Nähä nej...

Det gick inget vidare för Irlands hopp i sångtävlingen igår. Lite förvånade är vi nog. Tjejerna gjorde riktigt bra ifrån sig. Alldeles för många länder som på engelska slutar på ...ia inblandade tror jag.
Men men, nya friska tag nästa år. Vi får väl rulla ut och damma av Johnny Logan...
Jag tror jag ska heja på Israel nu. Eller Norge kanske. Eller Grekland! Jag skrattade så tårarna rann när jag såg Greklands bidrag. Hilarious!
Programledarna var mindre underhållande. Hon ser ut att vara i behov av en rejäl måltid och han verkar vara i behov av valium...

Go Sinéad!

Ikväll är det Irlands tur att försöka ta sig till Eurovisionsfinalen. Fyra tjejer som sjunger en ganska klämmig rockpoppig sång. Jag gillar den i alla fall. Vi får väl se hur det går. Inget politiskt fredsbudskap, ingen fantastisk teater eller scenshow och inte många grannländer att kompisrösta med. Enda grannen vi har är ju England, som brukar ge Irland 12 poäng medans Irland envist ger dem noll. Jodå, de röstar politiskt här också...

Intresset för tävlingen är inte så stort här. Inte som i Sverige där det är blodigt allvar. Trots att Irland ju är världsbäst på schlagerfestivaler och har vunnit fler gånger än något annat land. Det ni. Det kan man kalla en fjäder i hatten!

Jag tycker det är roligt att titta i alla fall. Även om det inte är lika bra som på den gamla goda tiden. Jag älskade tävlingen när jag var liten. Årets höjdpunkt. Varje år laddades det med chips och dipp och godsaker och familjen samlades framför TVn. Varje år insisterade jag envist på att hela familjen skulle ha vår egen omröstning, med mig som "domare", och varje år blev jag lika arg när min pappa och mina bröder gav alla bidrag nul points! Det är nästan så att man skulle kunna tro att de gjorde det för att reta mig...

Mirakel

Läkare på Irland har med hjälp av en konstgjord hornhinna återställt synen hos en 57-årig Dublinkvinna som blev blind efter en allergisk chock mot medicin när hon var 11 år gammal.
46 år! Helt otroligt! Det går inte ens att börja föreställa sig hur det måste kännas att kunna se igen efter 46 år i totalt mörker.
Det måste vara något av en skräckblandad förtjusning. Tänk så annorlunda världen ser ut idag mot för 46 år sedan. Jag vet ju hur mycket Irland har ändrats bara på de år jag har bott här.
Innan igår hade hon aldrig sett sin man eller sina två barn. Hon sa att hon aldrig vågat hoppas på att hon skulle få se dem.
Som en grym ödes nyck förlorade hennes man synen för några år sedan genom diabetes.

Min pappa

Idag skulle min pappa fyllt år. Han finns inte längre hos oss så det blir inte något firande med skönsång och tårta, men vi tänker lite extra på honom idag. Tänder ett ljus.
Han gick bort hastigt och oväntat, alldeles för tidigt, för snart 18 månader sedan. Bara en vecka efter lillans födelse. De hann aldrig träffas. Men de stora barnen har fina minnen av morfar. Morfar som var så rolig. De pratar ofta om honom.
Vi hoppas att han har det bra, var han nu befinner sig. I himlen säger barnen. De kan inte se honom, men de vinkar upp ibland.

Skräp?

Jag är inte mycket för att spara på gammalt krafs. Tycker inte om att ha bråte omkring mig och är duktig på att göra mig av med saker som jag inte använder. Det betyder inte att jag är kall och okänslig. Bara praktisk. Det kanske kommer av att jag flyttat många gånger. Både mellan och inom länder. Vid varje flytt rensar och kastar jag. Mina minnen får bo i hjärtat, inte i byrålådan.

Men allt kastar jag inte och ibland dyker det upp små pärlor. Som idag när jag letade efter en tejprulle och hittade en vinkork. Från en flaska vi delade och avnjöt med de finaste av vänner för snart ett år sedan. En mycket fin flaska som vår vän sparat för ett speciellt tillfälle. Vi visste att det kanske skulle dröja länge innan vi sågs igen och vi skålade för vänskap, för hälsa, för lycka och för framtiden.
Korken får ligga kvar i lådan. Den tar inte så mycket plats...

Shopping

Tjejen som kör min pilatesklass tar ledigt över sommaren så då tänkte jag att jag skulle vara lite duktig och göra övningarna hemma. Det blir ju dessutom en extra utmaning om man har tre små barn som härmar alla rörelser och ljud (stånk och stön) man gör och klättrar på en medans man gymnastiserar! Jättekul!
Så ikväll åkte jag in till det välsorterade varuhuset för att inhandla en yogamatta.
Jag kom hem med ett par byxor, två toppar och fem par trosor till mig själv. Sandaler och en T-shirt till sonen. Sandaler, byxor och en cardigan till mellantjejen. Nappar till lillans nappflaska. Mjölk, bröd och en flaska vin.
Men det är ju tanken som räknas. Dessutom fick jag ju massor av motion genom att springa mellan de olika avdelningarna!

Lahinch

Lahinch är en liten stad på Atlantkusten. En välbesökt badort på sommaren med en strand som är underbar att promenera på även under vintern. Tidvattnet var på väg in när vi åkte hem så vi tajmade det perfekt idag.

Det är härligt att åka dit för att fylla lungorna med havsluft och blåsa bort spindelväven. Om det är molnfritt och klart kan man skymta Boston på andra sidan pölen...Ok, maybe not...

Jag älskar att känna lukten av hav och tång och att höra ljudet av vågorna som konstant rullar in. Swish... Swosh...

Lahinch är något av ett mecca för surfare som kommer dit året om för att rida på vågorna. Idag var vågorna inte så imponerande så de satt mest och guppade på sina brädor.

Det är en salig blandning människor och aktiviteter på stranden. Folk som solar, simmar, surfar, springer och promenerar. Som motionerar hundar och hästar. Barn som spelar fotboll eller hurling och flyger drakar.
Vi brukar avsluta besöket med en påse pommes frites eller en glass vid strandkanten och åka hem glada och nöjda. Härligt vindpinade och trötta!