Kortkort

En av makens bröder skjutsade igår kväll sin femtonåriga dotter och hennes vänner till ett tonårsdisco i stan där vi bor. Flickorna firade att de fått resultaten från The Junior Certificate Exam, proven man gör efter tredje året i Secondary School när man är 15 år. (Dessa följs efter sjätte och sista året av The Leaving Certificate Exam vars resultat studenterna fick förra månaden.)
Svågern kom hem till oss för att vänta till det var dags att hämta tjejerna.
- Sex flickor lämnade jag av utanför discot, suckade han och skakade på huvudet, och tillsammans hade de inte på sig tillräckligt med tyg för en ordentlig klänning...
En stackars orolig pappa till tonårsdöttrar. It's all ahead of us.
Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Och korta kjolar...
Jag antar att när barnen blir lite äldre och klokare och kjolarna lite längre, så minskar oron, även om man aldrig slutar se dem som sina små bebisar.
Och för att understryka att jag verkligen börjar bli gammal så kan jag inte låta bli att notera hur totalt annorlunda femtonåringar som går på disco idag klär sig, i jämförelse med mig och mina kompisar när vi var femton.

Let the ÄTANDE begin

I helgen ska vi åka ner till Waterville i grevskapet Kerry. Jag har visat bilder från denna vackra del av landet tidigare.
På lördag tänker vi äta på en av våra favoritrestauranger när det gäller fisk och skaldjur. Färskt, färskt, färskt. Gott, gott, gott. Krabba, squid, kummel, lax. Sonen saliverar bara vid tanken på deras räkor. Han älskar fisk och skaldjur.
Dessutom har svärmors lokala brevbärare tydligen fixat färsk hummer till oss också. En mångsysslande brevbärare som känner allt och alla och inte bara levererar räkningar är guld värd.
Och som jag berättat tidigare så innebär varje besök hos svärmor en maratonsession i att avböja och ducka för mat, som erbjuds i en aldrig sinande ström. Smörgåsar, rökt lax, kakor, frukt, vin, kaffe, glass, lammstek, jordnötter. Listan är lika varierad som den är lång. Och sherry förstås. Alltid, alltid erbjudandet av sherry.
Jag klagar inte, Jag vet att det är så välment, men det kan bli lite tjatigt. Och att säga "nej, jag bantar, ska försöka komma i bikinin till Israelresan" (har jag berättat att vi ska till Israel?!) skulle mötas med totalt oförstående och noll sympati.
Så vi hörs efter helgen, ett par kilo tyngre...

Något att se fram emot

Har precis pratat med min mamma som bokat en resa hit. Om en vecka på söndag ska vi hämta upp henne i Dublin.

"Åh!" utbrast sonen när jag berättade för barnen att mormor ska komma och hälsa på.
"Nu i helgen ska vi åka till farmor i Kerry, nästa helg kommer mormor och efter det ska vi till Israel. Wow! What a season!"

Och jag är benägen att hålla med. Vilken säsong! Vem sa att hösten är trist och tråkig?

Förresten, har jag berättat att vi ska åka till Israel?!

Att få lufta knäna

Efter de senaste två veckornas härliga väder (bättre sent än aldrig...) så väcktes jag under natten av ylande vindar och piskande regn. Kan det ha varit orkanen Earls svans som svepte över oss? Hösten är här.
Lillan har svårt att acceptera att hon har långbyxor, inte shorts eller kort kjol, på sig för första gången på nästan tre månader. Hela morgonen har hon gått omkring och hållit upp byxbenen ovanför knäna. Well, if you've got the legs for it, why not?
Stackarn. Hon är inte imponerad av byxorna och den långärmade tröjan jag tvingade på henne i morse. Hon brås nog på sin mamma i alla fall och är inte en höst- eller vintermänniska.
För henne kan Israelsemestern inte komma snabbt nog. Har jag nämnt att vi ska åka till Israel?!

Dietfråga

- Jag vägde mig i morse. Jag har gått ner i vikt, sa maken apropå ingenting, över en öl innan middagen igår kväll.
- Alltså, jag fattar inte. Varför går inte jag ner? sa jag, tog en klunk öl till och skopade upp rejält med guacamole på tortilla chipsen...
Sedan insåg jag det dråpliga i situationen och fick mig ett gott skratt.

Utmärkelse och uppgift

Stort tack till Katarina på Filippinerna som gav mig den här utmärkelsen. Jätteroligt!

Med utmärkelsen kom uppgiften att berätta sju intressanta saker om mig själv som ni kanske inte visste. Hur intressanta de är vet jag inte, och några av er vet säkert redan en del av dem, but here goes...

1. När tunneln under Engelska Kanalen var "nyborrad" jobbade jag som stewardess på Eurostar och serverade champagne i 300 km/h.

2. När jag bodde i Paris hamnade mina vänner och jag backstage på en Metallicakonsert. Eftersom vi var uppsnofsade och skulle på nattklubb efteråt kände vi oss lite felplacerade och felklädda i scenens snake pit, omgivna av långhåriga head bangers...

3. Jag tycker inte om katter.

4. Jag brukar sjunga med och dansa omkring i köket som en galning, själv eller med barnen, när de spelar en "svängig låt" på radion eller när jag hittat något bra på YouTube. I don't get out much...

5. Jag läser helst på engelska.

6. The Wire och Sopranos är mina favorit TV-serier.

7. Jag är jätteduktig på att gissa var folk kommer ifrån när de pratar engelska, men är urkass på att imitera olika dialekter och brytningar. Jag kan inte ens göra en svensk brytning när jag pratar, bara irländsk.

Tack igen Katarina!

Tillbaka till rutinen

Så var sommarlovet slut. Barnen började skolan igen i morse. Sonen är inne på fjärde året och mellantjejen andra, så vi hade varken nerver eller tårar. Stora, duktiga kids. De var så glada och uppåt och såg fram emot att träffa alla kompisar igen.
Bara lillan var arg för att hon inte fick stanna kvar i big school. Hon hade slagit sig ner och gjort sig hemmastadd i mellantjejens klassrum medan jag pratade lite med fröken.
Och eftersom Murphy var irländare så är det idag, efter två månaders i stort sett oavbrutet skitväder (pardon my French...), vackert väder med strålande solsken. Det slår aldrig fel.
Barnen går heldag, så det är tillbaka till rutinen med en gång. Och tänk vad lätt man finner sig i rutinen igen. Det är torsdagar och fredagar som kommer att bli lite annorlunda, då lillan ska gå på playschool två mornar i veckan.
Och jag? Var inte oroliga. Jag är säker på att jag kommer att kunna roa mig och hitta saker att göra på egen hand. Men lite konstigt kommer det kanske kännas att för första gången på åtta år faktiskt ha "schemalagd" tid för mig själv...

Skyldig?

Från den första augusti gäller här på Irland striktare regler och riktlinjer vad gäller försäljning av läkemedel som innehåller kodein. Apoteken får inte ha medicinen synlig på hyllorna och personalen måste upplysa om riskerna, ge råd om hur och när preparaten bör användas samt rekommendera kodeinfria läkemedel.
Ett nödvändigt och välkommet initiativ eftersom kodein tydligen är väldigt beroendeframkallande och de senaste åren har sett ökat missbruk.
Jag behöver tack och lov sällan ta värktabletter, men när min onda rygg är som ondast är Nurofen Plus det som hjälper bäst, verkar snabbast och varar längst. Nurofen Plus innehåller kodein och kommer därför under de här nya reglerna, med resultatet att jag nu känner mig lite kriminell när jag går till apoteket och apotekaren allvarligt upplyser mig om riskerna. Det känns lite som att jag försöker köpa heroin i en mörk gränd. (Pratar givetvis inte av egen erfarenhet här. Mer ett antagande om hur jag skulle känna mig om jag försökte köpa heroin i en mörk gränd.)
Visst är det lustigt att man kan känna sig skyldig när man är helt oskyldig och inte gör något olagligt? Precis som man alltid känner sig lite skyldig när man går genom tullen, trots att det starkaste man har i väskan är tuggummi med extra menthol och det enda man packat för mycket av är skor.
"Förlåt, förlåt herr tulltjänsteman. Jag vet att jag inte borde ha gjort det. Jag packade fem par skor för min weekendresa, när jag visste att jag bara skulle använda två par."
Men nog kan jag stå ut med några frågor och välmenta råd vad gäller värktabletter, när det betyder att folk som behöver det kan få hjälp.

Egenheter

Jag vet. Som svensk boende utanför Sveriges gränser ska man helst inte ha så mycket åsikter om Sverige och svenskarna. Det kan vara känsligt att göra sig lustig över eller tycka till om något. Men, my blog, my rules.
Alla länder och folk har sin originalitet och sina underligheter. Anledningen till att jag fascineras av de svenska är kanske att jag borde tycka att de inte är konstiga, att det är så det ska vara. Men det finns saker som kan få mig att skratta högt eller ifrågasättande skaka på huvudet. Och om jag tycker att de är lustiga, så måste ju "icke-svenska utlänningar" tycka att det är ännu konstigare.
Taxeringskalendern till exempel. Helt sanslöst. Vad tjänar den för syfte? Är inte en persons lön deras ensak? Deras, deras arbetsgivare och deras bank. Jag bryr mig verkligen inte om vad mina vänner tjänar. Vill inte ens veta hur mycket eller hur lite.
Jag minns för några år sedan när ett svenskt företag lanserade en sorts internetversion av taxeringskalendern. Man kunde logga in och kolla hur mycket grannarna tjänar. Spännande. De pratade t.o.m om det på radion här och folk trodde att det var ett skämt. www.younoseybastards.com kallade man passande sidan.
Uppvaktning undanbedes är en annan sak som roar mig. Sätta in en annons i tidningen för att tala om att man fyller år men att man inte vill ha presenter eller lyckönskningar?! Helst ska man sätta in sin adress också så att folk vet vart de inte ska skicka kort. Himla praktiskt.
Häromdagen påmindes jag om en annan lustighet när jag pratade med mamma som skulle åka och hälsa på goda vänner. Ta med sig egna lakan. Den hade jag glömt. Maken trodde att jag skojade.
Jag vet att för svenskar är detta helt normala företeelser och de kan inte alls se det lustiga i det. Precis som andra nationaliteter inte ser sina egna egenheter. Jag säger inte att det är fel, (Jo förresten. Taxeringskalenderna är helt fel.) bara att det är intressant att iaktta.

Rätt och fel

Jag hörde en diskussion om religion på radion. Det började med religionens plats i skolor och undervisning.
Några lyssnare hörde av sig och undrade hur ateister kan veta vad som är rätt och fel. Hur de kan skilja på gott och ont. Allvarligt?! Visar det inte på en väldigt simplistisk, skev uppfattning av människor och världen?
Skulle religiösa, troende människor ha monopol på att veta rätt från fel? Har vi inte sett tillräckligt för att veta att så verkligen inte är fallet?
Och tror de dessutom att religiösa människor bara "gör rätt" därför att God said so? Inte därfor att folk faktiskt kan ha en medfödd känsla för gott och ont, rätt och fel?
Trist människosyn tycker jag.

Vad gör du?

Vilket svar vill du helst inte ha när du ropar "Vag gör du?" till din två-och-ett-halvåring som leker själv på sitt rum?
"Jag målar naglarna!" ligger nog på min tio-i-topp lista.
Tur i "oturen" att nagellacket, som penslades på korta små naglar av knubbiga små händer, i alla fall hade samma färg som mellantjejens påslakan. Påslakanet som användes som "underlägg"...

Förberedda

Det är min erfarenhet att barn har en fantastisk förmåga att anpassa sig och finna sig till rätta på de flesta platser och i de flesta situationer. Ofta är det vi vuxna, som i vår iver att förbereda barnen inför dagis, skola, resor, husflytt etc. gör alldeles för stor affär av saker och ting. (Jag har fortfarande inte varit på ett enda ställe med mina barn, där de känt att de inte kunde leka och ha kul, äta, sova eller bajsa för att de inte varit tillräckligt förberedda...)
Medan vi vuxna ofta arrogant tycker att andra "beter sig underligt" och "gör fel", speciellt folk i andra länder och från andra kulturer, så har barn har en väldigt hälsosam live and let live attityd till världen omkring sig .
Så häromdagen pratade vi om vår kommande semester i Israel (nu är det mindre än två månader kvar och jag tänker snart börja TJATA om den här!). Inte så mycket i "förberedande" syfte, utan mer för att uppmärksamma dem på och intressera dem för vår fantastiska, omväxlande värld.
"Ni förstår i Israel gör alla unga pojkar och flickor militärtjänsten. Ni kommer att se många soldater som bär vapen," förklarade jag. Och min inre pedagogiska mamma (jo, hon finns där) tillade förstås att "Det är inte något farligt med det."
Inte för att de såg speciellt oroliga ut. Den enda följdfrågan var från sonen: "Ok. Kan man köpa och ta med sig hem?" (Tillägger hastigt här att sonen inte är vare sig avtrubbad, våldsam eller ohälsosamt intresserad av vapen)
"En del människor klär sig annorlunda mot vad vi är vana vid. " "Ni vet att många judar inte äter fläskkött." "Tänk så fantastiskt att få se Jerusalem!"
Men de visste redan allt det där. De har nämligen sett avsnittet då familjen Simpson åker till Jerusalem. Och i kör citerade de Homer: "Why can't we all just get along? Sure, some of us don't eat pork. Some of us don't eat beef. But we all love chicken!" Och för dem är det ju kanske precis så enkelt. Inget som är konstigt. Ingen som gör fel.
Vem behöver vara en pedagogisk förälder när Homer Simpson finns i TV rutan...

Lite humor så här på fredagseftermiddagen

Jag antar att vårt äktenskap klassas som "blandat". Yeah, ok, whatever...

Hur som helst gillar jag den här komikern. Han får mig alltid att skratta högt.

Välorganiserad

Barnen börjar skolan igen den 30 augusti (väldigt fuskigt att börja redan i augusti tycker jag) och idag har jag varit sådär tråkigt duktig och redan plastat in deras böcker.
Här köper man alla skolböcker själv och vår skola brukar anordna en dag innan läsårets slut i juni, då en bokhandlare kommer in till skolan och man kan köpa nästa läsårs böcker. På så sätt får man det gjort och slipper köa med resten av världen i bokaffären sista veckan i augusti. Dessutom går 10% av intäkterna från bokförsäljningen i skolan till skolan.
Första året jag hade skolbarn tyckte jag att det var så mysigt och roligt och spännande att plasta in böckerna. Men nu är jag inne på fjärde året och nyhetens behag har liksom försvunnit. Det är ett ganska trist och långdraget jobb (trots väldigt fiffig självhäftande plast, mycket smidigare än "på min tid") och böckerna blir bara fler och fler för varje år som går. Sonen, som snart fyller åtta år, har sex olika matteböcker!
Barnen visar inget intresse och erbjuder sig inte att hjälpa till och om jag ska vara ärlig är det ett jobb jag helst gör själv. Ostörd. Hmm, jag menar oassisterad förstås...
Men nu är det gjort, sånär som på tre böcker. Plasten tog slut. Om man skulle ta och slå in lite julklappar nu... ;)

Resultat

Idag är dagen D för Irlands 18-åringar. De som gick sjätte och sista året i Secondary School och satt sina Leaving Cert Exams (motsvarande studentexamen) några stressiga veckor i juni. Idag får de sina resultat.
Det är en stor dag. 14 års skolgång och en två månader lång väntan är över. För många känns säkert de här senaste två månaderna längre än de tidigare 14 åren, och jag kan tänka mig att många hade svårt att somna igår.
Idag får de hämta de där magiska, läskiga kuverten. Bokstäver (A, B och C förhoppningsvis) konverteras till en siffra som många känner kommer bestämma resten av ens liv. Vi som är äldre och visare vet att så är det ju inte, men nog är den viktig den där siffran.
När man är 18 år tror man att man är vuxen. Det trodde jag också när jag var 18. Man har slutat skolan och får rösta och köra bil och gå på puben. Jag tittar på 18-åringar idag och ser barn. Om bara några år kommer det att vara mina barns tur att gå och hämta de där kuverten. Snacka om läskigt...

En vit lögn och en generös son

Igår kväll tappade sonen en tand till. Han la den försiktigt vid sidan av handfatet medan han sköljde munnen. Maken gick förbi och råkade borsta ner tanden i hålet i handfatet. Panik!
"Min tand! Nu kommer jag ju inte få några pengar!"
Jag föreslog att vi kunde skriva en lapp och lägga under huvudkudden. En sorts "IOU" till tandfén. Men sen fick jag en snilleblixt. Tandfén har av någon anledning lagt alla tappade tänder i mitt badrumsskåp. Jag tittade på dem häromdagen och tänkte kasta dem med gjorde inte det som tur var.
"Pappa kan öppna handfatet och fiska fram tanden" sa jag och blinkade till maken.
"Visst," sa han, "Gå ner och titta på TV du så ska jag nog hitta tanden."
Snabbt fram med en av de andra tänderna. Lite buller och bång när vi "öppnade handfatet" och så glädjerop: "Vi hittade den!"
Tanden lades under kudden och tandfén besökte oss under natten. Sonen räknade slantarna i morse. Fem euro. För en liten tand. Inte illa. Eftersom tandfén vet att pengarna inte slösas, utan stoppas direkt i spargrisen, så brukar hon vara ganska generös.
"Hur mycket pengar har lillan i sin spargris sedan vi tömde dem och satte in på banken?" frågade sonen.
"Lillans spargris är nog tom" sa jag.
"Då får hon lite av det här," sa han och stoppade två euro i lillans gris.
Vad glad och stolt man blir i mammahjärtat när de gör sådant.

Vi hade relativ tur med vädret

Vi hittade en vacker, relativt platt, plats in dunerna att sätta upp våra tält på i fredags.

Vågornas konstanta "swoosh, swoosh" när de rullade in var det perfekta bakgrundsljudet.

Kvällen var sval, men inte för kall och regnet höll sig borta. Nästan hela natten. Någon gång mellan klockslagen mitt-i-natten och tidigt-på-morgonen började det smattra mot tältdukarna. Inte för att det verkade störa resten av familjen. De sov och snarkade medan jag låg och lyssnade. Vi hade klämt in oss alla fem i ett tremanstält. Det var mysigt, men lite trångt. Det regnade inte så hårt att det blev blött inne i tältet, men tillräckligt hårt för att behöva packa ihop och åka hem vid niotiden på morgonen. Frukosten fick intas hemma istället för i vildmarken.

Till nästa gång ska vi skaffa oss ett större tält. För en nästa gång blir det definitivt. För att citera lillan, "Have to do more camping!!!"

Vildmarken kallar

Ok, inte vildmarken, men väl de gräsiga dynerna ovanför en av våra vackra stränder här på Atlantkusten. Och Atlanten kan vara nog så vild.
Vi har goda vänner på besök och i natt ska vi iväg och tälta. Förra året tog papporna med sig de stora barnen och campade och i år ska mammorna och de små också följa med.
Jag hoppas att årets tripp kan leva upp till förra årets äventyr. Att mammornas närvaro inte gör det mindre spännande. Förra året rostade de marshmallows över lägerelden och hittade en död säl på stranden. Den där sälen gjorde stort intryck... Jag har inhandlat marshmallows, men några döda havsdäggdjur kan jag ju inte garantera.
Det är meningen att vi ska iväg och campa med våra israeliska vänner när vi hälsar på dem i oktober. Chekchoukan var lite orolig att det kommer att vara lite kallt på nätterna. "Bara" 20 grader... Här har vi knappt uppnått 20 grader dagtid under juli månad. Temperaturen i går natt var runt 12. Jag tror inte att vi kommer att frysa i Israel. Men det är nog bäst att jag packar med fleecarna till i natt.

Seriously?

Här trodde jag att vi närmade oss mitten av augusti. Så läser jag tidningarna i veckan och inser att det måste vara första april. För nog måste det vara ett skämt? Inte kan det vara så, att folk på fullaste allvar, har anmält kronprinsessan för mutbrott?
En vän bjöd dem på bröllopsresan. Lånade ut sitt privatplan och sina privata ö i söderhavet. En fantastisk bröllopspresent. För de som redan har en brödrost...
Men knappt hinner de landa i Sverige igen innan det grönögda monstret låter höra av sig.
Mutbrott?! Vad ville vännen ha i utbyte tro? Halva kungariket? Kronjuvelerna? Ett par riddare? En bra placering vid Nobelmiddagen kanske...
Jag avskyr, men avskyr, missunsamhet. Jag kan ärligt, med handen på hjärtat, säga att det inte stör eller upprör mig det minsta att se andra som har det jag inte har. Visst vill vi alla ha lite mer ibland. Mer pengar, mer kläder, mer semester, mer kvadratmeter. Men avundjsuk på andra, det blir jag inte. Good luck to them! I mångt och mycket skapar vi vår egen lycka här i världen, och att ödsla energi på att vara avundsjuk och missunsam kan inte bidra något vidare till en persons välbefinnande.

Dear Santa...

Det är aldrig för tidigt att börja tänka på klappar...

Sonen: Sa inte du för ett tag sedan att du vill köpa nytt köksbord?
Jag: Ja. Pappa och jag kanske köper det till oss själva i julklapp.
Sonen: Om du vill kan jag lägga till det på min lista när jag skriver brev till tomten. Så slipper ni betala för det själva.

Gullunge.