Brunt, brunt, brunt

Vintern var lång och kall.
Här på västra Irland brukar vi ha minusgrader kanske ett par dagar om året. Den här vintern hade vi det i flera veckor. Temperaturen kröp ner till -10 i en vecka.
Frosten och kylan var obarmhärtiga. Där det i vanliga fall är relativt grönt året om har vi nu brunt och beige. När man ser sig omkring känns det nästan som att man är någon annanstans. Brunt, brunt, brunt. Men ganska fint ändå.
Men nu är våren här. Solen har hittat oss igen. Världen omkring oss tinar, värms och vaknar. Snart, snart blir det grönt igen.

Soundtrack

Vilka låtar skulle ni välja som Soundtrack till era liv? Ni vet, låtar som skulle passa som bakgrundsmusik till berättelsen om er. Inte nödvändigtvis er favoritmusik, men låtar som får er att komma ihåg personer och platser och händelser.
Musik har en otrolig förmåga att framkalla starka minnesbilder. Ibland när man hör en gammal sång på radion kan man förflyttas i tid och rum. Man ser och hör och känner lukter.
När jag hör Driftwood med Travis så sitter jag i vår lilla lägenhet i Dublin en varm vårkväll och till Billy Pauls version av Your Song så dansar jag på borden i en parisisk nattklubb.
När Cornelis Vreeswijk sjunger Felicia, adjö så förflyttas jag till en studiolägenhet på sjätte våningen i Paris 9e arrondissement. Tjejen som bodde där innan hos hade lämnat kvar en kassett som vi lyssnade på.
När Sven-Bertil Taube sjunger om Rönnerdahl som valsar omkring i Sjösala så är jag sju år gammal och på bilsemester med familjen.
När jag hör de första tonerna på Clarkes Trumpet Voluntary så är jag vips på bröllop. Mitt bröllop. På väg in i kyrkan med pappa.
Och så spelar de Michael Jacksons I Just Can't Stop Loving You på radion och jag dansar tryckare på ett skoldisco.
Precis som Abba tackar jag för musiken. Vad tyst det skulle vara utan den.

Jag - en dinosaurie?

Idag har jag läst i Aftonbladet att jag är en dinosaurie. Och om det står i Aftonbladet så måste det ju vara sant.
Ja, nu var det ju inte mig personligen de beskrev, men den där konstiga gruppen som kallas för hemmafruar. Dinosaurier, dömda till undergång. Ett minne blott av en tragisk epok. Och om de finns så tillhör de endast överklassen...
Hmm, låt mig se. Dinosaurie? No. Ett minne blott? Nejdå, jag finns här fortfarande. Överklass? Tillåt mig småle. Det är tur att man inte är känslig. Eller lättkränkt ;)
Här behöver jag aldrig försvara eller förklara mitt val. Ingen tycker det är konstigt att yrkesarbeta och ingen tycker det är konstigt att vara hemma. Folk gör det som passar och det de kan. Men i Sverige verkar det vara ett fruktansvärt klavertramp att välja bort arbetslivet ett par år. Valfriheten har fått ge vika för jämställdheten.
Så det är väl tur att jag bor där jag bor. Jag vill ju inte göra någon, som inte har något med mina val att göra, upprörd.

Barnarbete

Vid det här laget har väl alla hört om flygledaren i New York som tog med sin unge son till jobbet och lät honom dirigera flygtrafik. Hur man kan göra något så urbota dumt är bortom mitt förstånd. Inget hände, inga plan störtade eller kolliderade och pappan hade säkert allt under kontroll, men att man ens kan tänka tanken att det skulle vara en skojig grej är ju inte klokt. Flygledaren har med rätta blivit avstängd medans incidenten undersöks.
Nu är ju detta ett extremfall, men det fick mig att tänka på det där att ta med sig barn till jobbet i allmänhet. För mig är det en självklarhet att man inte gör det. Visst ska man visa barnen var mamma och pappa jobbar och förklara vad de pysslar med. Låt dem sitta i kontorsstolen, grävskopan eller polisbilen. Låt dem trycka på tangentbordet eller ljuda sirenerna. Men ta inte med dem på kundbesök eller möte med chefen. Jag tycker inte det är ok att sitta och amma på kommunfullmäktiges årsmöte eller att låta ungen svara i kontorstelefonen.
Som kund, servicetagare eller kollega tycker jag inte att det är gulligt eller roligt. Visst finns det undantag då barn kan vara med och hjälpa till, men överlag tycker jag att det är opassande och oproffesionellt. Och när jag är ute och flyger vill jag gärna tro att flygledaren som dirigerar landningen inte är distraherad av en sexåring som vill färglägga eller en tvååring som har ett oförklarligt raseriutbrott.

Ojämställd

De absolut bekvämaste kläderna jag har tillhör min make. Tänk så skönt det är att efter ett varmt, långt bad på kvällen ta på sig hans stooora t-shirt med lååånga ärmar och använda den som nattsärk. Eller de där trötta mornarna när man inte har inspiration att sminka sig eller piffa till håret, så man sätter upp en hästsvans och drar på sig ett par bekväma jeans och makens suuupermjuka luvtröja och lullar omkring och myser. Luvtröjan är bäst. Idag är det en luvtröjdag. Det är för övrigt luvtröjans fel att jag inte har strukit den där klädhögen. Luvtröjsmysighet går inte att kombinera med hemmafrueffektivitet.
Maken är generös. Han lånar snällt, ibland kanske lite ofrivilligt eller t.o.m ovetande, ut sina bekväma kläder. Men vi lever i en ojämställd värld. Generositeten är enkelriktad i det här fallet. Jag skulle inte bli imponerad om maken tog på sig mina klänningar eller skjortor. Inte ens mina varma koftor får han låna. Inte ens om det är minusgrader.

Liten olycka

Sonen gjorde sig illa igår när han väntade på mig efter skolan. Han lekte med kompisar på skolgården, sprang in i en stolpe, ramlade och slog huvudet i ett trappsteg och rullade efter det in i buskar och lera. Snutten, han ville väl inte göra det halvdant. Han skrapade upp ett blodigt litet sår i pannan, hade rivsår på ryggen och var väldigt lerig. Han är ok. Jag hade honom under observation hela kvällen och natten. Ingen huvudvärk, inget illamående, såret läker och han är pigg och alert. Han var även mycket nöjd med att jag skrev en lapp till läraren om att han slapp göra läxorna igår kväll. Inget ont som inte har något gott med sig...
Hans systrars reaktioner till olyckan var dramatiska och något förvånande. Mellantjejen slog händerna för ansiktet och utbrast:
"Fungerar hans hjärna fortfarande?"
Lillan fick syn på såret i morse och sa:
"Mmm. Jam. Lick his face!"
Jag vet inte om det är för mycket eller för lite mat hon får den ungen...

Segerns sötma

Vilken sportig helg jag har haft. Ok, rent fysiskt kanske jag inte har tagit ut mig, även om jag faktiskt hann med både simning och ett par promenader i vårsolen, men jag har tittat på massor av spännande sport.
I går kväll var det ju ishockey OS-final mellan USA och Kanada. Jag har inte sett en ishockeymatch på flera år så det var riktigt roligt att sätta sig ner och titta och komma ihåg alla ord och uttryck och regler. Som opartisk tittare så tycker jag alltid det är roligt för ett hemmalag att få vinna i sådana här sammanhang, OS, VM, EM etc. , så jag hejade på och gladdes med Kanada. Sorry Petra...
I lördags var det rugby. Och jag kan ju säga att när Irland spelar England på bortaplan så gäller inte den där opartiska regeln om att hemmalaget ska få vinna. Gamla sår kanske är läkta, men få saker smakar lika sött för irländarna som att vinna över England. Speciellt när man slår den gamla fienden på deras egen bakgård...
Det var en riktig rysare men vi fick det resultat vi hoppats på.
Oj, oj, oj. Skönt att det är måndag så jag kan stretcha och ta igen mig lite efter helgens alla idrottsaktiviteter.