Dags igen

Jag pratade med en vän häromdagen. Vi diskuterade ditt och datt, skrattade, skällde om allt och alla, löste världens problem och önskade att alla kunde vara lika klarsynta som oss. Jag sa att jag känner mig så full av åsikter just nu att jag tror att jag måste börja blogga igen.
Så vi tutar och kör. Det är roligt att tycka och tänka.
Välkomna tillbaka.

Tack och hej!

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Tack till alla som läst och kommenterat. Det har varit jätteroligt att tycka och tänka och dela med mig, men nu är det nog dags att "slösa" min energi på annat håll.

Stor kram till er alla.

Törs jag tycka?

Man har ju inte kunnat undgå den heta debatten och laddade diskussionen om Hollywoodfrun Anna Anka. Jag har inte sett programmet och har väl egentligen ingen lust att göra det heller, så jag kanske inte ska ha någon åsikt. Men jag måste bara säga att jag förstår faktiskt inte varför folk blir så upprörda.
Jag har sett några av klippen på Expressens TV sida och läst några av artiklarna som skrivits. Snuttarna jag har sett har jag varken uppfattat som fantastisk underhållning eller speciellt upprörande.
Såvitt jag förstått så var det tjejens dröm att leva lyxliv i USA och nu gör hon det. Good luck to her!
Hon blev arg på trädgårdsmästaren för att han inte skötte gräsmattan och hon tycker inte att kvinnor ska sluta bry sig om sitt utseende när de gift sig. So what?
Hur kan detta reta gallfeber på folk? Hur kan detta engagera alla, från partiledare till pappalediga?
Är det verkligen så helt oacceptabelt och oförlåtligt att tycka precis tvärtemot de så kallade "reglerna"?
Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag såg hela programmet. Kanske, men jag tror inte det. Kanske har jag varit "borta" för länge för att tycka att det är upprörande att en männsika som är hemmafru har barnflicka. Kanske borde jag maila Aftonbladet som tydligen nu vill ha kontakt med svenska kvinnor som är hemmafruar utomlands. Kanske de kan göra ett program om mig när jag skjutsar barnen till skolan, går och handlar och tar en kaffe med kompisar.
Kanske inte förresten...

Hello! Can anybody hear me?

Man får inte vara känslig eller ha lätt för att känna sig lite utfryst.
Mina barn har en fantastisk förmåga att helt totalt ignorera sin omgivning och det man säger till dem. Och med "sin omgivning" menar jag givetvis mig!
För ett par år sedan trodde jag faktiskt att mellantjejen hade fel på hörseln, så duktig var hon på att välja att inte höra vad jag sa. Det är absolut inget fel på hennes öron. Min svärmor har berättat att hon faktiskt tog min svåger till doktorn när han var liten för hon trodde att han hade hörselfel:
"Det är inget fel på hans hörsel", sa doktorn. "Han är bara olydig".
Det måste ligga i släkten.
Det är definitivt från min man de har ärvt den här talangen. Jag önskar att jag hade samma förmåga att koppla bort det som pågår omkring mig när jag t.ex läser eller tittar på TV. Tänk så härligt det skulle vara ibland.
Jag kan vara i köket och resten av familjen sitter i vardagsrummet. "Daddy", hör jag. Inget svar. "Daddy" "Daddy" "Daddy" Men Daddy tittar på rugby och har glömt tid och rum och barn. Efter femtonde "Daddy" ropar jag "Svaaaara henne!!!" Jag vet ju att de kan hålla på i en evighet och att han inte kommer att höra dem på 80 minuter.
Ibland hör de mig, men de lyssnar inte. De svarar på det som de tror att jag frågar. Som häromdagen när mellantjejen hade varit inne i badrummet länge:
"Vad gör du? Bajsar du?" frågade jag.
"Ost och salami" svarade hon.
Suck.

Modigt

Mellantjejen går halvdagar i skolan under september månad. De gör så med småknattarna, ger dem en mjukstart.
När jag hämtade henne idag var sonen ute på lunchrast. Han kom springande mot mig med ett stort leende på läpparna, viftandes på en stor godisnapp:
"Titta vad jag fick av fröken! Jag fick den för att jag sjöng! Alldeles själv!"
Han hade stått upp själv framför klassen och sjungit en sång på irländska. Det var väl modigt? Hur det kom sig vet jag inte, han gav inte någon bakgrundsinformation innan han nöjt skuttade iväg igen, men en välförtjänt godisnapp tycker jag.

Mysterium

Häromdagen skrev jag om hur spännande jag har som hittar saker på de mest konstiga ställen, courtesy of min yngsta dotter.
Men lika spännande som personen i Dublin som nyligen skulle renovera huset och hittade två stycken 2000 år gamla människofötter på vinden, det har jag inte!
Ja, ni läste rätt. Fötter! Två högerfötter. En stor, en liten. 2000 år gamla. Mumifierade, förmodligen från att ha legat i en myr.
Ingen vet hur de hamnade på den där vinden eller var de kommer ifrån. Experter håller på med detektivarbete för att lösa mysteriet och jag väntar med spänning. Man tror att en patolog kan ha bott i huset för cirka 50 år sedan och att det möjligtvis har ett samband. Jag har alltid sagt att man inte ska ta med sig jobbet hem.

Svettigt

I dag har vi haft underbar sommarvärme. 23 grader (läsare i Israel skrockar lätt och tänker att 23 grader är väl inte sommarvärme heller!) och solsken från en klarblå himmel. En sådan där härlig sommardag som vi faktiskt inte haft här sedan i början av juni.
När jag åkte och hämtade barnen i skolan såg jag en liten Nissan Micra, fullastad med fem unga killar i tjugofemårsåldern. De satt tätt ihoptryckta. Rutorna var nervevade i värmen, så jag gissar att de inte hade luftkonditionering i bilen. Alla fem hade bar överkropp. Inget fel i det per se, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur riktigt svettigt och kladdigt det måste ha varit och undra om de nästan satt ihopklistrade när de skulle ur bilen. Ni vet sådär som när man var liten och satt några stycken i shorts i baksätet på bilen och benen liksom klibbade ihop.
Sådant funderar jag på när jag är ute och kör bil.