School's out!

Nu har vi sommarlov! Idag stängde sonens skola för sommaren. Till rytmen av ett regn. För första gången på flera veckor står regnet som spön i backen. Men det gör ingenting. Inte idag. För vi har sommarlov! I morgon kommer solen att skina igen. Det har vi bestämt.
Ingen väckarklocka på två månader! Inga tider att passa! Inga läxor!
Massor av skoj inplanerat och massor av lata dagar då vi inte behöver göra någonting. Härligt!

Telefonterror

Det slår aldrig fel. Så fort jag lyfter telefonen så flockas barnen kring mig. De kan ha varit tysta och nöjda och lekt, pusslat, ritat eller tittat på TV i en timma, men så fort de ser mig med telefonluren i hand så får de ett akut behov av att prata med mig. De behöver inte ens se eller höra mig. Ibland tror jag att de kan lukta sig till att jag talar i telefon.
De blir plötsigt vansinnigt hungriga eller törstiga. Eller får ont i stortån. De har tusentals viktiga frågor de måste ställa. "Kan jag byta strumpor?" "Kan Tony komma till mig efter skolan nästa torsdag?" Eller min favorit: "Får jag gå på toaletten?" Varför??? När har de någonsin behövt fråga om lov att gå och kissa här hemma???
Och pratar de inte med mig så börjar de skrika på varandra. Häromdagen pratade jag med damen vi hyr semesterbostad av om att hennes döttrar kanske skulle vara intresserade av att sitta barnvakt när vi är där. Mina flickor började bråka med varandra och gallskrika. "Åh, de kommer inte vara till besvär. De är sååååå snälla..."
Så lägger man på luren och frågar vad de ville och de tittar oförstående på en. Hunger, törst, värk och frågor är som bortblåsta. Tills nästa gång telefonen ringer.

Priser

Igår slog det mig igen. Jag är så otroligt icke-prismedveten. Jag sprang in i affären för att plocka upp ett par tre saker och tog ut pengar i bankomaten innan. 40€ täcker det säkert tänkte jag. Det kostade 11€. Jag hade nog inte reagerat om kassörskan sagt 25€.
Jag borde verkligen skärpa mig. Jag är rätt ok vad gäller priser på stora saker. Jag vet ungefär vad hus, bilar och kläder borde kosta. Men vad gäller matvaror är jag urkass. Jag har faktiskt blivit bättre sedan jag blev "kuvad hemmafru" (se inlägget nedan!). Jag vet vad en liter mjölk kostar nu, hade du frågat mig för fem år sedan hade jag gissat, men det finns definitivt utrymme för förbättring.
Jag har alltid var oekonomisk. Jag minns när jag och min bästa vän bodde i Paris och min kompis pappa sa till oss att det var grundläggande fel att se hyran som en oförutsedd utgift. Den ska liksom betalas varje månad. Vi förstod inte alls. Vi bodde ju i Paris. Staden fullkomligen skrek till oss att gå ut och spendera varenda centime vi tjänade på restaurant- och disco- och barbesök!
Riktigt så tokig är jag inte nu. Jag är trots allt en mogen, ansvarsfull trebarnsmamma. Så jag borde kanske bli vuxen och prismedveten och kolla kvitton och prislappar lite bättre.
Men jag tänker inte bli en sådan där människa som vet vad allting kostar, men inte vad något är värt. Jag vet att ibland måste det få kosta för att det ska smaka. Det måste ju gå att hitta en balans?!

Kuvad hemmafru

Idag när jag dammsög och torkade golv (glamoröst? javisst!) så ringde maken och frågade vad jag gjorde. När jag sanningsenligt berättade vad jag höll på med röt han till och sa att jag genast skulle gå ut och sätta mig i trädgården och sola för det är så fint väder. Som den lydiga hustru jag är så släppte jag genast allt och gjorde som han sa. Ska man verkligen behöva ha det så här???

Underbart

Jag älskar sommaren. Älskar, älskar, älskar sol och värme.
Allt är så lätt och roligt och härligt.
Så lätt att klä barnen på morgonen. Skickar dem till skolan i shorts och t-shirt. Inga jackor och mössor och man behöver inte rusa till bilen för att inte bli genomblöt i skurarna.
Så roligt att vara ute bland folk. Var i stan med lillan efter att ha lämnat de stora barnen i skolan och parkerade längre ifrån än nödvändigt bara för att få promenera i morgonvärmen. Alla man möter är glada och ler och hälsar och pratar. Små städer är mysiga.
Så härligt att sitta ute i trädgården och dricka sitt kaffe i lugn och ro när lillan sover förmiddag.
Snart börjar sommarlov och semester och vi har mycket roligt att se fram emot.
Life is good!

Father's Day

Idag firar vi Fars Dag på Irland. Jag väcktes tidigt av barnen som ville ha hjälp med att få lillan ur spjälsängen och att organisera korten och presenten de fixat till pappa. Så spännande att smyga omkring och viska och fixa. Sedan fick jag krypa ner i sängen igen och de fick komma in och uppvakta.
Eftersom det är Fars Dag har dottern bestämt att pappa ska få bestämma allt idag. Sedan har hon bestämt vad vi ska äta (kladdkaka!!!), hur många ljus det ska vara på kakan (???), samt alla andra tillhörande "när, var och hur "vad gäller dagens utformning. Var får hon det ifrån månntro?

Midsommar?

Jag är en dålig svensk. Jag är en ganska bra trevlig människa, men en dålig svensk.
I morse när jag höll på att få ungarna klara för skolan fick jag ett SMS från Sverige med en Glad Midsommarhälsning. "Jaha, är det midsommar? Ja just det." tänkte jag.
Jag vet att man som svensk bosatt utomlands ska bli nostalgisk och tårögd och längta hem till sill och nubbe och den gamla, fria, fjällhöga Norden när det är midsommar, men jag gör inte det.
Man ska tända en brasa i trädgården på Valborgsmässoafton och organisera barnen i ett luciatåg på morgonen den 13:e december och klä ut dem till påskkärringar på skärtorsdagen. Men jag gör inte det heller. Det skulle kännas väldigt onaturligt.
Jag har bara lyckliga, trevliga minnen från min barndoms midsomrar, Valborgsmässor och luciafirande så ickefirandet av dessa högtider är inte någon protest eller revolt från min sida. Men det är just barndomsminnen jag har. Eftersom jag levt mitt vuxna liv "utomlands" har behovet och känslan för dessa svenskaste av svenska fester och högtider runnit ut i sanden. Det låter kanske trist och konstigt, men det är faktiskt inget jag sörjer eller saknar.
Men jag kan i alla fall önska er alla en Glad Varm Solig Midsommar, var ni än befinner er i världen!

Tyst

Jag har tappat rösten. I förrgår hade jag lite ont i halsen. Igår var jag lite hes. Ni vet sådär när man låter väldigt intressant och sexig(?) och mysterisk...
Idag låter det inte alls. Jag viskar mig fram.
Jätteroligt tycker barn. Frid och fröjd tycker mannen.
Ungefär som den där gången när jag blev så trött på att höra mig själv tjata och gnälla och säga till så jag bestämde mig för att göra en tyst protest. Den varade i två timmar. Två väldigt harmoniska timmar i vårt hem då jag inte sa ett ord och alla var glada och nöjda. Kan det vara jag som är roten till allt ljud och bråk??? Mannen tyckte i och för sig att jag fuskade för jag lyckades, mitt tystnadslöfte till trots, ge order och instruktioner via gester och miner. Någon ordning måste det ju vara!
Så vad gör man då när man inte kan prata? Hur vårdar man sin stackar hals? I total tystand hemma, drickandes varmt honungsvatten?
Fel, fel, fel. Man tillbringar morgonen med en kompis, dricker kaffe och snackar (viskar) non-stop i tre timmar! The show must go on!
Nu har jag riktigt ont. Det gör ont ända ner i ryggen. Känns som någon dragit med ett rivjärn i halsen. Mitt eget fel, jag vet. Så nu ska jag vara tyst. Jag lovar.

Missförstånd

Vid frukosten i morse pratade vi om skolresan sonen ska på nästa vecka. De ska till en smådjursfarm. Jag sa att de kommer att kunna klappa och kela med djuren. Sonen blev väldigt exalterad och frågade om de verkligen var sant. Javisst, det är det man gör på en smådjursfarm.
Det var först när han började undra "vilken han ska välja" och "vad den ska heta" som jag insåg att när jag sa "pet an animal" trodde han att jag sa "GET an animal".
Jag är glad att vi redde ut begreppen innan skolresan. Jag kan riktigt se framför mig hur han kommer hem med en liten kanin, eller en get, nedstoppad i ryggsäcken.

Komplimang

-Oooh! Nice! utbrast min 1,5-åriga dotter och pekade och tittade uppskattande på mig i morse när jag klätt mig. Sådant är ju alltid roligt att höra.
Nu vet jag inte hur pålitlig hon är för hon önskade mig även en trevlig födelsedag. Jag fyller i november...
-Happy Birthday! går hon runt och säger till alla just nu.
Komplimanger brukar hon i och för sig inte vara lika frikostig med så jag bestämde mig för att ta åt mig.

"...låtom oss fröjdas i ungdomens vår."

Idag tar de studenten i min gamla hemstad. Läste i lokaltidningen att min gymnasieskola vandaliserats under natten. Man hoppas att ha den städad, tvättad och fixad innan studentutsläppet i eftermiddag. Är vandalisering och klotter väldigt vanligt i Sverige? Kanske är det bara i min hemstad. Där verkar det vara sport.
Hur som helst så tänkte jag tillbaka på när jag tog studenten. Hela veckan innan då alla festade, tältade, spexade och deltog i tävlingar mellan de två gymnasieskolorna i staden.
Studentdagen då vi vitklädda och viftandes med studentmössorna rusade ut på skolgården där släkt och vänner samlats för att gratulera oss.
Tågandet under sång från skolan till Stora Torget där studenterna från de två skolorna möttes för ännu mer sång, kramar, hattviftande.
Kortegen genom stan. Bilar, cyklar, båtar klädda i björklöv och flaggor. Mina vänner och jag hade klätt pappas lilla lastbil och ställt dit bord och stolar. Där satt vi och drack champagne och skrattade och skrålade. Mer sång såklart "För vi har tagit studeeeeeenteeeeeen!!! Fy fan vad vi är bra!!!!"
Mottagning för släkten hemma. Sedan på kvällen var det tags att möta upp med klassen igen för att åka runt till allas hem och bjudas på snittar och sötsliskig vinbål. Vi åkte runt på flaket och sjöng hela natten.
Vid midnatt träffades alla studenter åter på Stora Torget. "Fy Faaaan vad vi är bra!!!"
Jag tror jag gick och lade mig vid åtta på morgonen. Pappa kom in och försökte bjuda på smörgåstårta klockan nio. Lustigkurre! Jag ville inte ha! Det luktade vinbål i hela huset tyckte jag. Eller det kanske var om mig...
Vad roligt vi hade. Vad lyckliga vi var. Vad spännande det var att skolan var slut. Vi var ju vuxna nu tyckte vi. Hur kommer det sig då att de som tar studenten idag är barn?
Det var 19 år sedan jag tog studenten. Tänk vad mycket som hänt sedan dess. Saker jag inte hade någon aning om skulle hända. Saker jag inte ens kunnat gissa eller fantisera skulle hända. Tänk vad bra det blev!

Skolböcker

Nu har vi fått listan över skolböcker vi måste införskaffa till hösten. Sommarlovet börjar om 2½ vecka och vi börjar redan tänka på nästa skolår! Välorganiserade or what?!
Här köper vi alla skolböcker själva. Skolan brukar anordna en dag innan vårterminen slutar då en av bokhandlarna kommer in och säljer böcker i skolan. Det är faktiskt rätt praktiskt att få det gjort. Sommarlovet går fort och vips så är det slutet på augusti och man ska i sista minuten köa i bokhandeln i stan. Dessutom får skolan på det sättet en liten del av vinsten.
Ju äldre barnen är desto fler böcker och desto dyrare blir det. Och när de är små är det ju nästan bara arbetsböcker, inte textböcker, man använder och de går ju inte att återvinna till småsyskonen. De vet vad de gör, de som producerar böcker...
Kan inte fatta att jag har två barn som ska till "big school" den 1:a september. Tiden flyger iväg. Mellantjejen börjar ettan, eller Junior Infants som första klass kallas här. Sonen som ska börja tredje året går in i det som kallas First Class. Sen när de börjar nionde året så kallas det First Year. Är ni förvirrade än?
Det är en stor dag i ett barns, men framför allt en förälders liv, när barnet börjar skolan. Sonen var så oberörd och cool. Inga tårar, inga nerver. Barn är så bra på att liksom bara finna sig i situationer utan att analysera och tänka efter och göra en stor grej av det. Så jag var också duktig och väntade med att fälla en liten stolt tår tills jag satt mig i bilen. Den enda som skrek och grät var mellantjejen (eller lillan som hon ju var då!) för hon ville också stanna kvar och gå i skolan och inte åka hem med mig.

Snyft

När jag var liten grät jag alltid när jag tittade på Lilla Huset På Prärien. Vid nästan varje avsnitt tror jag. Speciellt när storasystern Mary blev blind. Det var drama på högsta nivå!
Nu är det Grey's Anatomy som får igång tårkanalerna. Igår kväll satt jag och snyftade över thékoppen igen.

- Hon kommer att dö! utbrast jag till maken, förblindad av tårar.
- Vet du att hon kommer dö? frågade han.
- Ja, jag har läst att hon ska skrivas ur serien...

Konstigt att man kan leva sig in så mycket i programmet och personerna att man gråter, samtidigt som kan ha en konversation om skådespelarna som gestaltar dessa personer.
En kväll grät jag fortfarande när jag gick och la mig. Gick upp i sovrummet med tårarna och snoret rinnande. Maken undrade förskräckt vad som hade hänt och skakade på huvudet när jag återgav kvällens storyline. Han har ingen förståelse. Men jag skulle inte heller vilja att han satt och snyftade bredvid mig i soffan. Som jag brukar säga till honom: "If you do have a feminine side, pleeease don't get in touch with it".

Jag är egentligen inte en överdrivet snyftig person. Normalsnyftig skulle jag tro. Förrutom när jag har varit gravid. Men då har man ju hormoner att skylla på. Jag minns när jag var fyra månaders gravid med sonen och grät och hulkade hejdlöst i bilen då de spelade Ronan Keatings väldigt nasala version av Garth Brooks If Tomorrow Never Comes på bilradion.
- Men har du lyssnat på orden? Lyssna på vad han säger! skrek jag till maken som mest såg rädd ut och tyst räknade efter hur långt jag hade kvar på graviditeten.

Sakrament

Igår gjorde barnens kusin sin First Holy Communion, dvs. fick första nattvarden. Det gör barnen vid åtta års ålder här. I samband med preparationen för första nattvarden gör de även ett av de andra sakramenten, bikten. Konfirmationen görs sedan vid 12 års ålder av stiftets biskop. Deltagandet är givetvis frivilligt kanske jag bör tillägga, men de flesta barn brukar göra det. Efter konfirmationen anses de fullfjädrade medlemmar av katolska kyrkan.

Så igår morse klockan tio infann vi oss, välkammade och söndagsfina, i kyrkan på mässa. Svärmor skulle åka med oss så vi kunde inte göra vårt vanliga trick att missa kyrkan och gå direkt till kalaset...

Efteråt åt och drack vi gott i trevligt sällskap hela eftermiddagen.

Bl.a. den här finurligt presenterade laxen!

Och inget firande är ju komplett utan ett Pirates of the Caribbean hoppslott! .

Med 15 barn i familjen kom både slottet och studsmattan in lägligt. Barnen studsade i över sex timmar.
Ju fler barn vid sådana här tillfällen desto lättare är det för föräldrarna. De underhåller varandra och de stora kusinerna tar hand om de små.

En härlig dag med familjen. Barnen sov som stockar i natt och jag var tvungen att "skala" dem ur sängarna i morse.

Klantigt

Denna vecka och nästa gör eleverna som går tredje (14-15åringar) och sjätte (17-18åringar) åren i Secondary School sina examensprov. Jag tror det är därför vi haft så fint väder. Det brukar alltid vara soligt och varmt när de proven hålls. Bara för att göra det lite extra frustrerande för elverna att behöva plugga och sitta instängda och göra prov liksom...

I onsdags morse var det dags för Engelska Prov 1, som skulle följas av Engelska Prov 2 i torsdags.
Men något snille delade i onsdags ut Prov 2 på en skola. Misstaget uppdagades relativt snabbt, provet samlades in och eleverna fick de korrekta papprena för Prov 1.
I och med att ett antal elever sett Prov 2 så bestämde man sig i rättvisans och integritetens namn för att komponera ett helt nytt Prov 2. Det fanns ju inte tid att få detta klart till torsdagen, så det examensprovet har de i stället fått göra idag , lördag.
Stackarna. Det är en stressig tid ändå och de flesta har ju sitt "pluggschema" inför proven planerat, så jag kan tänka mig att en sådan ändring, och att dessutom behöva göra provet på en lördag, är frustrerande.
Ett tiotal judiska elever har fått dispens och ska göra sitt prov imorgon söndag, för att de ska kunna observera sabbaten. Man tror inte det finns någon risk för fusk. De kommer att vara "under uppsikt" och eftersom deras sabbatsregler förbjuder dem att använda internet och telefon så bör de inte kunna få information om vad provet innehåller.

Tänk så mycket krångel för så många. Tänk om snillet bara kunnat läsa ordentligt på kuvertet innan han öppnade det.

Segling

Tidigt, tidigt på morgonen den 24 maj anlände deltagarna i Volvo Ocean Race i Galway från Boston. Den åttonde hamnen sedan de startade i Alicante i oktober förra året. De har seglat jorden runt och traverserat Indiska Oceanen, Stilla Havet och Atlanten. De möttes av närmare 10 000 människor som väntat uppe i staden och hamnen. På de små öarna på vägen in från öppna havet till hamnen hade man tänt brasor för att hälsa dem välkomna och 100tals privatbåtar var ute för att möta dem.
Det har varit festival i Galway de senaste två veckorna och man beräknar att en halv miljon människor besökt hamnen. Inklusive oss!


Den svenska båten.



Och den irländska.







Det fanns en simulator man kunde åka i för att uppleva hur det känns att rulla runt på de vilda haven.

Och här inne visade de en liten film om racets historia och deltagarna.

I hamnen var det marknad och servering med all möjlig sorts mat.

Vi hade en underbar dag. Jätteroligt att se båtarna och strosa omkring i folkvimlet i det fina vädret.

I morgon bitti åker deltagarna vidare till Göteborg.

Goda råd

De spelade den här på radion idag. Jag hade inte hört den på flera år. Gillar den skarpt. Den måste vara 10 år gammal nu, men är fortfarande väldigt lyssningsvärd. Full av goda råd.

Eyes on the road gentlemen

Det har varit fantastiskt strålande väder här den senaste veckan. Men med det fina vädret kommer faror.
Nej, inte att man bränner sig i solen eller föräter sig på utegrillad mat.
Idag pratade de på radion om en av sommarens trafikfaror. En man från en väg- och trafiktjänst sa att lättklädda tjejer distraherar manliga bilister och kan få dem att tappa koncentrationen.
Någon kommenterade att det var en väldigt gammaldags och sexistisk åsikt.
Då är jag det. Gammaldags och sexistisk. För jag vågar slå vad om att män distraheras mer av lättklädda damer än tvärtom.
Lite lättklädd är jag också i sommarvärmen. Givetvis inom anständighets ramar. Man är ju ingen tonåring längre. Och man vill ju inte orsaka trafikolyckor...

Instruktioner

Idag fick vi ett nytt modem levererat och maken läste faktiskt de medföljande instruktionerna innan inkopplingen och insåg därmed att en liten del saknades och installationen får därför vänta.
Pustar ut! Tänk om han kopplat ner mig utan att kunna koppla upp mig igen!!! Ryser vid tanken...
Jag vet inte varför, men min man brukar aldrig läsa instruktioner till några apparater vi köper. Jag (som är väldigt ordentlig och praktiskt lagd!) tycker om att läsa igenom litteraturen innan jag försöker installera, montera eller koppla ihop något. Bara så att man vet vad man kan vänta sig liksom.
Maken är mer "äventyrlig". Han har ju inte växt upp med IKEA möbler...
Är det för att han är irländare kanske? Han har lite av en medfödd rebellinstinkt. En förmåga att se regler och instruktioner som "utmaningar". Inte något man ska följa.
Eller är det kanske en "mans-grej". Att han "kan själv". Ungefär som att inte vilja fråga efter vägen. Att hellre åka vilse först...
Eller det kanske bara är han. Vad vet jag. Han är i alla fall den i familjen som är duktigast på att följa mina order. Alltid något!

Skryt

Man får skryta om sina barn. Speciellt på sin egen blogg. Där ska man skryta om sina barn.
So here goes!
Jag är så stolt över min sexårige sons läskunskaper. Han suger åt sig ord som en svamp. Varje dag har han en liten bok att läsa som del av sin läxa och det klarar han utan några problem. Jag har köpt några läseböcker med enkla berättelser för honom att läsa på egen hand och han älskar dem. Häromdagen var del av läxan att läsa igenom en lista på 100 ord. Han stakade sig på ett enda ord!
Det tror inte jag att jag hade klarat när jag var i hans ålder. Hm, jag hade inte ens börjat i skolan när jag var i hans ålder.