måndag 6 juli 2009

Diskutera

Jag tycker om att tycka. Det är roligt att diskutera, debattera och ha åsikter. Det är nyttigt och givande att prata med andra om stora och små problem och att få andras perspektiv på saker och ting.
Men vissa diskussioner kan jag för mitt liv inte förstå mig på. Ett av dessa ämnen är huruvida barn ska vara på dagis eller hemma. Ett ämne som jag förstått att folk kan prata sig varma om i Sverige. Nu har jag ju aldrig haft barn i Sverige, men måste alla göra likadant?
Ett annat ämne är hur föräldraledigheten ska delas mellan mamman och pappan och huruvida staten borde diktera vem som tar hur mycket. Har jag förstått rätt? Vill folk att regeringen ska ta beslut för familjen på den nivån? Snacka om att skåda given häst i munnen. Det är väl bara att ta emot och dela som det passar just en själv?!
Här har vi inga sådana problem. Här är det mamman som föder barn och får ledigt ;-)
Men folk tycker till om konstiga saker här också. Häromdagen lyssnade jag på en diskussion om namn. Man pratade om en kvinna som nyligen gift sig och tagit sin makes namn. Det var en mycket framgångsrik och modern kvinna och det var flera personer som tyckte att det var så underligt att hon bytt namn. Att det var så gammaldags. Att det var ett tecken på "undergivelse". Give me a break!
När jag gifte mig bytte jag till min makes namn. Jag lovar, det var inte under tvång eller pistolhot eller för att jag anser att han är min chef. Det var för att vi hoppades skaffa barn och bilda familj och jag ville att vår familj skulle ha ett gemensamt namn. Det var viktigt för mig. Det betyder inte att jag anser att de som gör på ett annat sätt gör fel. Jag bryr mig om mina medmänniskor, men om jag ska vara ärlig så struntar jag i hur eller varför eller vad de heter i efternamn.
Som sagt, det är roligt att tycka till och ha åsikter. Speciellt när man som jag alltid har rätt!

3 kommentarer:

Karin sa...

Men tänk, jag har också alltid rätt! Min man däremot, han har aldrig fel. Det är en viss skillnad i de två egenskaperna.

Jag bytte också efternamn utan att tveka, mitt nya namn låter ju mycket häftigare i mina öron! Hade han hetat något jättekonstigt i efternamn kanske jag hade funderat på det men själva konceptet att ta sin mans efternamn när man gifter sig har jag inget problem med.

Dosiss sa...

Om jag själv hette Von Otto af Bölja eller ngt sânt och jag gifte mig med franska motsvarigheten av Herr Svensson sâ skulle jag nog fortsätta med Von namnet. Sedan behöver jag väl knappast pâpeka att jag bor i de vilda diskussionernas land?;)
Och jag har naturligtvis alltid rätt eller, som min man hävdar, - Du ska alltid ha sista ordet.

annai sa...

Karin: Ja, det är både en välsignelse och en förbannelse det här att alltid ha rätt ;)

Fröken Von Otto af Bölja: Jo, det är en internationell debattlag.
§1:4 Kvinnan ska alltid ha sista ordet i en diskussion mellan man och hustru.