Tvångsmatad

När det gäller mat och dryck, så finns det en mening som en traditionell irländsk mammy aldrig hör, vägrar att förstå och är oförmögen att ta till sig: "Nej tack, det är bra." Ett artigt "No thanks, I'm fine" faller i stort sett alltid för döva öron.
Vi har tillbringat helgen i Kerry med svärmor, vilket innebär att bli erbjuden mat och dryck från morgon till kväll. Konstant. Non stop.
"Förbered ingen mat, vi vet inte när vi kommer och vi stannar på vägen och äter middag", instruerade maken henne innan vi åkte i fredags. När vi anlände hade hon lagat pizza till barnen och dukat fram paté, pilgrimsmusslor, sallad, bröd och tre olika sorters mjuka kakor.
"Lite mer potatis?" under en middag är inte en fråga. Det är mer ett påstående. Ett konstaterande. Potatisen är redan upplagd på din tallrik innan frågan ens är ställd och du hunnit reagera.
Under kvällen framför TVn blir man erbjuden mer kaffe, mer té, en flaska vin till. Ska jag göra en smörgås till dig? Vill ni ha lite nötter? Chips? Vill du ha en öl? En gin&tonic? En sherry? Sherry? Ser jag ut som en dam som dricker sherry? Svärmor lyckas alltid få i min mamma sherry när hon är här och hälsar på. Mamma som aldrig dricker sherry. Speciellt inte innan lunch.
Vi åt underbart gott Kerrylamm till söndagmiddag innan vi åkte hem idag. Två jätteportioner följt av efterrätt, trifle, fick jag i mig. Till kaffet efteråt blev jag erbjuden mer trifle, ost, frukt, en liten kaka kanske. En digestif?
"Ni har ju inte ätit någonting" suckade svärmor när vill rullade ut till bilen.