Mañana, mañana...eller någon annan dag...

Välkommen till Irland. Landet där "klockan nio onsdag morgon" betyder "klockan närsomhelst någon dag på året". Där frasen "Vi går hem nu!" är kod för "Vi börjar dricka upp och ta på oss jackan om en timme ungefär...kanske".
Vi har en läcka i duschen och byggmästaren sa att han skulle skicka någon onsdag morgon för att ta en titt. Nu är det fredag eftermiddag och ingen har varit här. Mamma som är här är alldeles förskräckt. Visst, det är lite irriterande, men det är liksom inget vi reflekterar över. I morse fick maken tag på honom igen och nu är det nästa onsdag de ska komma.
När min pappa kom hit och hälsade på var han alltid så road av det han kallade irländarnas "mañana attityd". Den där avslappnade inställningen till när saker och ting ska ske, som man i vanliga fall kanske förknippar med mentaliteten på sydligare breddgrader. Ibland tror jag att det egentligen var meningen att Irland skulle ligga längre söderut, men att irländarnas ljusa hy, fräknar och röda hår gjorde att de var tvungna att flytta ön norröver. För alla vet ju att alla irländare har rött hår och fräknar...Och dansar Riverdance...Jämt...
Att hålla tider är inte något irländarna är världsmästare på direkt. Det är inte av oartighet eller "fint folk kommer sent" attityd. Det liksom bara är så. Saker och ting fixar sig ändå. Så småningom.
Jag, som när jag var yngre alltid såg till att vara 10 minuter tidig till vad det än var jag skulle på, har efter många år här vant mig vid att klockan på Irland är väldigt ungefärlig. Bjuder man folk här på middag klockan sju så dyker de upp någon gång mellan sju och åtta, medan man i Sverige står i trappuppgången fem i sju och väntar på att klockan ska ticka fram så att man kan ringa på dörren. Jag skrattar alltid när jag tänker på mitt bröllop och familjen från Sverige som hade frågat när vi skulle äta. Jag sa att det skulle bli runt klockan fem. Tjugo över fem när alla gäster fortfarande befann sig i baren och minglade och pratade, började svenskarna nervöst skruva på sig och titta på klockan. Sa hon inte klockan fem??? Hur ska det här gå???
Men jag har som sagt blivit miljöskadad. Jag har vant mig. Jag brukar i och för sig inte komma för sent. Det är inbyggt tror jag. Men jag är aldrig tidig heller. Det är det ingen vits med.

Lyxigt värre

I vanliga fall brukar jag som hemmamamma och flerbarnsförälder tycka att saker som att få kissa utan att någon kliver in i badrummet, eller att få gå och handla mat själv är att känna sig riktigt bortskämd.
Vi har inga far- eller morföräldrar "lättillgängliga", eftersom min familj är i Sverige och svärmor bor i ett annat grevskap större delen av tiden. När vi anlitar dyra barnvakter är det ju för att gå ut och roa oss. Inte för att åka till stormarknaden.
Så igår kväll när min mamma läste godnattsaga för barnen och maken och jag stack iväg till poolen tillsammans, så kändes det som lyxliv på högsta nivå. Bara vi två. Utan barn. Relaxande i jaccuzzin och ångbastun. Vi kände oss som kungen och drottningen av allt!

Imponerande

Om ni inte har sett det här och har 10 minuter att "slösa bort", så ta en titt. Så skickligt och imponerande. Klicka vidare på Part 2 när första klippet är slut.

Jag gillar...

...att höra mormodern och barnbarnen, som inte sett varandra sedan augusti förra året, tjoa och skratta över ett parti Bamsebingo i vardagsrummet.

Vänner

Vi har precis kommit hem från en underbar helg i glada vänners lag. Vi har pratat och skrattat. Druckit vin och ätit gott. Årets först BBQ.
Man har vänner man växt upp med. Och man har vänner man blivit vuxen med.
De vänner jag träffade under min första tid i Dublin har blivit som min familj. Bokstavligen vad gäller min man och bildligt vad gäller de andra.
Vi började som kollegor. Alla var nya. Ingen kände någon annan. Vi var alla runt 25. Alla kom från olika delar av landet (eller i mitt fall ett annat land) med olika bakgrund och olika erfarenheter. Och vårat lilla gäng klickade direkt. Vi har roat oss kungligt tillsammans. Vi har rest tillsammans. Vi har firat bröllop och dop tillsammans. Och gråtit på begravningar tillsammans.
Nu jobbar ingen av oss kvar där vi först träffades och alla har flyttat från Dublin. Men vi träffas regelbundet och då är det alltid som att komma hem.
På vägen hem hämtade vi upp mamma på flygplatsen vilket ju gjorde avslutningen på helgen extra rolig och speciell. Nu ska vi få rå om henne i 10 hela dagar.

Buy buy buy!!!

Det är alldeles för lätt att göra av med pengar. Jag slösar inte. Faktiskt. Jag har blivit (ganska) duktig på att "tänka efter före". Men oj vad lätt det är att göra av med pengar. På saker som man faktiskt måste köpa.
Idag var jag tvungen att köpa ett par skor till mellantjejen och sex födelsedagspresenter. Till sex olika ungar. Men jag fuskade lite och har därmed säkert begått ett "tvilling faux pas", då jag köpte en gemensam present till barnens tvillingkusiner som fyller år i morgon. Jag vet. De är två individer och ska inte behandlas som en person. Men barnen har 13 kusiner. 13 första kusiner (säger man så?). Lägg till det deras egna födelsedagar och alla kompisars födelsedagskalas och fantasin börjar tryta efter ett tag. Dessutom fyller tvillingarna bara två år och har inte läst psykologi än, och jag tyckte att det var bättre att köpa en rejäl gemensam present istället för två mindre.
Fina skor till dottern blev det också. Twinkle Toes ska det tydligen vara. Mycket färglatt och glittrigt.
Så efter en knapp timme i stan är jag åtskilligt många euron fattigare. Alldeles för lätt. Och det enda jag köpte till mig själv var mascarpone ost. Alldeles för lätt och alldeles för orättvist...

Giftastankar

Jag har egentligen inte några speciella tankar, känslor eller åsikter vad gäller kronprinsessan Viktorias bröllop. Det intresserar mig inte nämnvärt och känns ganska avlägset från min värld.
Men om hon nu vill tåga in i kyrkan med sin pappa, kan man inte låta henne göra det då? Jag menar, något ska man väl få bestämma över själv om man är prinsessa? Vad är det annars för vits att vara prinsessa? Men folk flyger tydligen i taket över det här.
Jag vet. Symboliken. Kvinnan som ägodel. Fri vilja. Bla, bla, bla...
Påskris symboliserar egentligen Kristi lidande och död och förr i tiden brukade mannen piska familjen med det på långfredagen. Reflekterar många över det när de påskpyntar?
Sverige, alla vet att ni är världsbäst på jämställdhet. Ett litet (eller ja, ganska stort) prinsessbröllop kommer inte att ändra på det. Låt tjejen göra som hon vill.
Jag gifte mig här på Irland och som de flesta brudar här gick jag in i kyrkan med min pappa. Och jag är så glad att jag gjorde det. Jag är så glad att han var med och spelade en stor roll i vårt bröllop.

Underliga uppgifter

Häromdagen skrev jag om sonens lite korkade matteläxa. Idag när jag tog fram läxdagboken ur skolväskan och läste igenom uppgifterna blev jag något förundrad.
Snoppis hade han plitat ner som sista punkt.
"Eh, vad är det du ska göra med det här?" frågade jag.
"En synopsis" svarade han. "En sammanfattning av berättelsen jag har läst."
Ok. That makes more sense! tänkte jag och försökte hålla mig för skratt.
Och sen tänkte jag att oj vilka stora ord han kan min lilla sjuåring.

Törs man hoppas?

Det brummade och surrade där ute och jag sprang ut i trädgården för att titta. Där uppe i det blå flög ett litet plan. Det första jag sett på snart sex dagar. Ett litet lätt propellerplan. Jag nästan njöt av att se det flyga omkring.
Delar av Irlands luftrum öppnades på eftermiddagen och Shannons flygplats, som ligger i närheten, höll öppet i ungefär fem timmar. Vågar man hoppas på en återgång till vanlig flygtrafik snart?
Alla dessa människor strandsatta i olika delar av världen. Folk som försöker ta sig hem, eller bort, på alla möjliga sätt. Lite begränsande då att befinna sig på en ö...
Vi tror att det är vi som bestämmer här i världen, men när naturen gör "sin grej" så finns det inget vi kan göra. Det är bara för oss att vänta. Ingen strejkande flygplatspersonal man kan förhandla med. Inga terrorhot man kan undvika med hjälp av striktare säkerhetskontroller. Bara att vänta. Och hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas att min mamma kan komma hit på söndag.

Dagens experiment

Nästa gång jag lagar kycklingcurry och vill göra såsen lite tjockare, så tänker jag nog återgå till det traditionella sättet och använda potatismjöl.
Visst, visst, det är SKITHÄFTIGT att det fräser och bubblar över när man häller i bikarbonatsoda, men såsen blir bättre med potatismjöl.
D'oh! Hur klantig får man vara? Ok, påsarna kommer från samma tillverkare och står i samma skåp, men de har ju inte ens samma färg!!!

Lite svenska traditioner

Som utlandssvensk ska man väl försöka lära barnen lite om svenska seder och bruk och bekanta dem med svensk husmanskost.
Så idag åt vi tacos till middag.
Men jag undrar om jag inte gjorde lite fel...
För enligt fornnordisk sedvänja ska väl tacos förtäras på fredagkvällar? Idag är det ju söndag.
Och det ska säkert serveras med det traditionella lådvinet?! Eller bägg-inn-de-båx som det heter på gammelsvenska. Vi drack ju öl till.
Usch vad fel det blev.
Det är inte lätt att göra rätt när man bott utomlands i så många år...

Veckans

Den här veckan kammade sonen hem det åtråvärda priset Student of the Week i skolan. Läraren belönar varje vecka en elev som arbetat hårt, alltid gjort sitt bästa, inte skrikit ut svar utan att räcka upp handen, varit snäll mot sina klasskamrater etc. Min duktiga kille.
Och själva priset? En kupong som kan bytas mot en läxfri dag som man väljer själv. Väl värt att jobba lite extra för. Jag tycker att det är jättebra att skolan uppmuntrar barnen med sådana "morötter" och visar dem att det uppskattas att de gör sitt bästa.
Funderade på om jag skulle introducera Child of the week här hemma och om jag skulle få samma resultat som fröken i skolan. Hmm, förmodligen inte.
Maken tyckte att Husband of the week kanske kunde vara ett annat alternativ. Men han sa att då vill han veta vad priset är innan han bestämmer sig för att deltaga. Så att han vet att det är värt att anmäla sig liksom. Vilken fräckhet. Att vara gift med mig är väl belöning nog...

Rosa på vift

Jag skrev häromdagen att jag gillar att barnen går i en skola ute på landet.
Idag när jag hämtade dem berättade sonen att de haft besök av en ko. Rosa hade förirrat sig och stod och betade på fotbollsplanen bakom skolan. Eller the field som barnen kallar det. Jag frågade om bonden hade kommit och hämtat henne. Nej, rektorn hade gått ut och motat in henne till bondens fält. Underbart!
Maken gick i samma skola när han var liten. Då var det verkligen en liten country school med bara två klassrum. Ibland kom en av bygdens bönder in och frågade om han kunde få låna några ungar för att hjälpa honom leta upp en bortsprungen ko. Det var aldrig brist på frivilliga!
Idag är skolan betydligt större, men den har lyckats behålla den där lantskolementaliteten på något sätt. Härlig sammanhållning, alla känner alla osv.

Besök hos farbror doktorn

Min onda rygg verkade inte bli bättre, så jag gick till doktorn igår. Han tror att det är inflammation i vävnaden runt höftbenet, skrev ut anti-inflammerande smärtstillande och skickade upp mig till sjukhuset för en röntgen, bara för att vara på den säkra sidan att det inte är något konstigt.
Min mamma var väldigt imponerad av hur snabbt och lätt det gick att gå till doktorn. Inte så konstigt eftersom hon är van vid det svenska, väldigt telefonbaserade, systemet. Telefontider, telefonkö, telefondiagnos och telefonråd verkar vara det som gäller i Sverige. Ibland tycker jag att det låter som ett dåligt skämt när jag hör hur komplicerat det verkar att få komma till en doktor där.
Om jag vill träffa vår familjedoktor så ringer jag receptionisten, bokar tid och går dit. Jag behöver inte förklara på telefon varför jag vill dit och hon försöker inte övertyga mig att jag inte behöver gå. Irlands sjukvård har förvisso sina brister, vilket lands sjukvård har inte det? Men man kan alltid gå till sin egen doktor och jag tror jag skulle bli vansinnig om jag var tvungen att acceptera telefonvårdsystemet för mig och min familj.
Hur som helst känns ryggen bättre idag. Och vi ska väl tro att röntgenresultatet inte kommer att vara något att oroa sig över.
Snipp snapp snut, så var sagan slut. Eller den lider mot sitt slut i alla fall. Fattar ni? Lider. Som i ha ont. Visst är jag fyndig?

Sniff

Jag bara älskar lukten av utetorkad tvätt. Och nu har utetorkarsäsongen börjat. Vi får väl se hur länge den varar. Den brukar vara lite sporadisk här... Jag tycker t.o.m om att titta på hur tvätten fladdrar omkring i vinden. Man kan riktigt se hur den härliga doften tränger in i tyget. Sad, I know.
Och sen går jag omkring och sniffar på barnen som är iklädda de utetorkade kläderna. Jag kan inte hejda mig. Det är som en drog. Väldigt beroendeframkallande. Sniff, sniff. Aaahhh!!!

Hur långt är ett snöre?

Sonen hade matteläxa igår och en av frågorna var

Väger en flaska juice
a) mindre än
b) ungefär lika mycket som
c) mer än
ett kg?

Vad är det för sorts fråga? Beror inte det på hur stor flaskan är? Pratar vi om en femlitersdunk eller en 25 cl mellanmålsförpackning?
Vi fick antaga att de menade en normal enliters tetrapack, och en liter vätska väger väl ungefär ett kilo. Men när jag jobbat med siffror har jag fått lära mig att man aldrig ska antaga...

Det är sååå värt det

Det tar ungefär 10 minuter att köra till barnens skola från vårt hem. Enkel resa. Kanske 15 minuter om det är mycket trafik. För mig känns det inte långt. Jag är van vid det. Barnen slutar vid olika tider så det blir en lämning och två hämtningar. Folk undrar ibland varför vi inte valde en skola som ligger lite närmre.
Finns det inga skolor på gångavstånd?
Är det inte jobbigt att köra fram och tillbaka flera gånger om dagen?
Det där med att allt måste vara på gångavstånd är något jag varken har behov av eller riktigt förstår. Visst, ibland kanske det är lite träligt att åka skytteltrafik.
Men, när mina barn leker på sin skolgård så tittar de ut över det här:

De hör kor som råmar och hästar som gnäggar och traktorer som puttrar förbi.

Och det gillar jag. Det vill jag att de ska ha.

Barfotabarn

Igår hade vi vår. Idag var det sommar.
Hela dagen satt vi i trädgården. I shorts och linne. Och solade. Solade på riktigt. Så att vi blev lite bruna. Så underbart.
Barnen sprang barfota. Årets första riktigt smutsiga fötter. Sådan där smuts som maken kallar för good dirt, clean dirt. Gräs och jord och sand från utomhuslek. Tänk att man kan bli så glad av smutsiga fötter.

Fast lillans fötter blev inte smutsiga. Hon älskar sina gummistövlar och vägrade ta dem av sig. T-shirt, blöja och gummistövlar. En riktig trendsetter.

Bubblor

Idag har barnen blåst såpbubblor i solskenet. Hur härligt är inte det?
Solen och värmen tog sin tid i år. Ett tag kändes det som att de inte skulle hitta oss alls. Men nu är våren här. Äntligen. Solens strålar värmer och körsbärsträden blommar. En dryg månad senare än förra året. Men nu är den här. Och jag njuter i fulla drag.

Något måste man ju göra

Jag har varit duktig. Jag har varken dammsugit eller torkat golv. Men helt sysslolös kan man ju inte vara hela dagen. Och bröd behöver vi ju till helgen. Så jag bakade lite.
Förra fredagen gjorde jag judiskt bröd. Idag blev det rustiskt Irish soda bread. En vit och en grov limpa. Komplett med kors inristade för att släppa ut okynniga älvor som annars kan förtrolla brödet med onda andar. Det gäller ju att vara på den säkra sidan. You are what you eat säger man ju.

Back in action. Nästan...

Jag har haft ont i ryggen sedan i måndags. Smärtan har liksom vandrat runt. Först sköt den från skinkan upp i ryggen och ner i benet. Ishcias tänkte jag då. Men sen satte den sig runt axlarna. Sen var det lägre ryggen och det var där den stannade längst. Efter ett tag blir man ju stel från att vara stel. Man försöker vara försiktig och går och rör sig konstigt. Bäst har varit att ligga raklång i sängen eller på golvet med en hot water bottle, men det är ju lite svårt när maken jobbar och man har tre barn hemma. Barnen har väldigt svårt att inte klättra på en stillasittande eller liggande mamma. En mamma som pratar i telefon eller sitter stilla är ett alltför lockande byte...
Idag känns det i alla fall mycket bättre. Det onda och den där "tighta" känslan verkar ha gett med sig. Och jag tänker vara förståndig och inte göra för mycket. Huset behöver dammas och dammsugas. Golv behöver torkas. Tvätt behöver strykas. Det är inte klokt vilken skillnad ett par dagar då man inte håller efter allt gör. Speciellt när barnen är hemma och har lov. Men allt det där får vänta. Jag har ju bara en rygg och den måste jag vara rädd om.

Kramgo

Jag tittade till barnen när de somnat igår kväll och fann mellantjejen med armarna omslingrade den här mjuka, goa killen:

I ett hus fullt av nallar och kramdjur så väljer hon en hård superhero i plast. Hon gillar tydligen macho men.

Bättre så

Två veckors påsklov kan kännas långt när regnet piskar ner, barnen är rastlösa för att de inte kan gå ut, huset är stökigt med leksaker överallt, mamman har ont i ryggen och glömde av någon anledning att själv äta lunch när hon gav barnen deras mat.
Det kan lätt sluta med en mamma som ligger på alla fyra på golvet och försöker fiska fram saker från under soffan samtidigt som hon skriker:
"Lego! Lego! Jag HATAR Lego!"
Har jag hört...
Men så tar sig mamman i kragen. Hon äter en skål yoghurt med nötter och frukt , fixar sig en kopp kaffe och sätter sig ner för en lugn stund framför datorn med ett värmepack på ryggen.
Hon betraktar sina snälla barn. Sonen som tittar på en film. Mellantjejen som tålmodigt lär lillan hur man färglägger innanför linjerna.
Så tänker hon att de behöver faktiskt sitt lov. Barnen som jobbar så duktigt i skolan. Och så tänker hon att det är rätt mysigt att ha dem hemma.

En Glad Påsk (och en historielektion)

I köket doftar det av vitlök och örter från lammsteken. Rosmarin, persilja, oregano och mejram. I år blev det boned, rolled and stuffed leg of lamb. (Benad, rullad och stoppad?)
Om barnen doftar det sött och choklad. Påskägg. Massor av påskägg.
Idag firar vi påsk. Påsken, precis som julen, firas en dag senare här än i Sverige. Och precis som på julen så vaknar barnen tidigt. De är ivriga att gå ner och se årets skörd av påskägg. Och påskdagen är ju den enda dagen på året man får smälla i sig choklad innan man ens ätit frukost. Inte kan man ligga och sjusova då.







På påskdagen firar man på Irland även minnet av The Easter Rising 1916. Under påskveckan 1916 organiserades en revolt mot det brittiska styret av frivilliga irländska nationalister och en självständig irländsk republik utropades. Volontärerna var inte soldater eller politiker, de var lärare och poeter. Revolten krossades efter sju dagar och ledarna avrättades. Även om revolten ansågs vara ett misslyckande så var det den som sådde fröet och inspirerade irländarna att kämpa för ett fritt Irland.
Irländska Republiken blev formellt erkänd tre år senare, 1919. Inbördeskrig bröt ut efter det och 1922 formades staten som den ser ut idag, med sex av öns 32 grevskap, Nordirland, fortfarande under brittiskt styre.

Titta Katarina!

Mina challot!
Inte illa för ett första försök va? Smakar gott gör de också. Mellantjejen som älskar att baka ville också vara med. Den lilla är hennes.

Suite Francaise

Jag har precis läst ut en underbar bok, Suite Francaise skriven av Irène Némirovsky. På bokens omslag kan vi läsa följande:

"In 1949, Irène Némirovsky sat down to write a book that would convey the magnitude of what she was living through by evoking the domestic lives and personal trials of the ordinary citizens of France. Némirovsky's death in Auschwitz in 1942 prevented her from seeing the day, sixty-five years later, that the existing two sections of her planned novel sequence, Suite Francaise, would be rediscovered and hailed as a masterpiece."

Boken utspelar sig under andra världskriget och består av två delar. I den första beskrivs familjer och individer från Paris under deras flykt från huvudstaden och den nazistiska invasionen, och i den andra får man följa befolkningen i en liten fransk by under tysk ockupation.
Människor, platser, känslor och händelser beskrivs på ett fantastiskt och klarsynt sätt. Underbar, men samtidigt tragisk läsning, eftersom man känner till författarinnans öde, Planen för boken var att den skulle bestå av fem delar, men endast två hanns med.
Irènes dotter Denise fann det handskrivna manuskriptet efter moderns arrest och tog det med sig när hon själv fick gå under jorden för att överleva. Många många år senare kände Denise att hon orkade läsa det hennes mor skrivit och hon insåg då vilket mästerverk hon räddat. Boken publicerades i Frankrike år 2004.
Jag läste boken på engelska och språket i den är underbart. Jag kan tänka mig att på franska är det rent vackert. Jag rekommenderar den varmt.