Smaskigt

Jag visste inte vad jag skulle hitta på till middagen i går. Men solen sken och det var varmt och skönt så jag ville dricka kallt vitt vin och tänkte "fisk".
Man behöver inte välja vin till maten. Det går jättebra att välja mat till vinet!
Hos fiskhandlaren valde jag ett par saftiga tonfiskstekar, som vi marinerade i olivolja, harissa, ingefärsrot, vitlök och koriander. Vi vände fisken i en glödhet grillpanna, bara någon minut på varje sida, och serverade med bakad potatis och salsa gjord på tomat, vitlök och koriander. Mums!
Så nästa gång ni är sugna på vitt vin så rekommenderar jag måltiden ovan!

Skillnad

Idag var det mellantjejens tur att gå på kalas. Hennes social diary är inte riktigt lika fullbokad med partaj som sonens, hon är ju två år yngre, men hon håller igång hon också.
Det är lustigt hur tidigt det märks skillnad på tjejer och killar när det gäller att göra sig i ordning för att gå ut. Inte konstigt att vi flickor är så duktiga att ta tid på oss. Vi börjar ju "träna" redan i 4-års åldern.
Jag har tur om sonen går med på att snabbt plaska lite vatten över ansiktet och möjligtvis byta tröja, om den han har på sig är smutsig, innan han ska iväg på kalas. Jag menar inte att ungarna ska ha kostym och slips, men man vill ju gärna skicka iväg dem hela och rena.
Dottern däremot tar det här med att klä sig till kalas på allvar. Inbjudan till dagens kalas sa att de kunde ha på sig sina utklädningskläder om de ville. Och det ville vi!
Finaste princessklänningen á la Törnrosa. Looken kompletterades med glittriga nylonstrumpbyxor, hemmagjord tiara och mammas nagellack. Hon poserade stolt och nöjt för foton och tyckte att hon själv var såååååå tjusig. Nickade medhåll när pappa frågade om hon var den sötaste prinsessan i världen. Man ska inte vara blygsam.
Kalasdeltagarna bestog av 20 flickor i åldern 3-10. Det var som en explosion av rosa och tyll och tiaror!
Och snälla dottern kom hem och delade med sig av sin party bag till storebror, precis som han alltid delar med sig av sina godsaker när han varit på kalas. Där är de ialla fall lika. Lika snälla. Det är ju skönt för deras gamla mamma att de kan vara sams ibland också.

Kvällspromenad

Igår efter middagen gick vi på promenad i kvällssolen. Härligt! Jag tycker om att bo på landet.





Väldigt grönt grönbete!

"Tittut"

Häggen blommar.

Vi stötte på de här tjejerna som var på väg hem.

Du får inte!

Det finns bara en sak som barn tycker är svårare än att göra som de är tillsagda. Att inte göra det man ber dem att inte göra.
Ni vet saker som att inte gå i vattenpölen. Man kan riktigt se hur en osynlig kraft tvingar fötterna mot pölen.
Eller att inte hälla för mycket mjölk i glaset för då kan det rinna över. Och de häller och häller och häller med blicken fixerad på vattenfallet (eller ja, mjölkfallet) som forsar över glasets kant.
Eller att inte väcka lillan som precis somnat i bilen. En magnet drar deras små fingrar mot lillans ögonlock och får dem att försöka öppna hennes ögon.
Och så vidare, och så vidare...
Det är som att de får tvångstankar och måste! Som den där klassiska stora röda blinkande knappen med en skylt som säger Do Not Press The Red Button! Mina barn skulle definitivt trycka. Har gjort faktiskt. Och stannat rulltrappor...
Det är inte det att mina barn är speciellt vilda. Jag får väl anses jävig i det här fallet, men de är faktiskt ganska snälla, trevliga och artiga mina barn. De är barn och barn gör sådant bara. De växer ifrån den där känslan att de måste göra precis tvärtemot. Eller?

Is it a bird? Is it a plane?

Vad skulle ni säga om den här killen kom farande och sa till er att ni var med barn? Jag skulle bli misstänksam!

Ni känner väl igen ängeln Gabriel?

Jag vet att man inte ska skratta åt sina barns konstverk, men jag erkänner att jag ibland fnissar inombords. Som igår när sonen kom hem med den här teckningen som han ritat när de pratat om Maria bebådelsedag i skolan. Jag tycker att den är så söt och rolig.

Utflykt i The Burren

The Burren är ett kalkstensområde i County Clare på västra Irland. Karst har jag lärt mig att den sortens landskap heter. Namnet kommer från det irländska ordet bhoireann, som betyder 'stenig plats' och sten är verkligen det som dominerar området.


Man beräknar att området var bebott så tidigt som för nästan 6000 år sedan och det finns många platser av arkeologiskt intresse, gravar och ruiner av bla. ringfästningar och tidiga kyrkor.


Trots att det är så stenigt så finns det på sommaren ett överflöd av blommor och plantor. Nästan hela området är designerat ett Special Area of Conservation tack vare den unika floran. Arktiska, alpina och medelhavsplantor växer sida vid sida.

Slow Food

Nu i helgen pågår en Slow Food Festival här i trakterna och den var vi ju tvungna att besöka. På programmet fanns bla. föreläsningar och demonstrationer av kockar och andra som vet vad de talar om, men vi var mest intresserade av att äta och titta på marknaden, en stor Farmers Market, med mat, växter, örter etc.

Jag brukar få akut behov av att köpa på mig alla möjliga sorters chutneys och sylter och bröd när jag går på sådana marknader, men lyckades behärska mig. Det enda jag kom hem med var en piri piri olivolja och en bit härligt stark och mogen cheddarost.

De hade givetvis servering av mat också och en BBQ, så till lunch åt vi grillad pork belly med tabouleh. Mums! Barnen åt crepes, gräddade av en äkta fransman! Mais oui, det är väldigt exotiskt här på den irländska landsbygden!

Jag älskar mat. Det är så roligt och spännande. Finns det något bättre än att avnjuta god mat och dryck med goda vänner? Alla beställer olika saker och man smakar och delar. Min man och jag har aldrig beställt samma rätt i en restaurang. Det är en oskriven lag!

Jag förstår inte folk som inte vill eller törs smaka på nya saker. Folk som vill veta "om det finns svenskt kaffe på hotellet". Tänk vad de missar. Och tänk vad tråkigt det är att äta med någon som petar runt ett salladsblad på tallriken och berättar om hur många kalorier eller vilken fetthalt allt innehåller.

Det har nyligen varit kritik riktad mot en del "kändiskockar" för att de lagar för fet och onyttig mat. Sådant blir jag så trött på. Jag behöver inte titta på You Are What You Eat för att förstå att man inte ska äta gräddstuvade kantareller eller pommes frites varje dag.

Måste det vara svart eller vitt? Med sunt förnuft kommer man långt.