Tack och hej!

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Tack till alla som läst och kommenterat. Det har varit jätteroligt att tycka och tänka och dela med mig, men nu är det nog dags att "slösa" min energi på annat håll.

Stor kram till er alla.

Törs jag tycka?

Man har ju inte kunnat undgå den heta debatten och laddade diskussionen om Hollywoodfrun Anna Anka. Jag har inte sett programmet och har väl egentligen ingen lust att göra det heller, så jag kanske inte ska ha någon åsikt. Men jag måste bara säga att jag förstår faktiskt inte varför folk blir så upprörda.
Jag har sett några av klippen på Expressens TV sida och läst några av artiklarna som skrivits. Snuttarna jag har sett har jag varken uppfattat som fantastisk underhållning eller speciellt upprörande.
Såvitt jag förstått så var det tjejens dröm att leva lyxliv i USA och nu gör hon det. Good luck to her!
Hon blev arg på trädgårdsmästaren för att han inte skötte gräsmattan och hon tycker inte att kvinnor ska sluta bry sig om sitt utseende när de gift sig. So what?
Hur kan detta reta gallfeber på folk? Hur kan detta engagera alla, från partiledare till pappalediga?
Är det verkligen så helt oacceptabelt och oförlåtligt att tycka precis tvärtemot de så kallade "reglerna"?
Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag såg hela programmet. Kanske, men jag tror inte det. Kanske har jag varit "borta" för länge för att tycka att det är upprörande att en männsika som är hemmafru har barnflicka. Kanske borde jag maila Aftonbladet som tydligen nu vill ha kontakt med svenska kvinnor som är hemmafruar utomlands. Kanske de kan göra ett program om mig när jag skjutsar barnen till skolan, går och handlar och tar en kaffe med kompisar.
Kanske inte förresten...

Hello! Can anybody hear me?

Man får inte vara känslig eller ha lätt för att känna sig lite utfryst.
Mina barn har en fantastisk förmåga att helt totalt ignorera sin omgivning och det man säger till dem. Och med "sin omgivning" menar jag givetvis mig!
För ett par år sedan trodde jag faktiskt att mellantjejen hade fel på hörseln, så duktig var hon på att välja att inte höra vad jag sa. Det är absolut inget fel på hennes öron. Min svärmor har berättat att hon faktiskt tog min svåger till doktorn när han var liten för hon trodde att han hade hörselfel:
"Det är inget fel på hans hörsel", sa doktorn. "Han är bara olydig".
Det måste ligga i släkten.
Det är definitivt från min man de har ärvt den här talangen. Jag önskar att jag hade samma förmåga att koppla bort det som pågår omkring mig när jag t.ex läser eller tittar på TV. Tänk så härligt det skulle vara ibland.
Jag kan vara i köket och resten av familjen sitter i vardagsrummet. "Daddy", hör jag. Inget svar. "Daddy" "Daddy" "Daddy" Men Daddy tittar på rugby och har glömt tid och rum och barn. Efter femtonde "Daddy" ropar jag "Svaaaara henne!!!" Jag vet ju att de kan hålla på i en evighet och att han inte kommer att höra dem på 80 minuter.
Ibland hör de mig, men de lyssnar inte. De svarar på det som de tror att jag frågar. Som häromdagen när mellantjejen hade varit inne i badrummet länge:
"Vad gör du? Bajsar du?" frågade jag.
"Ost och salami" svarade hon.
Suck.

Modigt

Mellantjejen går halvdagar i skolan under september månad. De gör så med småknattarna, ger dem en mjukstart.
När jag hämtade henne idag var sonen ute på lunchrast. Han kom springande mot mig med ett stort leende på läpparna, viftandes på en stor godisnapp:
"Titta vad jag fick av fröken! Jag fick den för att jag sjöng! Alldeles själv!"
Han hade stått upp själv framför klassen och sjungit en sång på irländska. Det var väl modigt? Hur det kom sig vet jag inte, han gav inte någon bakgrundsinformation innan han nöjt skuttade iväg igen, men en välförtjänt godisnapp tycker jag.

Mysterium

Häromdagen skrev jag om hur spännande jag har som hittar saker på de mest konstiga ställen, courtesy of min yngsta dotter.
Men lika spännande som personen i Dublin som nyligen skulle renovera huset och hittade två stycken 2000 år gamla människofötter på vinden, det har jag inte!
Ja, ni läste rätt. Fötter! Två högerfötter. En stor, en liten. 2000 år gamla. Mumifierade, förmodligen från att ha legat i en myr.
Ingen vet hur de hamnade på den där vinden eller var de kommer ifrån. Experter håller på med detektivarbete för att lösa mysteriet och jag väntar med spänning. Man tror att en patolog kan ha bott i huset för cirka 50 år sedan och att det möjligtvis har ett samband. Jag har alltid sagt att man inte ska ta med sig jobbet hem.

Svettigt

I dag har vi haft underbar sommarvärme. 23 grader (läsare i Israel skrockar lätt och tänker att 23 grader är väl inte sommarvärme heller!) och solsken från en klarblå himmel. En sådan där härlig sommardag som vi faktiskt inte haft här sedan i början av juni.
När jag åkte och hämtade barnen i skolan såg jag en liten Nissan Micra, fullastad med fem unga killar i tjugofemårsåldern. De satt tätt ihoptryckta. Rutorna var nervevade i värmen, så jag gissar att de inte hade luftkonditionering i bilen. Alla fem hade bar överkropp. Inget fel i det per se, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur riktigt svettigt och kladdigt det måste ha varit och undra om de nästan satt ihopklistrade när de skulle ur bilen. Ni vet sådär som när man var liten och satt några stycken i shorts i baksätet på bilen och benen liksom klibbade ihop.
Sådant funderar jag på när jag är ute och kör bil.

Beväpnad och farlig

Alla kan inte älska alla. Jag älskar inte katter. Definitivt inte. En del människor tittar på en som om man skulle ha sagt att man äter små barn, när man säger att man inte tycker om katter. Katter som är "så viga och mjuka och självständiga och har sådana fantastiska personligheter..." De gör ingenting för mig. Jag begriper mig inte på dem och jag gillar dem inte.
Grannen har katter. Först hade de en katt. En katt som var ute och roade sig på nätterna. Nu har de fem katter.
Så fort jag öppnar dörren försöker de smita in. När jag ska iväg på morgonen kommer en av dem alltid fram från under bilen. De är överallt och de driver mig till vansinne. Jag tycker om hundar men det ingår inte i mina planer att skaffa en just nu, bara för att skrämma iväg katterna. Och en sak är säker. Om jag hade en hund skulle jag ju definitivt inte låta den springa in till folk och irritera dem.
Idag när jag kom hem från skolan med mellantjejen smet en av katterna in i huset igen. Vi jagade ut den och sedan grep jag till vapen. Desperate times, desperate measures. Jag fyllde en av ungarnas vattenpistoler och som en galning sprang jag ut och sprutade på kattskrället som gömde sig under min bil. Hasta la vista kitty!
Jag som för ett par veckor sedan sa till barnen som lekte med vattenpistolerna här ute att man måste vara snäll mot djur och inte spruta på kattungarna för de tycker inte om vatten. Där fick man bakläxa. Jag skulle ha låtit dem hållas.
Jag tror att mamma mjau väntar tillökning igen. Jag kan faktiskt inte förstå att de inte "fixade" henne efter den första oplanerade kullen. Jag trodde att det var med sina tonårsbarn man var tvungen att prata preventivmedel. Inte med sina grannar om deras katt...
Jag får se om det bättrar sig. Annars tänker jag vänligt men bestämt säga till dem att hålla reda på sina katter. Vem vet vad som kommer att hända annars. Jag kanske kommer att hamna på TV med min vattenpistol. Känner ni till det där programmet Neighbours from Hell ?

Fit for fight?

Så var det dags igen. Fick ett SMS från pilatesinstruktören att i morgon börjar klasserna igen efter sommaruppehållet.
Jag bävar. Sommar och semester och god mat. Massor av god mat. Ett par extra kilon god mat för att vara exakt. Och inte sådär mycket motion som man borde. Alla mina goda avsikter att göra övningarna själv här hemma rann ut i sanden.
Oj, oj, oj vad jag kommer lida i morgon. För att inte tala om hur jag kommer att lida i övermorgon...
Men det är bara att kämpa på. Jag tycker faktiskt att pilates är roligt och det ger resultat. Får repetera det mantrat för jag känner mig inte helt motiverad.
Det är roligt... Det är roligt...
Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

The Baby

Jag har fått kallelse till lillans tvåårskontroll. Hon är inte riktigt två än, men de antar väl att med en mamma som mig så är hon väldigt intelligent och framåt och kallar därför lite tidigare än vanligt :) Dags att börja träna alfabetet och 500-bitars pussel inför besöket...
Lillan är nästan två och när storebror var lika gammal som hon är nu så var han redan storebror. Men lillan är fortfarande "the baby" hos oss.

- Ni måste vara tysta, "the baby" sover.
- Kan du byta på "the baby".
- Har "the baby" ätit upp?

Häromdagen parkerade jag och lämnade lillan i bilen precis utanför Frukt & Gröntaffären. Jag stod vid disken och vinkade och tittade ut på lillan och såg inte att damen som jobbar där kommit för att betalt.
"Oh, sorry", sa jag, "Jag kollade bara ut för att se om "the baby" var ok".
"Oohh", sa hon. "Lovely! Hur gammal är "the baby?".
Hon hade nog förväntat sig att jag skulle säga typ sju veckor, eller kanske 5 månader. Jag skrattade och sa att hon är 22 månader, inte någon baby egentligen. Folk tror väl att man faktiskt pratar om en baby när man säger baby...

Kommer vi att prata om "the baby's" första dag i skolan? Eller om när "the baby" konfirmerades? Kommer vi kanske att berätta för våra vänner att "the baby" börjar på universitet idag?
Vem vet. Jag får nog återkomma om det när "the baby" har gift sig...

En stilla undran

Nu är den heta debatten igång igen. Viktiga beslut måste fattas. I en av de svenska kvällstidningarna kan vi läsa om hur man i Sverige fortfarande inte har hittat ett bra ord för det kvinnliga könsorganet. Ett ord som alla kan använda. Som alla känner sig bekväma med att använda inför barnen.
Vad ska man säga? Vad låter gulligt? Vilket ord är "jämställt"? Hur ska vi göra?
?????? Få diskussioner får mig lika förstummad som denna.
Så nu har jag en fråga till er "ytlänningar" som har barn i "ytlandet". Är detta något som skapar problem och diskussion där ni bor? Nej? Jag trodde väl inte det!
Är det detta som kallas i-landsproblem?

Hittat

Den som söker han ska finna heter det. Jag söker inte, men oj vad jag finner. Jag hittar saker på de mest oväntade platser. Att ha min nästan-tvååring i huset är som att hela tiden omedvetet vara på någon slags konstig skattjakt.
Tandborstar återfinns i storebrors skrivbordslåda. Strumporna jag tog på henne i morse dyker upp i soptunnan vid lunchtid. Kökshandduken hittar jag i ugnen. Och så min absoluta favorit, den halvätna bananen från i förrgår som ligger bakom soffan.
Jodå, det är spännande nästan jämt. Vad ska jag hitta härnäst?

Förberedda

"Besökare ombedes använda den alkoholbaserade handtvätt som tillhandahålles"
står det på skylten ovanför behållaren på väggen vid ingången.
Nej, jag har inte varit på sjukhusbesök. Jag har lämnat barnen i skolan.
Igår började höstterminen. Vid den här tiden på året brukar bacillerna frodas när alla samlas igen efter sommarlov och semester och i år är folk givetvis extra alerta på grund av svininfluensan.
Lärarna har pratat med barnen om hur man ska hosta och nysa och tvätta händerna och inte dela på drycker och blåsinstrument. Alla klassrum har disinfekterande handtvätt tillgänglig.
Det är bra att man är uppmärksam och informerad och tar risken på allvar. Myndigheterna talar om för oss vad vi ska göra i förebyggande syfte för att undvika smitta och vad vi ska göra om vi blir smittade. Om och om igen, via radio, TV, tidningar och broschyrer säger de till oss att inte oroa oss och att inte överreagera. De säger det så ofta att jag börjar oroa mig för att jag inte oroar mig...
Men vi är förberedda. Jag har sett till att vi har smärtstillande och febernedsättande medel hemma. Jag tjatar och tjatar om hygien och hostningar. Och idag var jag och inhandlade disinfekterande handtvätt att ha hemma, i bilen och till maken att ha på jobbet.
Så nu har vi att göra på morgnarna med alla medel för att skydda oss mot elaka baciller och kryp. Multivitamin, antibakteriell handtvätt och dropparna Tea Tree Oil som jag sprayar i håret på dem för att skrämma iväg löss. Inte vet jag om det funkar men jag vill i alla fall veta att jag försökt.

Sweet Music

Idag leker barnen orkester. Med trummor, maraccas och tamburiner.
Och jag? Jag börjar se fram emot skolstarten på måndag.
Då ska vi ha en välförtjänt vila. Mina öron, mitt förstånd och jag.

Frågvisa

Som de flesta andra barn så är mina barn vädligt nyfikna och intresserade. De vill veta hur och var och när och varför om allt omkring dem.
Vissa frågor är standard för alla föräldrar: "Hur kommer babyn ut ur magen?" Genom naveln, såklart!
Många frågor är naturvetenskapliga: "Hur bildas regn?", "Vad är det där för fågel?" "Vad äter illern?" Svaret på de dessa frågor är nästan alltid ett och samma: "Fråga pappa!"
En del undringar är mer filosofiska och svårare att svara på: "Varför kommer tidvattnet in?" "Var var jag innan du och pappa träffades?"
Och sen har vi de där frågorna som får en att haja till och undra varför i all världen de undrar det vid just det tillfället. Som igår när vi satt och tittade på VM i friidrott och sonen frågar: "Hur ser en ko ut när den är arg?"
Men visst är det bra att de undrar och vill veta. Vi svarar så gott vi kan och hoppas att de aldrig förlorar den där nyfikenheten för världen omkring dem.

Projekt

Hösten närmar sig med stormsteg. Två månaders sommarlov går fort och snart börjar höstterminen.
Något ska ju lillan och jag pyssla med när övriga familjemedlemmar jobbar och går i skolan.
Mitt första projekt är att sätta in foton i album. Något jag inte gjort på säkert 10 år. Det finns en salig blandning kort i kartonger, påsar och kuvert. Bilder från resor, bröllop och familjehögtider. Kort från ett tidigare liv i Paris samt otaliga babyfoton. När sonen föddes led jag av typiskt "första-barnet-syndrom". Jag var tvungen att ta kort varje gång jag tagit på honom en ny utstyrsel. Det kommer att bli en rolig resa down memory lane. Inte alls jobbigt. Man måste tänka positivt...
Projekt nummer två har inspirerats av IKEAs ankomst till Irland. Barnen växer och huset krymper så jag ska införskaffa smarta förvaringsutrymmen. Hyllor, skoförvaring, garderober, lådor och lådsorterare. Och en säng till lillan.
Jag springer omkring med måttbandet och mäter och noterar och tänker så det knakar. Barnen undrar exalterat vad jag ska göra och maken ser lite skeptisk ut.
Oh så roligt vi ska ha, lillan och jag!

Nya ord

Jag är inte alltid så konsekvent som jag borde vara när det gäller att prata svenska med barnen. De förstår i stort sett allt, men svarar mig gärna på engelska och då är det så lätt att jag glider in på engelska också. Därför är det så roligt att se hur mycket deras svenska förbättras varje gång vi varit i Sverige. De lär sig nya ord och språket kommer mer naturligt. Men ibland blir det lite lustigt.
Sonen börjar alltid säga "jo" istället för "ja" när vi är i Sverige. Jag antar att det är för att han hör ordet "jo" och vill använda det och på engelska använder man ju "yes" för båda. Det låter lite finlandssvenkt. "Vill du ha saft?" "Jo!"
Lillan har haft morgongymnastik med mormor och lärt sig "Upp och Ner". Att hon sen säger det i fel ordning och ropar "Ner!" när hon sträcker fingrarna mot taket gör ju inget.
Och mellantjejen har lärt sig ett av de väldigt viktiga orden, "Mys-pys". Alla som växt upp i Sverige har väl haft fredagsmys med chips och godis och annat gott på helgerna. Så en kväll sa jag att nu ska vi ha lite mys-pys och hällde upp ostbågar i en skål. Så dottern tror nu att ostbågar heter mys-pys. Jättegott tycker hon att det är men efteråt får man höra: "Usch vad det luktar mys-pys om mina fingrar!"

Hemma

Vi är hemma igen. Tillbaka på Irland efter årets Sverigesemester. Det är alltid trist att säga hej då till mamma och ibland är det svårare än vanligt.
Men det är skönt att vara hemma. Det tycker barnen också. Lillan hade alla leksaker framrivna innan jag ens kommit ur sängen i morse.
Vi har tvättat av oss resdammet, nästan allt är uppackat och mataffären har precis levererat de varor jag beställt. Jag insåg att det är svårt att handla på distans när man inte varit hemma på ett par veckor och inte vet vad som finns i skåpen. Jag kommer inte att behöva köpa pasta, ris, frukostflingor eller tvättmedel på länge, länge...
Jag tycker om att resa bort och älskar att komma hem igen. Till vårt fina lilla hus. Jag tittar ut i trädgården och konstaterar att även om vädret kanske är bättre på andra ställen, så är gräset inte grönare någon annanstans.

Förändrad?

Man tror ju att man ser likadan ut som man gjorde i tonåren. Visst man inser att rynkorna är fler och att alla delar inte är lika fasta som för 20 år sedan, men man tror att man är sig lik.
Fel, fel, fel tydligen...
I vår sommarstuga hänger ett foto på mig som 17-åring. Skolfotot från andra året på gymnasiet. En ung, rynkfri mig, komplett med stort lockigt 80-talshår. Tittar man noga kan man även se den blå mascaran. Så stilen är lite annorlunda, men det är ju jag.
"Titta!" säger jag till barnen. "Vem tror ni det är?"
När alla tre tittar helt oförstående och oigenkännande på bilden och skakar på huvudet så är det bara att inse. Man är ingen ungdom längre. Vad man har ändrat sig. Det är inte bara på insidan man är en annorlunda person mot den där tonårstjejen på fotot.

Men va' fan...

Det var då själva fan att alla jävlar svär så inåt helvete här i Sverige! Shit, vad förbannat mycket svordomar man kan klämma in i en enda jävla liten mening.
Detta rena, fina, välorganiserade land där alla är så snygga, fräscha, blonda och solbrända. De svär som borstbindare, svenskarna. Gammal som ung. Man som kvinna.
Vad konstigt det låter. Helt ovan vid svordomar är jag ju nu inte. Det händer t.o.m att jag vid något enstaka tillfälle själv drämmer till med ett "darn it.." (Vadå? Tror ni att jag underdriver?). Men jag tycker nog att det låter lite illa när man använder svordomar som utfyllnadsord i varenda mening.

Svensk sommar!

Oj vad tiden går. Nu har vi varit i Sverige i nästan en vecka och jag måste säga att jag är mäkta imponerad av välkomnandet. Solen har skinit från en klarblå himmel och det har varit 25 grader varmt sedan vi anlände. I min lilla stad har de även anordnat en festivalvecka med tivoli, underhållning och skoj. Allt i min ära antar jag...
Allsång har det varit också. Oj vad vi gillar att sjunga och gunga i takt arm i arm vi svenskar! I tisdags sjöng vi med Lotta på Liseberg och i onsdags var det glada toner från Skansen. Igår fick vi vila stämbanden. Mina barn är tydligen mycket mer irländska än svenska för de förstod inte alls vitsen och charmen...
Stackars maken är hemma på kalla blåsiga Irland och jobbar. Han missar både allsång, tivoli och underbart väder. Vi har det bra men längtar och räknar dagarna tills han kommer hit mot slutet av nästa vecka.

Inte en lugn stund

Här går det i ett på semestern. Vi är precis hemkomna från Kerry, mamma är här och hälsar på, mellantjejen fyller år idag och på söndag åker vi med mamma till Sverige. Det är kul när det händer saker.
Jag ligger i hårdträning för att kulturkrockarna i Sverige inte ska bli alltför smärtsamma:
Jag hälsar inte på grannarna.
Jag låtsas varken höra eller se främlingen som tilltalar mig om vädret eller frågar hur gamla barnen är. Människan måste ju vara onykter.
När jag inhandlar en flaska vin visar jag körkortet ifall kassörskan mot all förmodan skulle få för sig att jag är hälften så gammal som jag faktiskt är.
Jag kastar fram körkortet vid varje kontokortsköp och så låtsas jag att kassörskan frågar med en suck om jag inte har någon svensk legitmation och sen förklarar jag hur man inte har "de fyra sista siffrorna" på Irland. Här brukar kassörskan börja se lite rädd ut och misstänka att jag är lite galen så då brukar jag backa lite.
Men man måste ju vara förberedd när man åker till Svedala!
Hahaha. Som jag skojar!
Det ska bli jättekul att åka till Sverige och det enda jag har tränat på är att fika! Barnen och maken också. Alla älskar fika!

County Kerry del 2

Lite fler bilder på grön, skön natur och mäktigt hav.


Waterville

Den mäktiga Atlanten. Härliga vågor.

Ladies View, Lakes of Killarney.

Å i MacGillycuddy's Reeks, bergsområde där Irlands högsta berg finns.

Uppe bland molnen.

Cloghvoola

Lough Currane

Grand Opening

En stor dag. Efter en lång förväntansfylld väntan har det äntligen hänt.
IKEA har öppnat sitt första varuhus på Irland.
I Dublin såklart. Inte precis så att jag kan åka dit en sväng och handla svenskt godis när ungarna är i skolan alltså.
Irland måste vara det sista landet i den civiliserade världen som får IKEA och jag undrar om de inte missade båten lite. Byggnadsboomen då det växte fram nya hus och bostadsområden som svampar och då alla köpte hus som galningar har tagit slut. Men tydligen fick man skriva om byggnads- och planeringslagarna för att kunna ge IKEA tillstånd att bygga här och sådant tar väl tid. Det är den största kommersiella byggnaden i landet.
De slog i alla fall upp portarna klockan 11 i morse. Folk hade tydligen köat i flera timmar. En del sedan i går kväll! Varför? Tror de kanske att affären bara kommer att vara öppen en dag? Att den blir förvandlad till en pumpa vid midnatt? Vad vet jag. Exalterade var de i alla fall, de i kön som blev intervjuade på radion: "Jag har varit här sedan klockan fem i morse. Det är såååå spännande!"
Den första timmen gick 3000 personer genom portarna. Själv tänker jag vänta lite. Har jag varit utan Kalles Kaviar så här länge så klarar jag mig nog ett tag till. Men lite kul är det ju i alla fall. Att kunna känna sig som en riktig utlandssvensk. En sådan som köper mat i en möbelaffär...

County Kerry del 1

Här kommer lite bilder från County Kerry i sydvästra delen av landet. En fantastiskt, dramatiskt vacker plats.



The Skelligs, belägna c:a 15 km från kusten. Högst uppe på den stora ön, Skellig Michael, ligger på 230 meter höjd ruinerna av ett munk kloster som byggdes runt år 600 och var bebott i 600 år. Jag har faktiskt varit där ute och klättrat upp till toppen. Det är så brant att enda sättet att ta sig ner på vissa ställen är att kana på rumpan. Jag kan inte förstå eller föreställa mig hur dessa munkar lyckades bygga stenhyddor och leva därute, helt isolerade från omvärlden.


The Skelligs i den disiga bakgrunden.


The Skelligs.




Del av The Ring of Kerry, ett fantastiskt "turiststråk", en 170 km lång ringväg med underbara vyer. Även om vägarna inte alltid är de bästa!




Stranden i Derrynane, sedd uppifrån.




Gravplatsen bakom stranden i Derrynane. Det går bara att ta sig dit när tidvattnet är ute.




Små bäckar och vattenfall finns det gott om uppe i bergen.

Cill Rialaig, en återuppbyggd "famine village", en by som övergavs eller där alla invånarna dog under den stora hungersnöden på 1840-talet.

Utsikt över Cill Rialaig och havet.

Fortsättning följer...

Tävling

Tyvärr skulle vi ju hem idag så vi missade dagens tävling. Men, men det är bara att ligga i träning till nästa år...
En stolt finsk 200-årig tradition tydligen. De nationella vinnarna går vidare till världsmästerskapen i Finland!
Det behöver inte ens vara sin egen fru man bär. Bara kvinnan är gift, över 18 år och väger minst 49 kg. Som en av arrangörerna sa på radion. "Take your neighbour's wife. Just ask permission first!" Jag som trodde det var rakt tvärtemot vad budordet säger. Tänk så liberala folk är!

Skriet fran vildmarken!

Nej da, inget nodrop. Bara ett litet hej fran var semester i underbara County Kerry. Har smitit ivag till postkontoret for att fa kontakt med omvarlden. Vi har det harligt. Att vadret ar vaxlande ar en underdrift. Snabba kast mellan storm, regn och stralande solsken. Men nagot annat hade vi val egentligen inte raknat med.
De stora barnen var pa aventyr i natt. Taltade med pappa i sanddynerna langt fran mamma! De var i extas. Var pa promenad pa stranden och sag en dod sal. Grillade mashmallows pa pinnar over lagerelden. Sov som stockar genom nattens regn och blast. Vilket aventyr nar man ar liten. Ett minne for livet. Jag kan tanka mig att speciellt den doda salen kommer att forekomma i manga aterberattlelser!
Har ar sa otroligt fint. En underbar del av landet. Det spelar ingen roll hur manga ganger jag varit har. Vissa plaster ar sa vackra att man tappar andan. Pa ett bra satt! Jag lovar att dela med mig av foton nar jag kommer hem.

Packning

Som jag skrev häromdagen så åker vi på semester i helgen.
Jag packar och barnen hjälper. Eller stjälper...
Jag lägger fram, de bär iväg. Jag packar i, de packar ur.
Lillan är speciellt intresserad av matkassarna. "Oh lovely" säger hon och bär iväg med pastapaket och majsburkar.
Jag tvättar kläder, de smutsar ner sig. Fast jag kan ju i och för sig inte begära att de ska gå nakna fram till dess att vi åker!?!
Och när jag sedan ber dem välja leksaker att ha med sig så kommer de fram med så lustiga saker. Typ fyra pusselbitar från ett 50-bitars pussel. En gammal trasig bil med bara två hjul. En docka utan armar. En sked och ett fat ur leksaksservisen. Saker som de inte lekt med på två år ska plötsligt med oss på semester.
Men mot alla odds börjar det sakta men säkert bli ordning på väskor och kassar och snart är vi på väg. Förhoppningsvis med allt det jag skulle ha med mig i bagaget.

I, Robot?

-Mamma, vet du vad jag önskar mig när jag fyller år?
-Nej. Vad?
-En robot som kan bli min slav så att du inte behöver jobba så hårt!

Jag vet att tanken är god och det är välment, men på något sätt klingar det lite illa. Vet inte varför. Kanske överanalyserar jag...

Rent och snyggt

I helgen åker vi på semester. Två härliga, förhoppningsvis soliga och varma veckor i den vackra sydvästra delen av landet. Så jag packar och ordnar för fullt.
Och städar. Jag måste alltid städa och feja och byta sängkläder osv. innan jag åker iväg någonstans. Främsta anledningen är att jag inte vill komma hem till ett stökigt hus efter semestern. Men jag har också den där "tänk-om-något-händer" tanken någonstans i bakhuvudet. Det är inte på något mörkt och depressivt sätt, mer på ett praktiskt sätt. Ungefär samma sak som att alltid ha hela och rena underkläder i fall man blir påkörd av en buss. Helt ologiskt och oviktigt egentligen.
Eller som när jag skulle åka till Paris själv för ett par år sedan och lämnade make och barn hemma. Jag var tvungen att skura ur kylskåpet "bara i fall att..." Trots att min man försäkrade mig om att hur rent kylskåpet var, inte skulle inte vara hans första bekymmer och angelägenhet om olyckan (ta i trä!) skulle vara framme. Eller om jag insåg hur mycket billigare vinet är i Frankrike och bestämde mig för stanna där.
Nu gick allt bra och jag kom tillbaka (med åtskilliga vinflaskor i bagaget!) till mitt rena kylskåp. Men, men, det gäller att vara förberedd...

Diskutera

Jag tycker om att tycka. Det är roligt att diskutera, debattera och ha åsikter. Det är nyttigt och givande att prata med andra om stora och små problem och att få andras perspektiv på saker och ting.
Men vissa diskussioner kan jag för mitt liv inte förstå mig på. Ett av dessa ämnen är huruvida barn ska vara på dagis eller hemma. Ett ämne som jag förstått att folk kan prata sig varma om i Sverige. Nu har jag ju aldrig haft barn i Sverige, men måste alla göra likadant?
Ett annat ämne är hur föräldraledigheten ska delas mellan mamman och pappan och huruvida staten borde diktera vem som tar hur mycket. Har jag förstått rätt? Vill folk att regeringen ska ta beslut för familjen på den nivån? Snacka om att skåda given häst i munnen. Det är väl bara att ta emot och dela som det passar just en själv?!
Här har vi inga sådana problem. Här är det mamman som föder barn och får ledigt ;-)
Men folk tycker till om konstiga saker här också. Häromdagen lyssnade jag på en diskussion om namn. Man pratade om en kvinna som nyligen gift sig och tagit sin makes namn. Det var en mycket framgångsrik och modern kvinna och det var flera personer som tyckte att det var så underligt att hon bytt namn. Att det var så gammaldags. Att det var ett tecken på "undergivelse". Give me a break!
När jag gifte mig bytte jag till min makes namn. Jag lovar, det var inte under tvång eller pistolhot eller för att jag anser att han är min chef. Det var för att vi hoppades skaffa barn och bilda familj och jag ville att vår familj skulle ha ett gemensamt namn. Det var viktigt för mig. Det betyder inte att jag anser att de som gör på ett annat sätt gör fel. Jag bryr mig om mina medmänniskor, men om jag ska vara ärlig så struntar jag i hur eller varför eller vad de heter i efternamn.
Som sagt, det är roligt att tycka till och ha åsikter. Speciellt när man som jag alltid har rätt!

Övertydligt

Det gäller att vara på den säkra sidan. Jag kan förstå att företag vill gardera sig, men det måste ju finnas gränser för vad som anses vara falsk marknadsföring. Jag menar, om jag köper ett mjölkpaket med en ko på etiketten så tror jag ju faktiskt inte att man klämt ner Rosa (eller vad kor nu kan heta?) i förpackningen...

Sanningen svider...

Det är nästan så att man kan tro att man börjar förlora sin glans...
Idag när jag städade badrummet inspekterade barnen nyfiket mina parfymflaskor.
"Åh mamma, flaskorna ser ut som "magic potions", trolldrycker."
Som den goda mor man är spelar man med och säger att det är trolldrycker.
"För att göra dig vacker mamma?"
Så man anses tydligen behöva magiska trick för att gör sig snygg...
Häromdagen när vi var och simmade ville sonen sitta med mig i jacuzzin, som på vår klubb har 16-års gräns.
"Nej" sa jag "Man måste vara 16. Man måste vara tonåring." Varpå sonen höjer ögonbrynen och torrt konstaterar att "Du är ingen tonåring!"
Det är tur att man inte är känslig.

School's out!

Nu har vi sommarlov! Idag stängde sonens skola för sommaren. Till rytmen av ett regn. För första gången på flera veckor står regnet som spön i backen. Men det gör ingenting. Inte idag. För vi har sommarlov! I morgon kommer solen att skina igen. Det har vi bestämt.
Ingen väckarklocka på två månader! Inga tider att passa! Inga läxor!
Massor av skoj inplanerat och massor av lata dagar då vi inte behöver göra någonting. Härligt!

Telefonterror

Det slår aldrig fel. Så fort jag lyfter telefonen så flockas barnen kring mig. De kan ha varit tysta och nöjda och lekt, pusslat, ritat eller tittat på TV i en timma, men så fort de ser mig med telefonluren i hand så får de ett akut behov av att prata med mig. De behöver inte ens se eller höra mig. Ibland tror jag att de kan lukta sig till att jag talar i telefon.
De blir plötsigt vansinnigt hungriga eller törstiga. Eller får ont i stortån. De har tusentals viktiga frågor de måste ställa. "Kan jag byta strumpor?" "Kan Tony komma till mig efter skolan nästa torsdag?" Eller min favorit: "Får jag gå på toaletten?" Varför??? När har de någonsin behövt fråga om lov att gå och kissa här hemma???
Och pratar de inte med mig så börjar de skrika på varandra. Häromdagen pratade jag med damen vi hyr semesterbostad av om att hennes döttrar kanske skulle vara intresserade av att sitta barnvakt när vi är där. Mina flickor började bråka med varandra och gallskrika. "Åh, de kommer inte vara till besvär. De är sååååå snälla..."
Så lägger man på luren och frågar vad de ville och de tittar oförstående på en. Hunger, törst, värk och frågor är som bortblåsta. Tills nästa gång telefonen ringer.

Priser

Igår slog det mig igen. Jag är så otroligt icke-prismedveten. Jag sprang in i affären för att plocka upp ett par tre saker och tog ut pengar i bankomaten innan. 40€ täcker det säkert tänkte jag. Det kostade 11€. Jag hade nog inte reagerat om kassörskan sagt 25€.
Jag borde verkligen skärpa mig. Jag är rätt ok vad gäller priser på stora saker. Jag vet ungefär vad hus, bilar och kläder borde kosta. Men vad gäller matvaror är jag urkass. Jag har faktiskt blivit bättre sedan jag blev "kuvad hemmafru" (se inlägget nedan!). Jag vet vad en liter mjölk kostar nu, hade du frågat mig för fem år sedan hade jag gissat, men det finns definitivt utrymme för förbättring.
Jag har alltid var oekonomisk. Jag minns när jag och min bästa vän bodde i Paris och min kompis pappa sa till oss att det var grundläggande fel att se hyran som en oförutsedd utgift. Den ska liksom betalas varje månad. Vi förstod inte alls. Vi bodde ju i Paris. Staden fullkomligen skrek till oss att gå ut och spendera varenda centime vi tjänade på restaurant- och disco- och barbesök!
Riktigt så tokig är jag inte nu. Jag är trots allt en mogen, ansvarsfull trebarnsmamma. Så jag borde kanske bli vuxen och prismedveten och kolla kvitton och prislappar lite bättre.
Men jag tänker inte bli en sådan där människa som vet vad allting kostar, men inte vad något är värt. Jag vet att ibland måste det få kosta för att det ska smaka. Det måste ju gå att hitta en balans?!

Kuvad hemmafru

Idag när jag dammsög och torkade golv (glamoröst? javisst!) så ringde maken och frågade vad jag gjorde. När jag sanningsenligt berättade vad jag höll på med röt han till och sa att jag genast skulle gå ut och sätta mig i trädgården och sola för det är så fint väder. Som den lydiga hustru jag är så släppte jag genast allt och gjorde som han sa. Ska man verkligen behöva ha det så här???

Underbart

Jag älskar sommaren. Älskar, älskar, älskar sol och värme.
Allt är så lätt och roligt och härligt.
Så lätt att klä barnen på morgonen. Skickar dem till skolan i shorts och t-shirt. Inga jackor och mössor och man behöver inte rusa till bilen för att inte bli genomblöt i skurarna.
Så roligt att vara ute bland folk. Var i stan med lillan efter att ha lämnat de stora barnen i skolan och parkerade längre ifrån än nödvändigt bara för att få promenera i morgonvärmen. Alla man möter är glada och ler och hälsar och pratar. Små städer är mysiga.
Så härligt att sitta ute i trädgården och dricka sitt kaffe i lugn och ro när lillan sover förmiddag.
Snart börjar sommarlov och semester och vi har mycket roligt att se fram emot.
Life is good!

Father's Day

Idag firar vi Fars Dag på Irland. Jag väcktes tidigt av barnen som ville ha hjälp med att få lillan ur spjälsängen och att organisera korten och presenten de fixat till pappa. Så spännande att smyga omkring och viska och fixa. Sedan fick jag krypa ner i sängen igen och de fick komma in och uppvakta.
Eftersom det är Fars Dag har dottern bestämt att pappa ska få bestämma allt idag. Sedan har hon bestämt vad vi ska äta (kladdkaka!!!), hur många ljus det ska vara på kakan (???), samt alla andra tillhörande "när, var och hur "vad gäller dagens utformning. Var får hon det ifrån månntro?

Midsommar?

Jag är en dålig svensk. Jag är en ganska bra trevlig människa, men en dålig svensk.
I morse när jag höll på att få ungarna klara för skolan fick jag ett SMS från Sverige med en Glad Midsommarhälsning. "Jaha, är det midsommar? Ja just det." tänkte jag.
Jag vet att man som svensk bosatt utomlands ska bli nostalgisk och tårögd och längta hem till sill och nubbe och den gamla, fria, fjällhöga Norden när det är midsommar, men jag gör inte det.
Man ska tända en brasa i trädgården på Valborgsmässoafton och organisera barnen i ett luciatåg på morgonen den 13:e december och klä ut dem till påskkärringar på skärtorsdagen. Men jag gör inte det heller. Det skulle kännas väldigt onaturligt.
Jag har bara lyckliga, trevliga minnen från min barndoms midsomrar, Valborgsmässor och luciafirande så ickefirandet av dessa högtider är inte någon protest eller revolt från min sida. Men det är just barndomsminnen jag har. Eftersom jag levt mitt vuxna liv "utomlands" har behovet och känslan för dessa svenskaste av svenska fester och högtider runnit ut i sanden. Det låter kanske trist och konstigt, men det är faktiskt inget jag sörjer eller saknar.
Men jag kan i alla fall önska er alla en Glad Varm Solig Midsommar, var ni än befinner er i världen!

Tyst

Jag har tappat rösten. I förrgår hade jag lite ont i halsen. Igår var jag lite hes. Ni vet sådär när man låter väldigt intressant och sexig(?) och mysterisk...
Idag låter det inte alls. Jag viskar mig fram.
Jätteroligt tycker barn. Frid och fröjd tycker mannen.
Ungefär som den där gången när jag blev så trött på att höra mig själv tjata och gnälla och säga till så jag bestämde mig för att göra en tyst protest. Den varade i två timmar. Två väldigt harmoniska timmar i vårt hem då jag inte sa ett ord och alla var glada och nöjda. Kan det vara jag som är roten till allt ljud och bråk??? Mannen tyckte i och för sig att jag fuskade för jag lyckades, mitt tystnadslöfte till trots, ge order och instruktioner via gester och miner. Någon ordning måste det ju vara!
Så vad gör man då när man inte kan prata? Hur vårdar man sin stackar hals? I total tystand hemma, drickandes varmt honungsvatten?
Fel, fel, fel. Man tillbringar morgonen med en kompis, dricker kaffe och snackar (viskar) non-stop i tre timmar! The show must go on!
Nu har jag riktigt ont. Det gör ont ända ner i ryggen. Känns som någon dragit med ett rivjärn i halsen. Mitt eget fel, jag vet. Så nu ska jag vara tyst. Jag lovar.

Missförstånd

Vid frukosten i morse pratade vi om skolresan sonen ska på nästa vecka. De ska till en smådjursfarm. Jag sa att de kommer att kunna klappa och kela med djuren. Sonen blev väldigt exalterad och frågade om de verkligen var sant. Javisst, det är det man gör på en smådjursfarm.
Det var först när han började undra "vilken han ska välja" och "vad den ska heta" som jag insåg att när jag sa "pet an animal" trodde han att jag sa "GET an animal".
Jag är glad att vi redde ut begreppen innan skolresan. Jag kan riktigt se framför mig hur han kommer hem med en liten kanin, eller en get, nedstoppad i ryggsäcken.

Komplimang

-Oooh! Nice! utbrast min 1,5-åriga dotter och pekade och tittade uppskattande på mig i morse när jag klätt mig. Sådant är ju alltid roligt att höra.
Nu vet jag inte hur pålitlig hon är för hon önskade mig även en trevlig födelsedag. Jag fyller i november...
-Happy Birthday! går hon runt och säger till alla just nu.
Komplimanger brukar hon i och för sig inte vara lika frikostig med så jag bestämde mig för att ta åt mig.

"...låtom oss fröjdas i ungdomens vår."

Idag tar de studenten i min gamla hemstad. Läste i lokaltidningen att min gymnasieskola vandaliserats under natten. Man hoppas att ha den städad, tvättad och fixad innan studentutsläppet i eftermiddag. Är vandalisering och klotter väldigt vanligt i Sverige? Kanske är det bara i min hemstad. Där verkar det vara sport.
Hur som helst så tänkte jag tillbaka på när jag tog studenten. Hela veckan innan då alla festade, tältade, spexade och deltog i tävlingar mellan de två gymnasieskolorna i staden.
Studentdagen då vi vitklädda och viftandes med studentmössorna rusade ut på skolgården där släkt och vänner samlats för att gratulera oss.
Tågandet under sång från skolan till Stora Torget där studenterna från de två skolorna möttes för ännu mer sång, kramar, hattviftande.
Kortegen genom stan. Bilar, cyklar, båtar klädda i björklöv och flaggor. Mina vänner och jag hade klätt pappas lilla lastbil och ställt dit bord och stolar. Där satt vi och drack champagne och skrattade och skrålade. Mer sång såklart "För vi har tagit studeeeeeenteeeeeen!!! Fy fan vad vi är bra!!!!"
Mottagning för släkten hemma. Sedan på kvällen var det tags att möta upp med klassen igen för att åka runt till allas hem och bjudas på snittar och sötsliskig vinbål. Vi åkte runt på flaket och sjöng hela natten.
Vid midnatt träffades alla studenter åter på Stora Torget. "Fy Faaaan vad vi är bra!!!"
Jag tror jag gick och lade mig vid åtta på morgonen. Pappa kom in och försökte bjuda på smörgåstårta klockan nio. Lustigkurre! Jag ville inte ha! Det luktade vinbål i hela huset tyckte jag. Eller det kanske var om mig...
Vad roligt vi hade. Vad lyckliga vi var. Vad spännande det var att skolan var slut. Vi var ju vuxna nu tyckte vi. Hur kommer det sig då att de som tar studenten idag är barn?
Det var 19 år sedan jag tog studenten. Tänk vad mycket som hänt sedan dess. Saker jag inte hade någon aning om skulle hända. Saker jag inte ens kunnat gissa eller fantisera skulle hända. Tänk vad bra det blev!

Skolböcker

Nu har vi fått listan över skolböcker vi måste införskaffa till hösten. Sommarlovet börjar om 2½ vecka och vi börjar redan tänka på nästa skolår! Välorganiserade or what?!
Här köper vi alla skolböcker själva. Skolan brukar anordna en dag innan vårterminen slutar då en av bokhandlarna kommer in och säljer böcker i skolan. Det är faktiskt rätt praktiskt att få det gjort. Sommarlovet går fort och vips så är det slutet på augusti och man ska i sista minuten köa i bokhandeln i stan. Dessutom får skolan på det sättet en liten del av vinsten.
Ju äldre barnen är desto fler böcker och desto dyrare blir det. Och när de är små är det ju nästan bara arbetsböcker, inte textböcker, man använder och de går ju inte att återvinna till småsyskonen. De vet vad de gör, de som producerar böcker...
Kan inte fatta att jag har två barn som ska till "big school" den 1:a september. Tiden flyger iväg. Mellantjejen börjar ettan, eller Junior Infants som första klass kallas här. Sonen som ska börja tredje året går in i det som kallas First Class. Sen när de börjar nionde året så kallas det First Year. Är ni förvirrade än?
Det är en stor dag i ett barns, men framför allt en förälders liv, när barnet börjar skolan. Sonen var så oberörd och cool. Inga tårar, inga nerver. Barn är så bra på att liksom bara finna sig i situationer utan att analysera och tänka efter och göra en stor grej av det. Så jag var också duktig och väntade med att fälla en liten stolt tår tills jag satt mig i bilen. Den enda som skrek och grät var mellantjejen (eller lillan som hon ju var då!) för hon ville också stanna kvar och gå i skolan och inte åka hem med mig.

Snyft

När jag var liten grät jag alltid när jag tittade på Lilla Huset På Prärien. Vid nästan varje avsnitt tror jag. Speciellt när storasystern Mary blev blind. Det var drama på högsta nivå!
Nu är det Grey's Anatomy som får igång tårkanalerna. Igår kväll satt jag och snyftade över thékoppen igen.

- Hon kommer att dö! utbrast jag till maken, förblindad av tårar.
- Vet du att hon kommer dö? frågade han.
- Ja, jag har läst att hon ska skrivas ur serien...

Konstigt att man kan leva sig in så mycket i programmet och personerna att man gråter, samtidigt som kan ha en konversation om skådespelarna som gestaltar dessa personer.
En kväll grät jag fortfarande när jag gick och la mig. Gick upp i sovrummet med tårarna och snoret rinnande. Maken undrade förskräckt vad som hade hänt och skakade på huvudet när jag återgav kvällens storyline. Han har ingen förståelse. Men jag skulle inte heller vilja att han satt och snyftade bredvid mig i soffan. Som jag brukar säga till honom: "If you do have a feminine side, pleeease don't get in touch with it".

Jag är egentligen inte en överdrivet snyftig person. Normalsnyftig skulle jag tro. Förrutom när jag har varit gravid. Men då har man ju hormoner att skylla på. Jag minns när jag var fyra månaders gravid med sonen och grät och hulkade hejdlöst i bilen då de spelade Ronan Keatings väldigt nasala version av Garth Brooks If Tomorrow Never Comes på bilradion.
- Men har du lyssnat på orden? Lyssna på vad han säger! skrek jag till maken som mest såg rädd ut och tyst räknade efter hur långt jag hade kvar på graviditeten.

Sakrament

Igår gjorde barnens kusin sin First Holy Communion, dvs. fick första nattvarden. Det gör barnen vid åtta års ålder här. I samband med preparationen för första nattvarden gör de även ett av de andra sakramenten, bikten. Konfirmationen görs sedan vid 12 års ålder av stiftets biskop. Deltagandet är givetvis frivilligt kanske jag bör tillägga, men de flesta barn brukar göra det. Efter konfirmationen anses de fullfjädrade medlemmar av katolska kyrkan.

Så igår morse klockan tio infann vi oss, välkammade och söndagsfina, i kyrkan på mässa. Svärmor skulle åka med oss så vi kunde inte göra vårt vanliga trick att missa kyrkan och gå direkt till kalaset...

Efteråt åt och drack vi gott i trevligt sällskap hela eftermiddagen.

Bl.a. den här finurligt presenterade laxen!

Och inget firande är ju komplett utan ett Pirates of the Caribbean hoppslott! .

Med 15 barn i familjen kom både slottet och studsmattan in lägligt. Barnen studsade i över sex timmar.
Ju fler barn vid sådana här tillfällen desto lättare är det för föräldrarna. De underhåller varandra och de stora kusinerna tar hand om de små.

En härlig dag med familjen. Barnen sov som stockar i natt och jag var tvungen att "skala" dem ur sängarna i morse.

Klantigt

Denna vecka och nästa gör eleverna som går tredje (14-15åringar) och sjätte (17-18åringar) åren i Secondary School sina examensprov. Jag tror det är därför vi haft så fint väder. Det brukar alltid vara soligt och varmt när de proven hålls. Bara för att göra det lite extra frustrerande för elverna att behöva plugga och sitta instängda och göra prov liksom...

I onsdags morse var det dags för Engelska Prov 1, som skulle följas av Engelska Prov 2 i torsdags.
Men något snille delade i onsdags ut Prov 2 på en skola. Misstaget uppdagades relativt snabbt, provet samlades in och eleverna fick de korrekta papprena för Prov 1.
I och med att ett antal elever sett Prov 2 så bestämde man sig i rättvisans och integritetens namn för att komponera ett helt nytt Prov 2. Det fanns ju inte tid att få detta klart till torsdagen, så det examensprovet har de i stället fått göra idag , lördag.
Stackarna. Det är en stressig tid ändå och de flesta har ju sitt "pluggschema" inför proven planerat, så jag kan tänka mig att en sådan ändring, och att dessutom behöva göra provet på en lördag, är frustrerande.
Ett tiotal judiska elever har fått dispens och ska göra sitt prov imorgon söndag, för att de ska kunna observera sabbaten. Man tror inte det finns någon risk för fusk. De kommer att vara "under uppsikt" och eftersom deras sabbatsregler förbjuder dem att använda internet och telefon så bör de inte kunna få information om vad provet innehåller.

Tänk så mycket krångel för så många. Tänk om snillet bara kunnat läsa ordentligt på kuvertet innan han öppnade det.

Segling

Tidigt, tidigt på morgonen den 24 maj anlände deltagarna i Volvo Ocean Race i Galway från Boston. Den åttonde hamnen sedan de startade i Alicante i oktober förra året. De har seglat jorden runt och traverserat Indiska Oceanen, Stilla Havet och Atlanten. De möttes av närmare 10 000 människor som väntat uppe i staden och hamnen. På de små öarna på vägen in från öppna havet till hamnen hade man tänt brasor för att hälsa dem välkomna och 100tals privatbåtar var ute för att möta dem.
Det har varit festival i Galway de senaste två veckorna och man beräknar att en halv miljon människor besökt hamnen. Inklusive oss!


Den svenska båten.



Och den irländska.







Det fanns en simulator man kunde åka i för att uppleva hur det känns att rulla runt på de vilda haven.

Och här inne visade de en liten film om racets historia och deltagarna.

I hamnen var det marknad och servering med all möjlig sorts mat.

Vi hade en underbar dag. Jätteroligt att se båtarna och strosa omkring i folkvimlet i det fina vädret.

I morgon bitti åker deltagarna vidare till Göteborg.

Goda råd

De spelade den här på radion idag. Jag hade inte hört den på flera år. Gillar den skarpt. Den måste vara 10 år gammal nu, men är fortfarande väldigt lyssningsvärd. Full av goda råd.

Eyes on the road gentlemen

Det har varit fantastiskt strålande väder här den senaste veckan. Men med det fina vädret kommer faror.
Nej, inte att man bränner sig i solen eller föräter sig på utegrillad mat.
Idag pratade de på radion om en av sommarens trafikfaror. En man från en väg- och trafiktjänst sa att lättklädda tjejer distraherar manliga bilister och kan få dem att tappa koncentrationen.
Någon kommenterade att det var en väldigt gammaldags och sexistisk åsikt.
Då är jag det. Gammaldags och sexistisk. För jag vågar slå vad om att män distraheras mer av lättklädda damer än tvärtom.
Lite lättklädd är jag också i sommarvärmen. Givetvis inom anständighets ramar. Man är ju ingen tonåring längre. Och man vill ju inte orsaka trafikolyckor...

Instruktioner

Idag fick vi ett nytt modem levererat och maken läste faktiskt de medföljande instruktionerna innan inkopplingen och insåg därmed att en liten del saknades och installationen får därför vänta.
Pustar ut! Tänk om han kopplat ner mig utan att kunna koppla upp mig igen!!! Ryser vid tanken...
Jag vet inte varför, men min man brukar aldrig läsa instruktioner till några apparater vi köper. Jag (som är väldigt ordentlig och praktiskt lagd!) tycker om att läsa igenom litteraturen innan jag försöker installera, montera eller koppla ihop något. Bara så att man vet vad man kan vänta sig liksom.
Maken är mer "äventyrlig". Han har ju inte växt upp med IKEA möbler...
Är det för att han är irländare kanske? Han har lite av en medfödd rebellinstinkt. En förmåga att se regler och instruktioner som "utmaningar". Inte något man ska följa.
Eller är det kanske en "mans-grej". Att han "kan själv". Ungefär som att inte vilja fråga efter vägen. Att hellre åka vilse först...
Eller det kanske bara är han. Vad vet jag. Han är i alla fall den i familjen som är duktigast på att följa mina order. Alltid något!

Skryt

Man får skryta om sina barn. Speciellt på sin egen blogg. Där ska man skryta om sina barn.
So here goes!
Jag är så stolt över min sexårige sons läskunskaper. Han suger åt sig ord som en svamp. Varje dag har han en liten bok att läsa som del av sin läxa och det klarar han utan några problem. Jag har köpt några läseböcker med enkla berättelser för honom att läsa på egen hand och han älskar dem. Häromdagen var del av läxan att läsa igenom en lista på 100 ord. Han stakade sig på ett enda ord!
Det tror inte jag att jag hade klarat när jag var i hans ålder. Hm, jag hade inte ens börjat i skolan när jag var i hans ålder.

Avkopplande

Man behöver inte alltid åka någonstans. Ibland är det skönt att bara få slappa hemma.
Idag sken solen från en klarblå himmel och vi spenderade dagen i vår lilla trädgård. Härligt avkopplande.

Ja, helt avkopplande var det ju förstås inte. Under dagens gång landade diverse bollar på mitt huvud och diverse barn snubblade över mig där jag låg och solade, men det är ju sådant man får räkna med. Det jag inte räknat med var att behöva brottas med lillan över solkrämen, som hon fått för sig att dricka. Jag tror hon har missförstått det där med att skönheten sitter på insidan...

Vi dammade av grillen och avnjöt årets första hemma BBQ.

Och om vi skulle göra om samma sak imorgon skulle jag inte klaga.

Undersökning

Irländarna är de mest optimistiska människorna i världen enligt en undersökning som de pratade om på radion idag. Minst optimistiska är tydligen folk i Zimbabwe.
För ett par veckor sedan var irländarna det folk som gnällde mest i Europa. Enligt en annan undersökning.
Hur går det ihop? Är det kanske för att man gnäller och får utlopp för sitt missnöje som man kan känna sig optimistisk?
Jag är skeptisk mot sådana här undersökningar och tar dem med en nypa salt. Om man inte vet vem och hur många som tillfrågades, vilka frågor som ställdes och i vilket sammanhang, så är ju resultatet inte intressant.
Om en rubrik skriker ut att 75% av alla européer stjäl kan det visa sig att man frågade 2000 personer i Skottland och Bulgarien om de någon gång pallade äpplen som barn.
I mitt förra jobb bad vi ibland våra kunder att fylla i frågeformulär om hur de uppfattade servicen. En av våra nordiska kunder gav lägsta möjliga betyg för kundtjänst. Detta var ju givetvis oroande och vi ville gärna förstå var vi felat och inte gjort vårt jobb. Det visade sig att det de var missnöjda med var svårigheten att snabbt få svar från Tokyomarknaden p.g.a den stora tidskillnaden. Vad tyckte de att vi skulle göra? Flytta Japan lite till vänster?
Nej, det är viktigt att ta reda på omständigheter, inte bara siffror, tabeller och procentsatser.

Sommarlov

Det börjar arta sig. Familjens mesta planerare, moi, fixar och trixar och bokar. Sommarens schema börjar se riktigt OK ut.
Barnens sommarlov börjar om fem veckor och det känns skönt att ha lite ordnat.
Idag bokade jag Sverigeresan. Hurra! Två veckor hos mamma! Har ordnat det så att min mamma kommer hit och flyger med mig på ditresan och min man, som inte har lika generös semester som vi andra och därför inte kan vara i Sverige lika länge som oss, kommer över mot slutet av vistelsen och reser med oss på vägen hem. Jag flyger inte själv med tre vilda ungar. Inte med Ryanair där man inte kan boka säten bredvid varandra eller ens får förtur vid boardingen när man reser med småfolk.
Barnen blev överlyckliga när jag berättade att vi ska åka till mormor och planerar redan utflykter och måltider och besök hos de svenska kusinerna!
Intensiv immersion i svenska blir det ju också. Som en språkresa! Det är otroligt vad två veckor i Sverige gör för deras språk.
Nu ska jag bara beställa lite sol och värme också.

Intervju

Kala skriver i sin förträffliga blogg om ett personlighetstest med lustiga frågor hon fick svara på under en intervju.
I ett tidigare liv, för hundra år sedan när jag var en mycket viktig person som hade kostym och jobbade i den riktiga världen, var en del av mitt arbete att intervjua och anställa.
Jag slutade aldrig förundras över saker folk sa i intervjuer.
Hon som glatt berättade om hur hon lurat sin nuvarande arbetsgivare och sjukanmält sig för att kunna komma på intervju hos oss. Hon framstod ju som väldigt pålitlig.
Eller tjejen som apropå ingenting kläckte ur sig att "det vet man ju hur svarta är, dem kan man inte jobba med"! Ja, hon sa faktiskt det. Helt otroligt!
Eller killen som när vi frågade varför han slutat på sitt förra jobb började svära och skrika om hur hans "Idiots" och "Bastards" till chefer missförstått honom.
Min man intervjuade en gång en kille som i slutet av intervjun frågade om han kunde få låna lite pengar. Bara 10-15 EUR eller så. Han hade inte tillräckligt till bussen hem...
Killen som kom 30 minuter för sent och inte bad om ursäkt var inte av intresse. Han reste sig inte heller för att skaka hand när jag gick och mötte honom i receptionen. Inte ens när jag försökte leda honom, "Hade du problem att hitta oss?" "Var det mycket trafik?", tyckte han det var nödvändigt att ens vilja nämna varför han var sen. Det gäller att göra gott intryck.
Rätt kul att tänka tillbaka på nu. Och om jag någon gång vill tillbaka till den "riktiga" världen, så vet jag ju i alla fall vad man inte ska säga i en intervju. Och jag vet att jag måste ha med mig tillräckligt med kontanter för att kunna ta mig hem efteråt...

Smaskigt

Jag visste inte vad jag skulle hitta på till middagen i går. Men solen sken och det var varmt och skönt så jag ville dricka kallt vitt vin och tänkte "fisk".
Man behöver inte välja vin till maten. Det går jättebra att välja mat till vinet!
Hos fiskhandlaren valde jag ett par saftiga tonfiskstekar, som vi marinerade i olivolja, harissa, ingefärsrot, vitlök och koriander. Vi vände fisken i en glödhet grillpanna, bara någon minut på varje sida, och serverade med bakad potatis och salsa gjord på tomat, vitlök och koriander. Mums!
Så nästa gång ni är sugna på vitt vin så rekommenderar jag måltiden ovan!

Skillnad

Idag var det mellantjejens tur att gå på kalas. Hennes social diary är inte riktigt lika fullbokad med partaj som sonens, hon är ju två år yngre, men hon håller igång hon också.
Det är lustigt hur tidigt det märks skillnad på tjejer och killar när det gäller att göra sig i ordning för att gå ut. Inte konstigt att vi flickor är så duktiga att ta tid på oss. Vi börjar ju "träna" redan i 4-års åldern.
Jag har tur om sonen går med på att snabbt plaska lite vatten över ansiktet och möjligtvis byta tröja, om den han har på sig är smutsig, innan han ska iväg på kalas. Jag menar inte att ungarna ska ha kostym och slips, men man vill ju gärna skicka iväg dem hela och rena.
Dottern däremot tar det här med att klä sig till kalas på allvar. Inbjudan till dagens kalas sa att de kunde ha på sig sina utklädningskläder om de ville. Och det ville vi!
Finaste princessklänningen á la Törnrosa. Looken kompletterades med glittriga nylonstrumpbyxor, hemmagjord tiara och mammas nagellack. Hon poserade stolt och nöjt för foton och tyckte att hon själv var såååååå tjusig. Nickade medhåll när pappa frågade om hon var den sötaste prinsessan i världen. Man ska inte vara blygsam.
Kalasdeltagarna bestog av 20 flickor i åldern 3-10. Det var som en explosion av rosa och tyll och tiaror!
Och snälla dottern kom hem och delade med sig av sin party bag till storebror, precis som han alltid delar med sig av sina godsaker när han varit på kalas. Där är de ialla fall lika. Lika snälla. Det är ju skönt för deras gamla mamma att de kan vara sams ibland också.

Kvällspromenad

Igår efter middagen gick vi på promenad i kvällssolen. Härligt! Jag tycker om att bo på landet.





Väldigt grönt grönbete!

"Tittut"

Häggen blommar.

Vi stötte på de här tjejerna som var på väg hem.

Du får inte!

Det finns bara en sak som barn tycker är svårare än att göra som de är tillsagda. Att inte göra det man ber dem att inte göra.
Ni vet saker som att inte gå i vattenpölen. Man kan riktigt se hur en osynlig kraft tvingar fötterna mot pölen.
Eller att inte hälla för mycket mjölk i glaset för då kan det rinna över. Och de häller och häller och häller med blicken fixerad på vattenfallet (eller ja, mjölkfallet) som forsar över glasets kant.
Eller att inte väcka lillan som precis somnat i bilen. En magnet drar deras små fingrar mot lillans ögonlock och får dem att försöka öppna hennes ögon.
Och så vidare, och så vidare...
Det är som att de får tvångstankar och måste! Som den där klassiska stora röda blinkande knappen med en skylt som säger Do Not Press The Red Button! Mina barn skulle definitivt trycka. Har gjort faktiskt. Och stannat rulltrappor...
Det är inte det att mina barn är speciellt vilda. Jag får väl anses jävig i det här fallet, men de är faktiskt ganska snälla, trevliga och artiga mina barn. De är barn och barn gör sådant bara. De växer ifrån den där känslan att de måste göra precis tvärtemot. Eller?

Is it a bird? Is it a plane?

Vad skulle ni säga om den här killen kom farande och sa till er att ni var med barn? Jag skulle bli misstänksam!

Ni känner väl igen ängeln Gabriel?

Jag vet att man inte ska skratta åt sina barns konstverk, men jag erkänner att jag ibland fnissar inombords. Som igår när sonen kom hem med den här teckningen som han ritat när de pratat om Maria bebådelsedag i skolan. Jag tycker att den är så söt och rolig.

Utflykt i The Burren

The Burren är ett kalkstensområde i County Clare på västra Irland. Karst har jag lärt mig att den sortens landskap heter. Namnet kommer från det irländska ordet bhoireann, som betyder 'stenig plats' och sten är verkligen det som dominerar området.


Man beräknar att området var bebott så tidigt som för nästan 6000 år sedan och det finns många platser av arkeologiskt intresse, gravar och ruiner av bla. ringfästningar och tidiga kyrkor.


Trots att det är så stenigt så finns det på sommaren ett överflöd av blommor och plantor. Nästan hela området är designerat ett Special Area of Conservation tack vare den unika floran. Arktiska, alpina och medelhavsplantor växer sida vid sida.

Slow Food

Nu i helgen pågår en Slow Food Festival här i trakterna och den var vi ju tvungna att besöka. På programmet fanns bla. föreläsningar och demonstrationer av kockar och andra som vet vad de talar om, men vi var mest intresserade av att äta och titta på marknaden, en stor Farmers Market, med mat, växter, örter etc.

Jag brukar få akut behov av att köpa på mig alla möjliga sorters chutneys och sylter och bröd när jag går på sådana marknader, men lyckades behärska mig. Det enda jag kom hem med var en piri piri olivolja och en bit härligt stark och mogen cheddarost.

De hade givetvis servering av mat också och en BBQ, så till lunch åt vi grillad pork belly med tabouleh. Mums! Barnen åt crepes, gräddade av en äkta fransman! Mais oui, det är väldigt exotiskt här på den irländska landsbygden!

Jag älskar mat. Det är så roligt och spännande. Finns det något bättre än att avnjuta god mat och dryck med goda vänner? Alla beställer olika saker och man smakar och delar. Min man och jag har aldrig beställt samma rätt i en restaurang. Det är en oskriven lag!

Jag förstår inte folk som inte vill eller törs smaka på nya saker. Folk som vill veta "om det finns svenskt kaffe på hotellet". Tänk vad de missar. Och tänk vad tråkigt det är att äta med någon som petar runt ett salladsblad på tallriken och berättar om hur många kalorier eller vilken fetthalt allt innehåller.

Det har nyligen varit kritik riktad mot en del "kändiskockar" för att de lagar för fet och onyttig mat. Sådant blir jag så trött på. Jag behöver inte titta på You Are What You Eat för att förstå att man inte ska äta gräddstuvade kantareller eller pommes frites varje dag.

Måste det vara svart eller vitt? Med sunt förnuft kommer man långt.