att det är roligt att de tittar och lyssnar på svenskt.
Men jag kan inte låta bli att tänka; Måste hon stöka till sådär? Kasta mat. Bråka med poliserna. Tilltala alla med Hörru du. Så himla oartigt. Och Prusseluskan vill ju faktiskt bara hjälpa till...
Betyder det att jag är vuxen nu? Nu när jag finner Pippi mer irriterande än underhållande. Eller är jag bara en tråkmåns som begår helgerån? För som svensk, att inte tycka om Pippi är kanske lika förbjudet som att inte tycka om Mamma Mia filmen?

Sjätte juni

2010-06-06T10:38:00.002+01:00

Jag såg i almanackan att det är den sjätte juni idag. Borde man inte som svensk känna något? Lite stolthet. Lite Party! Party! Party! Lite "Oh, vad ska vi hitta på för roligt?" Lite behov av att klä sig i blågult. Att hissa flaggan. Om man nu hade en flaggstång. Även om man som jag är utvandrad sedan många år.
Jag tycker att det är lite trist att man i Sverige inte firar sitt land ordentligt. De flesta länder ställer ju till med jättekalas när de firar sina nationaldagar. Svenskar brukar inte vara rädda för att trumpeta ut hur bäst och duktigast de är på allt från jämställdhet till allemansrätt till Melodifestivalen. (Eller, det där med Melodifestivalen kanske man inte får prata om förresten?) Varför anses det då onödigt och tillgjort att fira nationaldagen? Varför är man så rädd för lite pompa och ståt? Fyrverkerier och festande?
I tidningarna verkar det mest vara diskussion om huruvida det kommer att bli bråk mellan höger- och vänsterextremister eller inte. Eller omröstningar där man kan se hur många som kommer att fira. Kul! På en del ställen verkar man ha firat redan igår! What's that about? Fira på lördagen, bara för att få det gjort?!
Nej, ut och vifta med flaggorna nu. Smäll champagnekorkarna och skåla för ert land. Inget land är perfekt. Alla nationer har problem som måste tacklas. Men fira det som är värt att fira!

Jag mötte Lassie...

2010-06-04T11:57:00.003+01:00

Så har man varit ute och minglat med kändiseliten igen. Känns nästan som när jag och Chekchoukan hängde på de trendiga nattklubbarna i Paris och stötte på Bono och Prince och andra stjärnor. Nästan...
Var inne på banken i morse och när jag körde därifrån noterade jag en TV kamera på parkeringen utanför det närliggande hotellet. Ut från hotellet kom ledaren för ett av landets större partier, precis när jag körde förbi. Eftersom jag inte sympatiserar med det partiets åsikter så gasade jag och lät honom inte korsa gatan. Jag menar, kan man inte rösta i riksdagsvalet måste man ju visa vad man tycker på annat vis... Nej, det var faktiskt inte därför jag inte lät honom gå. Politiker rör sig ju alltid i svärm. Det var så många som skulle över gatan och jag skulle ha blivit stående så länge. Time is money. Så jag vinkade glatt och körde förbi.
På vägen hem körde jag förbi den nya servicestationen/närbutiken där jag såg en välkänd journalist/programledare (eller vad hans titel nu är) som var där för att klippa bandet för den officiella invigningen. Spännande värre. Fast egentligen är jag inte en fan av honom heller. Och jag var för långt ifrån för att vinka.
Det är spännande och glamoröst att vara svensk hemmafru utomlands. Undrar just varför svensk TV inte valt att göra program om mig...

Våra barn

2010-06-02T19:52:00.003+01:00

Barnen har som sagt ledigt hela den här veckan, trots att sommarlovet börjar den 30 juni. Jag undrar om det är för att ge föräldrar en mjukstart. En chans att förbereda sig. Förbereda systemet för vad den omtumlande upplevelsen att ha barnen hemma på heltid i två hela månader innebär. För att barnen ska bli av med det värsta springet i benen efter ett läsår i skolan. Den värsta överskottsenergin.
Idag känns det som att vi gjort oss av med energi. Mest min. Energi och tålamod.
Det har varit mycket småkiv barnen emellan. Jag har hört mycket "I'm telling!" följt av stampande fotsteg och ett beklagande "Maaaammmmmaaaa, vet du vad han gjorde?!" "Vet du vad hon sa...?!"
Varje ifrågasättande från mig av någon dumhet har fått svaret "Han/hon gjorde det först!" Jamen då så. Då är mamma nöjd.
Det har varit mycket ropande. Mamma! Maaaammmaaa! Maaaaaaammmmmmaaaaa!
That's my name, don't wear it out... Varför måste barn alltid ropa? Varför kan de inte komma in till rummet där man faktiskt befinner sig och fråga det de vill fråga? Så fort jag gick ut i trädgården ropade någon inifrån. Gick jag in så var det någon i trädgården som behövde mig. Maaammmaaa!!!
Mycket brottning, bollkastning (hårt, på varandras huvuden) och knuffande av varandra nerför rutschkanan. Som vanligt är det ingen som tar mig på allvar när jag säger att den sortens lek alltid slutar med att någon gråter. "Woaaaah!" Snyft. "He pushed me first!"
Jag lyckades även lägga mig och sola mitt i deras promenadstråk. Det gick tydligen inte att gå runt. De äldre barnen hade i alla fall artigheten att kliva över mig där jag låg. Lillan trampade glatt och oberört på mig.
Lillan ja, som efter gårdagens bravader hela dagen har upprepat sitt mantra: "I don't want to get a haircut"...
När maken kom hem hade jag vinet kylt och korkskruven redo.

Man vet att man är mamma när ett tandläkarbesök eller en bikinivaxning räknas som avkoppling...

Våra barn. Våra älskade, fina. Vår mest lyckade prestation. Vår välsignelse. Vår raison d'être.

Bortbyting?

2010-06-01T11:07:00.002+01:00

Av någon anledning har mina barn alltid ledigt första veckan i juni. Tre veckor innan sommarlovet börjar. Något ska vi ju sysselsätta oss med, så i morse tog jag med mig barnen till frissan. Alla tre var i desperat behov av hårklippning.
Två av tre barn satt som små ljus när den trevliga tjejen klippte håret på dem. Den tredje fick avlägsnas från lokalen sparkandes, skrikandes och gråtandes. Utan att ha fått håret klippt. Vi försökte allt. Mutor, hot, godis, dockor, hårrullar, speglar. Inget funkade. Totalvägran.
Inga priser för att gissa vilket av barnen det gäller. Och jag är ingen skvallerbytta, men jag kan ju i alla fall tala om att barnet i fråga är en flicka, under tre och min sistfödda.
Jag undrar om jag måste leta efter en ny frisör nu.
Enligt irländsk folktro så spelar okynniga älvor ofta människorna spratt. Ibland byter de ut människobarn mot älvbarn. Exakta dubbelgångare som besitter kraften att skapa totalt kaos i hushållet. Ibland har jag mina misstankar...

Kerry, lite bilder

2010-05-31T15:17:00.016+01:00

Som utlovat kommer här lite bilder från Waterville med omnejd. Vackra Kerry, där vi tillbringade helgen.
Molnen och regnet hängde som ett täcke över oss mest hela helgen så fotona är lite mörka och disiga.

De två första bilderna är utsikten över Lough Currane, tagna från svärmors trädgård:

Kerry erbjuder en fantastisk och färggrann flora:

Imponerande vyer, höga berg, pittoreska byar. vackra stränder och mäktigt hav:

Grönbete året om. Ekologiskt så det förslår:

Tvångsmatad

2010-05-30T18:36:00.003+01:00

När det gäller mat och dryck, så finns det en mening som en traditionell irländsk mammy aldrig hör, vägrar att förstå och är oförmögen att ta till sig: "Nej tack, det är bra." Ett artigt "No thanks, I'm fine" faller i stort sett alltid för döva öron.
Vi har tillbringat helgen i Kerry med svärmor, vilket innebär att bli erbjuden mat och dryck från morgon till kväll. Konstant. Non stop.
"Förbered ingen mat, vi vet inte när vi kommer och vi stannar på vägen och äter middag", instruerade maken henne innan vi åkte i fredags. När vi anlände hade hon lagat pizza till barnen och dukat fram paté, pilgrimsmusslor, sallad, bröd och tre olika sorters mjuka kakor.
"Lite mer potatis?" under en middag är inte en fråga. Det är mer ett påstående. Ett konstaterande. Potatisen är redan upplagd på din tallrik innan frågan ens är ställd och du hunnit reagera.
Under kvällen framför TVn blir man erbjuden mer kaffe, mer té, en flaska vin till. Ska jag göra en smörgås till dig? Vill ni ha lite nötter? Chips? Vill du ha en öl? En gin&tonic? En sherry? Sherry? Ser jag ut som en dam som dricker sherry? Svärmor lyckas alltid få i min mamma sherry när hon är här och hälsar på. Mamma som aldrig dricker sherry. Speciellt inte innan lunch.
Vi åt underbart gott Kerrylamm till söndagmiddag innan vi åkte hem idag. Två jätteportioner följt av efterrätt, trifle, fick jag i mig. Till kaffet efteråt blev jag erbjuden mer trifle, ost, frukt, en liten kaka kanske. En digestif?
"Ni har ju inte ätit någonting" suckade svärmor när vill rullade ut till bilen.

Weekend away

2010-05-28T09:57:00.002+01:00

Hastigt och lustigt har vi bestämt oss för att åka söderut i helgen. Till Waterville i grevskapet Kerry närmare bestämt.
Sedan jag kom till Irland har den delen av landet haft en speciell plats i mitt hjärta. Familjen kommer inte därifrån men har alltid haft en liten bas där. Vi brukar spendera ett par veckor om året där nere och även om det bara är några timmars bilväg härifrån så känns det som att man är tusen mil från allt när man är där, omgiven av det mäktiga havet och det oländiga landskapet. Vi insuper havsluften och äter fisk och skaldjur tills det känns som att vi kommer att simma hem. Härligt.
Jag har visat bilder därifrån tidigare men kameran kommer att följa med och jag återkommer med fler foton. Det är så vackert och jag vill dela med mig.
Jag hade tänkt att vi skulle resa lätt. Det är ju så skönt att inte behöva släpa med barnvagn, resebarnsäng och nappflaskor längre. Ett par jeans, ett par shorts och några t-shirts var.
Men barnen studsade ur sängarna i morse och packade varsin ryggsäck med leksaker. Jag försökte få dem att inse att vi bara kommer att vara borta ett par nätter, men det verkade inte spela någon roll. De var i semestertagen. Som vanligt när det gäller semesterpackning så vill de ha med sig alla de där sakerna som de aldrig tittar åt annars. Nalle Puh telefonen som lillan aldrig leker med letades fram ur lådan under sängen. Böckerna om tåg och flygplan som de aldrig läser, nallen de aldrig sover med och Meccanolådan som sonen öppnat en gång sedan han fick den. Varför gör de alltid så? Lustigt.
Jag önskar er alla en trevlig helg.

Dinologiskt

2010-05-27T11:19:00.002+01:00

Igår kväll var det sonens tur att välja godnattsaga, så det blev Encyclopedia of Dinosaurs. En favorit.
Vi tittade på bilderna och läste de konstiga namnen och diskuterade hur stora de var. Och det där med kritiskt tänkande och att inte tro på allt man läser börjar tydligen tidigt. Efter en stund utbrast sonen:
"Eftersom det inte fanns några människor på den tiden då dinosaurierna levde så kan vi ju inte vara säkra på att dinosaurierna verkligen hette de där konstiga namnen! De kanske hette något helt annat!"
Mellantjejen instämde och trodde nog att en del namn har människorna hittat på i efterhand.
Och kanske har de rätt. Vem vet, de andra dinosaurierna kanske kallade Tyrannosaurus Rex för Kalle...

Matigt

2010-05-26T12:40:00.002+01:00

Inspirerad av Sara på Korsika har jag förberett en moussaka till middagen. Det är något jag ätit men aldrig lagat förrut. Det ser gott ut. Återstår att se vad matkritikerna tycker.
Jag är verkligen ingen mästerkock men jag älskar mat, tycker att det är roligt att laga olika rätter och prova nya recept. Man får inte avskräckas av "konstiga" ingredienser och att det "verkar lite krångligt". Jag älskar att bläddra i kokböcker och att titta på matlagningsprogram.
Jag är verkligen ingen hälsofanatiker. Vill jag ha smör i såsen eller kakan så ska det vara riktigt smör. Inte någon fettsnål gegga som smakar salva. Jag köper bara "fet" mjölk för den smakar bäst. Så stor skillnad kan inte 1,5% göra. Dessutom behöver barn riktig mjölk.
Jag har aldrig förstått varken fett- eller sockerhysterin. Allt med måtta är ett bättre motto än totalförbud.
Jag är verkligen ingen matsnobb och beställer gärna hem en pizza om jag känner mig lat och oinspirerad, men det finns vissa saker jag aldrig skulle tillåta i mitt kök. Pulvermos, färdiga köttbullar och sådana där hemska pastasåser på burk anser jag vara riktiga styggelser.
Och äter folk verkligen de där mikrovågspirogerna eller de där färdiga inplastade burgarna som man kastar in i mikron med bröd och allt?
En del tycker att det är konstigt att vi inte ens har någon mikrovågsugn, men det är inget jag känner att jag behöver eller saknar.
Vi har aldrig lagat speciell mat till barnen. De har alltid ätit det vi ätit. Jag tycker att det är viktigt att lära dem att smaka på allt och om olika rätter från olika kulturer. Mina barn uppskattar bra mat. Jag känner mig lite stolt och att jag visat dem den rätta vägen när de ointresserat plockar i McD pommes friten och rynkar på näsan åt skosulan som ska föreställa en hamburgare. När de istället med god aptit slukar gudomligt god rökt lax eller hemlagade goujons gjorda på färsk kummel känner jag att jag gjort något bra.
Och något som jag verkligen inte håller med om är "att det är så dyrt att äta bra och nyttigt", något man hör titt som tätt. Det är bra mycket billigare att veckohandla hos grönsakshandlaren och slaktaren än att gå till pizzerian eller hamburgerhaket var och varannan dag.

Jag vet att jag inte borde

2010-05-25T07:54:00.005+01:00

Jag vet att jag inte borde. Jag hade hittat ett par perfectly fine solglasögon. Snygga, piffiga, funktionella och prisvärda. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men efter att ha fantiserat om att vinna den där shoppingrundan förra veckan hade jag designersolglasögon i huvudet. Löjligt, vulgärt och omotiverat dyra.
Så igår tänkte lillan och jag att vi kan ju gå in och prova i alla fall. Bara för skojs skull. Och skojsigt var det. Måndag morgon och tjejerna i den dyra solglasögonbutiken hade inte så mycket att göra, så alla svärmade omkring mig och hjälpte och slet fram fler par att prova och sa hur snyggt det var. De tog t.o.m kort för att visa mig på datorn hur jag såg ut från olika vinklar. "Titta in i kameran." "Titta åt vänster." Jag kände mig som ett fotomodell. La Star! Jag hittade mina drömglasögon och poserade framför kameran.
Lillan provade hela sortimentet Kids Ray Bans och de tog kort på henne också.
Roligt hade vi, men jag vet att jag inte borde ha gjort det. Nu har de där perfectly fine solglasögonen bleknat i jämförelse och jag letar febrilt på eBay och andra sidor på nätet efter mina drömglasögon för ett överkomligt pris. Löjligt, vulgärt och omotiverat dyra. Men ooohhh så snygga.
Och jag vet att jag inte borde ha fnissat hejdlöst, men jag har barnslig, snuskig humor. Så när tjejerna i den dyra solglasögobutiken letade vidare efter fler par att prova och en av de ropade, "She likes big, black ones..." så kunde jag faktiskt inte hålla mig...

Och vi satt i solen och spånade vidare

2010-05-23T19:28:00.003+01:00

Sommaren omfamnade oss den här helgen. Världen luktar nyklippt gräs och solkräm och grillning.
Sommaren omfamnade oss och trots att jag bott här alldeles för länge för att ha några större förhoppningar så hoppas jag att den inte släpper taget på ett bra tag.
Jag sa till maken att jag skulle kunna leva mitt liv i solen i en bikini och när han svarade "Me too..." undrade jag om jag skulle vara orolig.
Han torkade skrattårarna ur ögonvrån när jag pratade om hur jag vann bronsmedalj i kulstötning i ett skolmästerskap på högstadiet. "Var du väldigt stor?" "Lova att aldrig berätta det för våra vänner..." Hahaha.
Vi spånade vidare om hur t.o.m The Irish Times har skrivit om hur svenska folket inte vill att kronprinsessan Victoria ska få ha sitt drömbröllop. Hur feministerna och Lutheranerna har blivit osannolika allierade i kampen mot en flickas önskan att hennes pappa ska få leda in henne i kyrkan. Rojalism och kungabröllop brukar annars inte vara hett nyhetsstoff i irländska tidningar.
Sedan diskuterade vi kött och hur tråkigt det måste vara att inte ha slaktare. Att alltid behöva köpa inplastade bitar på stormarknaden. Jag säger som Fru Stork i Sällskapsresan: Stackars människor att leva på det viset...
Vidare mot vår oktobersemester i Israel och från det gled vi in på religion och undrade hur många grenar av judendom det finns.
Sedan undrade vi om man verkligen kan kalla det för att åka till Frankrike när man åker till en campingplats med bara irländare och engelsmän och spenderar all sin tid där och äter alla sina måltider på campingens servering. Och om man sedan verkligen ska komma hem och säga att man inte gillar fransk mat???
Lillan hade somnat och de stora barnen tog en paus från värmen framför en film och vi satt i den gassande solen och drack iskall öl och spånade vidare om allt och inget.

Solskenshistoria

2010-05-22T16:15:00.003+01:00

Krig och konflikter. Lågkonjunktur och arbetslöshet. Strejker och krispaket. För att inte tala om den där jäkla vulkanen som inte har någon som helst sympati med resenärer. Det är verkligen inte speciellt upplyftande att läsa tidningarna just nu.
Och så där, på första sidan av de flesta irländska tidningarna i dag, solskenshistorian och bilden vi alla har väntat på. Bilden på de stolta tvillingföräldrarna från Cork som igår eftermiddag kom hem från London med sina små pojkar. De fem månader gamla siamesiska tvillingarna som för sex veckor sedan separerades genom en 14 timmar lång operation i London.
Hela Irland har följt pojkarnas öde och när de igår fick komma hem mycket tidigare än vad någon hade hoppats på, så drog alla en lättnadens suck och gladdes åt att allt har gått bra.
Igår fick de komma hem och bilden på pojkarna som bars ner från flygplanet, en i mammas famn och en i pappas, gjorde mig alldeles tårögd och varm inombords.
Bilden och artikeln i The Irish Times.

Jag vann! Nästan. Inte. Alls...

2010-05-21T11:21:00.002+01:00

Igår skrev Chekchoukan om sin livliga fantasi. Idag vann jag 10,000 euro. Nästan. Inte. Alls...
Varje fredag i maj lottar radiostationen jag lyssnar på ut en shoppingrunda bland sina lyssnare. Man lyssnar varje dag efter siffrorna till koden man behöver. På fredagmorgonen ger de instruktioner om hur och när man ska sms:a koden till dem och sen plockar de en vinnare från alla som sms:ar. Följande måndag kommer de och hämtar vinnaren, som får EUR 10,000 att spendera. Enda kruxet är att man måste spendera alla pengar innan klockan halv fem på måndageftermiddagen och ingen enstaka grej man köper får kosta mer än EUR 2000.
Lätt som en plätt säger jag.
De rekommenderar att man planerar sin shoppingrunda i förväg. Och oj vad jag hade planerat. Hela veckan hade jag funderat och planerat. Jag sa till maken att han var tvungen att ta ledigt från jobbet på måndagen för att ta hand om hem och barn. Jag hade valt en ny kyl-och-frys. Nytt köksbord och stolar med matchande skåp. Trädgårdsmöbler, en ny grill och massor av dyra solglasögon. Ett par lådor fina franska viner. En större TV kanske? Behöver vi en laptop till? En semesterresa förstås. Men vart skulle vi åka?
Generös som jag är hade jag frågat barnen vad de skulle vilja ha om de fick välja vad de ville. Sonen ville ha lego. Sure thing. Det skulle jag nog kunna bjussa på.
Jag funderade på om jag skulle stanna och shoppa lokalt eller om det vore bättre att åka in till en av de större städerna. Bestämde mig för att jag skulle hinna både och.
Jag satte klockan och gick upp lite tidigare idag för att inte missa programmet. Var redo med koden och sms:ade när jag blev tillsagd. Sedan var det bara att vänta på att de skulle ringa tillbaka. Åh, vad skulle jag säga? Man vill ju inte låta helt bakom flötet på radion. Nu började jag må lite illa av nervositet och exaltering. Snart, snart ringer de! Varför dröjer det så?
- Då ska vi prata med veckans vinnare, sa programledaren.
Va??? Nej!!! Telefonen har ju inte ens ringt än!
- Grattis David!
David? David???
Bubblan sprack. Tillbaka till verkligheten. Ringde maken och sa att han behöver inte ta ledigt på måndag. Jag vann inte. Inte alls. Det blir ingen galen, fantastisk shoppingtur för mig.
Men oj vad roligt det var så länge det varade. Så länge man inte blandar ihop begreppen är det nog ganska hälsosamt att drömma och fantisera lite.

Kulturellt värre

2010-05-19T11:11:00.002+01:00

Då och då kommer barnen hem från skolan och berättar om någon konstnär de pratat om, eller ett klassiskt musikstycke de lyssnat på.
- Känner du Vincent? frågade sonen en dag.
När han sedan började prata om solrosor och ett avskuret öra förstod jag att det inte var en ny kompis, utan konstnären han menade.
Mellantjejen kan titta på en tavla och undra om det är en Picasso. Att det sedan är Monets näckrosor eller Carl Larssons förklädsprydda flickor hon iaktar spelar ingen roll. Hon känner till Pablo Picasso, vet att han målade, och jag tror hon gillar att säga namnet...
De har även gjort sina egna kopior av kända målningar. Inget vi kan sälja ännu, men vi jobbar vidare...
Ibland nämner de en kompositör och ber mig spela något stycke på YouTube. (Vad gjorde vi innan YouTube?!?) Royal music kallar de all klassisk musik. All musik som är "lite finare".
Jag gillar att skolan hjälper till att vidga deras vyer.
Så igår när jag hämtade sonen berättade han exalterat att de pratat om ABBA.
- Vi sjöng den där sången "...so I say..."
Ah, Thank You For The Music.
Han hade stolt berättat för fröken att ABBA var från Sverige, precis som hans mamma. Fast det visste hon tydligen redan.
Jag talade om att namnet ABBA är en akronym av deras namn och när vi kom hem satte vi på ABBA Gold och hade lite disco. Det är ju roligt när man själv kan bidra med lite kultur...

Would I lie to you?

2010-05-18T10:07:00.003+01:00

En ny undersökning har visat att män ljuger i genomsnitt tre gånger om dagen. Kvinnor är mer pålitliga och ljuger bara två gånger om dagen. Tydligen är det mest för sin mor som folk i allmänhet far med osanningar. Mäns lögner handlar mycket om alkoholintag och kvinnors om kläder. "Nej, det är inget som är fel, allt är ok!" är populärt för bägge könen att dra till med.
Väldigt upplysande!
Som alltid när det gäller undersökningar, genomsnitt och statistik ska man ta det med en nypa salt. I september visade en annan undersökning att män ljuger sex gånger om dagen. Dubbelt så mycket som kvinnor, som då ljög tre gånger om dagen.
Någon här ljuger! Eller också har vi blivit ärligare.
Genomsnitt åsido, så tyckte jag att en kommentar jag hörde på radion var intressant. Män ljuger mer för att kvinnor ställer fler frågor.
Och det finns god anledning till att vi ställer fler frågor:
Scenario 1: Jag pratar med någon i telefon. När samtalet är slut lägger jag på luren och. utan att bli tillfrågad, återger jag för maken i detalj vem, vad, var, hur, när, vaför. Allt jag pratat om och vad den andra personen sa: "och vet du vad?" "och då sa hon..."
Scenario 2: Maken pratar med någon i telefon. När samtalet är slut lägger han på luren och återgår till att läsa tidningen, titta på TV, eller vad det nu var han gjorde innan telefonen ringde. Eh???
Det är inte underligt att vi måste ställa frågor?

Med skurtrasan i ena handen och chokladen i den andra

2010-05-17T12:02:00.002+01:00

Idag kör vi Operation Potträning. Lillan har hunnit bli två och ett halvt och jag tycker att det börjar bli dags. Vore så härligt att vara blöjfria till sommaren. Det känns som en evighet sen vi gjorde det här sist. Mellantjejen fyller snart sex, så sådär vansinnigt många år sedan är det ju inte.
Min erfarenhet är att cold turkey är bästa sättet. Inga pull-ups eller träningsblöjor. Vi har laddat upp med otaliga små underbyxor och flera rullar hushållspapper. Och choklad. En stor burk chokladknappar. Omedelbar gratifikation är en viktig del av träningsprogrammets första led.
Ett par gånger har vi nästan hunnit till pottan i tid. Vi har t.o.m träffat rätt med ett par droppar. Detta har följts av chokladknappar och stort jubel och applåder från mig. Mamman som med ett stor leende torkar golvet. Igen.
Med choklad och tålamod kommer vi att lyckas. Lillan och jag är ett vinnande team.

Sköna söndag

2010-05-16T10:24:00.003+01:00

Jag sitter med en stor mugg kaffe och "bläddrar" i tidningar från världens alla hörn, läser bloggar och halvlyssnar på radion. Maken har tagit en välbehövlig sovmorgon och barnen sitter framför TVn och pysslar. Ritar, klipper och klistrar. Det mest ansträngande jag gjort idag är att hälla upp frukostflingor. Då och då tittar jag in för att försäkra mig om att lillan inte fått tag på saxen eller limstiftet.
Jag älskar dagar då ingen ska någonstans, ingen har något de måste göra och inga planer är uppgjorda. Dagar då man med gott samvete fortfarande har pyjamasen på sig klockan halv elva och inte känner någon större brådska att gå och byta om.
Man behöver sådana dagar och det är en lyx att kunna välja att inte göra någonting.
Vädret har inte riktigt bestämt sig för vad det ska göra idag. Blir det fint så kanske vi flyttar ut våra "icke-aktiviteter" i trädgården.
Kanske får jag senare för mig att slänga in lite kläder i tvättmaskinen. Kanske inte.
Något ska vi väl äta också. Kanske lagar vi något enkelt. Kanske beställer vi en pizza. Vi får se.
Jag häller upp en mugg kaffe till och bläddrar vidare i mina tidningar. Det känns inte som att det är någon större brådska med någonting.

Hur tänkte jag då?

2010-05-14T13:04:00.002+01:00

När min rygg var som ondast fungerade inte mitt huvud som det skulle. Jag gjorde, sa och tänkte saker som inte var helt logiska. Nu när ryggen är bättre (peppar, peppar, ta i trä...) får jag väl skylla på förkylning och rinnande näsa. Har varit lite snorig de senaste dagarna...
En av barnens kusiner gör sin First Holy Communion i morgon, då barnen tar emot nattvarden för första gången. Det sker vid åtta års ålder och görs gemensamt med skolklassen. De förbereder i skolan i flera veckor och det brukar vara stor pompa och ståt, med finkläder, partaj och presenter.
Maken är pojkens gudfar och tar det jobbet så pass allvarligt att han sände ut sin bästa expertshoppare, a.k.a moi, för att fixa present.
Först gick jag för att köpa ett fint gratulationskort. Jag letade bland korten och läste de fina verserna och tänkte att "Äsch, vilka väldigt religiösa och gudafruktande meddelanden alla kort har". Inte min stil alls...
D'oh! Nattvarden. Sakrament. Kyrkan. Inte konstigt att alla kort hade en religiös ton. Jag är bara glad att jag inte frågade efter ett icke-religiöst nattvardskort...
Sedan gick jag för att köpa en klocka, ett armbandsur, till grabben. Valde en lagom trendig och samtidigt ganska klassisk klocka med hjälp av expediten. "Ska jag slå in den?" frågade hon.
"Ja tack", svarade jag," jag ska bara ta kort på den med min telefon så att jag kan visa min man." Hon höjde på ögonbrynen och sen började vi skratta båda två. "Ja, de brukar ju vara såååå intresserade". Vi gjorde våra bästa imitationer av män som visar intresse för inhandlade presenter: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...
Jag tog i alla fall ett kort på klockan och skickade till min man. Ringde för att höra vad han tyckte: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...

Have a heart

2010-05-13T12:19:00.002+01:00

Det finns så många välgörenhetsorganisationer och grupper som arbetar för en god sak. Man bidrar med det man kan och önskar att man kunde ge mer till fler.
Det är viktigt att lära barnen från en tidig ålder att man ska hjälpa när man kan och i skolorna har de ofta olika kampanjer och insamlingar för allt från jorbävningsoffer i Haiti till olika lokala och nationella hjälporganisationer
Idag är det The Irish Heart Foundation vi stödjer. Lillan och jag skänkte pengar till de trevliga skolflickorna som stod på stan och hjälpte till med insamlingen. De gav oss röda, fina, leende hjärtan att klistra på jackan. Det kändes extra rätt att stödja just den kampanjen, just idag. Min pappa hade hjärtproblem och idag skulle det ha varit hans födelsedag. Kram på dig pappa.

All we need is music, sweet music

2010-05-12T11:25:00.002+01:00

Barnen lär sig spela tin whistle, en enkel sexhålig flöjt oftast gjord av mässing eller nickel. Den låter lite som en blockflöjt och associeras med traditionell irländsk musik. Jag tror de flesta barn här får lära sig spela lite i skolan. Jag glömmer aldrig första gången sonen hade i läxa att lära sig en melodi och satt här hemma och blåste febrilt. Mellantjejen tittade på mig med ett oefterhärmeligt ansiktsuttryck och utbrast: "Oh my God! He is SO bad!"

Nu har sonen blivit riktigt duktig. Mellantjejen har inte börjat med lektioner ännu, men hon har sin egen fljöt och kan faktiskt själv spela lite melodier "på känn". De är ganska musikaliska tror jag. De har alltid sjungit väldigt tonsäkert och fint och de gillar att dansa och har bra rytm. De ser kanske ut som sin pappa, men de har inte ärvt hans two left feet tack och lov...

Jag skulle gärna vilja att de började spela något instrument. Det är roligt och jag tror det är bra för barn. Man ska uppmuntra sådant.

Men visst skär det i öronen ibland när de övar och tragglar. Speciellt om lillan får tag i en av flöjterna och börjar blåsa och spotta i röret som den galning hon är. Jag har en nyfunnen sympati för mina föräldrar som genomled blockflöjtsåren med oss...

In your face Irlanders...

2010-05-11T09:51:00.005+01:00

Skrattade gott åt den här TV reklamen. För att uppskatta den måste man känna till hur Frankrike tog sig till årets fotbolls VM, samt Thierry Henrys "Va Va Voom" reklam för Renault.
Underbart!

Dyrt

2010-05-10T11:43:00.002+01:00

Oj vad priset på bensin är högt just nu. EUR 1.33 per liter. Jag kan inte minnas att det någonsin legat så högt här. Fyllde tanken idag och det kostade drygt EUR 65! Vad kostar bensinen hos er?

Ordningen återställd

2010-05-09T21:40:00.007+01:00

För ett par månader sedan skrev jag om och visade bilder på hur ovanligt brun naturen var här efter den hårda vintern. Nu kan jag nöjt rapportera att ordningen är återställd. Vi var ute på samma plats idag och nu är det grönt, grönt, grönt. Nu känns det som hemma igen.

Den obligatoriska stenmuren...

Primrose

Grön, skön landsväg i The Burren

Mullaghmore mountain

Bamse and the hummus

2010-05-08T12:32:00.003+01:00

Idag har jag gjort min egen hummus. Så jättegott och så jätteenkelt. Att jag aldrig gjort det förrut!? Visst finns det att köpa färdig även här, men Irland är ju inte direkt en hotbed av mat från mellanöstern. Min blev minst lika god som den jag kan köpa på stormarknaden.
Och Bamse? Barnen hjälpte till såklart och lillan jobbar aldrig i köket utan sitt älskade Bamseförkläde.

Att prioritera rätt

2010-05-07T11:09:00.003+01:00

Jag har precis fått en leverans från stormarknaden. Bara älskar den servicen.
Jag plockade upp alla varor, småpratade med budet och skrev under följesedeln. När budet var på väg ut kom jag på att det saknades något.
- Du har inte gett mig vinet! ropade jag.
Han gick ut till bilen och kom tillbaka med en stor back full med varor som hade blivit kvarlämnade.
- Eh, du saknade inget annat? flinade han.
Mjölk, smör, ägg, blöjor och toalettpapper. Vem behöver det? Det gäller att hålla reda på vad som är viktigt här i livet.

My new best friend

2010-05-06T11:18:00.003+01:00

Jag har fått en ny kompis. En kompis som hjälper och stöttar och värmer. Som verkligen förstår vad jag behöver. Terapeutiska värmebandage. Maken köpte dem till mig för ryggen, så jag skulle slippa gå omkring med en frottéinsvept varmvattenflaska nedstoppad i byxorna. Värme är i stort sett det enda som hjälper mot min onda rygg, men varmattenflaskan är varken praktisk eller speciellt klädsam.

De här bandagen är fantastiska. Håller sig på plats och utsöndrar värme i ungefär 8 timmar. Vilken skillnad. Jag kan faktsikt fungerar ganska normalt med dem på och vaknar på morgonen nästan smärtfri. Oh yes, de får sitta på hela natten. Jag är helfrälst.

Det känns som man har JÄTTESTORA trosor på sig och det är ju sååååååå snyggt när underkläderna sticker upp över byxmidjan... Jag tror jag ska ta och skriva Calvin Klein med svart tuschpenna i överkanten på bandaget. Det är de små, små detaljerna som gör det...

Språkproblem

2010-05-05T19:18:00.002+01:00

En flytt till ett annat land innebär ofta att lära sig ett nytt språk, eller att kanske finputsa de kunskaper man redan har. Detta kan givetvis leda till diverse problem och svårigheter att göra sig förstådd i vissa situationer. Svensk chekchouka har fått mig att skratta vid flera tillfällen med beskrivningar av sina felsägningar på hebreiska.
Men det där med språkproblem sker åt andra hållet också, när man som långtida utlandsboende svensk ibland svänger till det med det man tror är korrekt svenska. Nu menar jag inte att man glömmer sitt modersmål, börjar prata med konstig utländsk brytning, eller säger vart tredje ord i varje mening på engelska. Men jag flyttade från Sverige som nittonåring för snart 20 år sedan och det är inte konstigt om man tappar en del ord och ibland uttrycker sig på ett lite lustigt sätt.
Dels är det språkbruket som är annorlunda. När jag bott i Paris ett par år tyckte jag t.ex, när jag var hemma och hälsade på, att det lät fruktansvärt ohysat när man i Sverige sa "du" till alla. Även till äldre människor och folk man inte känner.
Vad gäller skriftlig kommunikation så tycker jag, efter många år i ett engelsktalande land, att det känns helt fel att börja med ett käckt "Hej" när man skriver brev eller e-mail till t.ex banken, försäkringsbolaget eller människor man inte känner. Jag vill gärna få in ett "Dear", men "Kära..." låter alldeles för uppstyltat på svenska. Jag föredrar ett lite mer formellt skriftligt språk och det är nog därför jag helst läser på engelska.
Iblan översätter man ord direkt från engelska till svenska och oftast förstår folk vad man menar. När jag skriver "simhatt" istället för badmössa, eller säger att jag bytte "kuddfodral" istället för örngott så brukar folk förstå ändå.
Men så ibland blir det lite förvirrat. Som när jag sa till mamma att jag skulle åka till pantbanken.
- Va? sa hon förvånat. Vad ska du ta med dig dit?
- De här tomflaskorna såklart!
I Sverige pantar man flaskor och här kallas behållaren man lägger tombuteljerna i bottle bank, så för mig blev det pantbank. Finns det sådana nu längre förresten? Mamma kanske trodde att jag skulle dit med hennes smycken.
Och hon måste ju ha undrat vad jag menade när vi pratade om mellantjejen, som är fem och ett halvt, och jag berättade att "hon är väldigt lättfotad". Light footed som på engelska betyder att man springer fort och lätt, att man är graciös. En lättfotad flicka på svenska innebär ju något helt annat...
Att skriva den här bloggen är bra för mig som inte pratar eller läser mycket svenska i vardagslag. Jag måste tänka efter och ibland titta upp ord för att se om det verkligen kallas si och om man verkligen säger så.

Frukost

2010-05-05T08:52:00.002+01:00

Mamman: Vilka flingor vill ni ha? Det finns Special K och Shreddies.
Barn 1: Corn Flakes!
Barn 2: Rice Crispies!
Barn 3: Weetabix!

Ibland får jag en känsla att de inte riktigt lyssnar på vad jag säger...

Måndagsutflykt

2010-05-03T20:50:00.012+01:00

Första måndagen i maj är alltid en helgdag här, så idag var vi lediga. Solen sken och vi åkte ut till kusten. Vi njöt av det blåa, blåa havet och det gröna, gröna landskapet. Klättrade på klipporna och hittade snäckor och krabbor.

Insupen Atlantluft ger alltid god aptit, så vi avslutade dagen med en utsökt måltid på en av pubarna i Lahinch.

En härlig dag. En måndag som känns som en söndag är ju aldrig fel.

Ryggont

2010-05-03T10:13:00.002+01:00

Min onda rygg, som jag trodde var bättre, är fortfarande ond. Efter kuren anti-inflammatoriska tabletter doktorn föreskrev så kändes det bättre och röntgenundersökningen visade inget onormalt. Alla kotor och ben satt där de skulle. Det känns ju skönt i alla fall.
Men förra veckan började det värka igen så jag gick tillbaka till doktorn och fick mer tabletter och övningar att göra för att stretcha och stärka. Jag ska även ta kontakt med en sjukgymnast. Om det inte är bättre om några veckor så ska han skicka mig för en MRI, en sådan där magnetisk tubröntgen. Det låter ju spännande i och för sig, men jag hoppas att det inte ska behövas.
Jag vet att det finns många människor med mycket värre krämpor än mig, men usch så jobbigt det är med ryggont. Man blir så handikappad. Det enda som hjälper något är värme, så jag sitter och ligger med varmvattenflaskan. Och svettas... Jag försökte simma häromdagen men fick ge upp efter tre simtag. Pilates kan jag inte heller göra. Det där med att komma i form innan sommaren känns just nu ganska hopplöst. Men hellre mullig och gullig och smärtfri än att gå omkring så här. More of me to love helt enkelt :)