Avkopplande

Man behöver inte alltid åka någonstans. Ibland är det skönt att bara få slappa hemma.
Idag sken solen från en klarblå himmel och vi spenderade dagen i vår lilla trädgård. Härligt avkopplande.

Ja, helt avkopplande var det ju förstås inte. Under dagens gång landade diverse bollar på mitt huvud och diverse barn snubblade över mig där jag låg och solade, men det är ju sådant man får räkna med. Det jag inte räknat med var att behöva brottas med lillan över solkrämen, som hon fått för sig att dricka. Jag tror hon har missförstått det där med att skönheten sitter på insidan...

Vi dammade av grillen och avnjöt årets första hemma BBQ.

Och om vi skulle göra om samma sak imorgon skulle jag inte klaga.

Undersökning

Irländarna är de mest optimistiska människorna i världen enligt en undersökning som de pratade om på radion idag. Minst optimistiska är tydligen folk i Zimbabwe.
För ett par veckor sedan var irländarna det folk som gnällde mest i Europa. Enligt en annan undersökning.
Hur går det ihop? Är det kanske för att man gnäller och får utlopp för sitt missnöje som man kan känna sig optimistisk?
Jag är skeptisk mot sådana här undersökningar och tar dem med en nypa salt. Om man inte vet vem och hur många som tillfrågades, vilka frågor som ställdes och i vilket sammanhang, så är ju resultatet inte intressant.
Om en rubrik skriker ut att 75% av alla européer stjäl kan det visa sig att man frågade 2000 personer i Skottland och Bulgarien om de någon gång pallade äpplen som barn.
I mitt förra jobb bad vi ibland våra kunder att fylla i frågeformulär om hur de uppfattade servicen. En av våra nordiska kunder gav lägsta möjliga betyg för kundtjänst. Detta var ju givetvis oroande och vi ville gärna förstå var vi felat och inte gjort vårt jobb. Det visade sig att det de var missnöjda med var svårigheten att snabbt få svar från Tokyomarknaden p.g.a den stora tidskillnaden. Vad tyckte de att vi skulle göra? Flytta Japan lite till vänster?
Nej, det är viktigt att ta reda på omständigheter, inte bara siffror, tabeller och procentsatser.

Sommarlov

Det börjar arta sig. Familjens mesta planerare, moi, fixar och trixar och bokar. Sommarens schema börjar se riktigt OK ut.
Barnens sommarlov börjar om fem veckor och det känns skönt att ha lite ordnat.
Idag bokade jag Sverigeresan. Hurra! Två veckor hos mamma! Har ordnat det så att min mamma kommer hit och flyger med mig på ditresan och min man, som inte har lika generös semester som vi andra och därför inte kan vara i Sverige lika länge som oss, kommer över mot slutet av vistelsen och reser med oss på vägen hem. Jag flyger inte själv med tre vilda ungar. Inte med Ryanair där man inte kan boka säten bredvid varandra eller ens får förtur vid boardingen när man reser med småfolk.
Barnen blev överlyckliga när jag berättade att vi ska åka till mormor och planerar redan utflykter och måltider och besök hos de svenska kusinerna!
Intensiv immersion i svenska blir det ju också. Som en språkresa! Det är otroligt vad två veckor i Sverige gör för deras språk.
Nu ska jag bara beställa lite sol och värme också.

Intervju

Kala skriver i sin förträffliga blogg om ett personlighetstest med lustiga frågor hon fick svara på under en intervju.
I ett tidigare liv, för hundra år sedan när jag var en mycket viktig person som hade kostym och jobbade i den riktiga världen, var en del av mitt arbete att intervjua och anställa.
Jag slutade aldrig förundras över saker folk sa i intervjuer.
Hon som glatt berättade om hur hon lurat sin nuvarande arbetsgivare och sjukanmält sig för att kunna komma på intervju hos oss. Hon framstod ju som väldigt pålitlig.
Eller tjejen som apropå ingenting kläckte ur sig att "det vet man ju hur svarta är, dem kan man inte jobba med"! Ja, hon sa faktiskt det. Helt otroligt!
Eller killen som när vi frågade varför han slutat på sitt förra jobb började svära och skrika om hur hans "Idiots" och "Bastards" till chefer missförstått honom.
Min man intervjuade en gång en kille som i slutet av intervjun frågade om han kunde få låna lite pengar. Bara 10-15 EUR eller så. Han hade inte tillräckligt till bussen hem...
Killen som kom 30 minuter för sent och inte bad om ursäkt var inte av intresse. Han reste sig inte heller för att skaka hand när jag gick och mötte honom i receptionen. Inte ens när jag försökte leda honom, "Hade du problem att hitta oss?" "Var det mycket trafik?", tyckte han det var nödvändigt att ens vilja nämna varför han var sen. Det gäller att göra gott intryck.
Rätt kul att tänka tillbaka på nu. Och om jag någon gång vill tillbaka till den "riktiga" världen, så vet jag ju i alla fall vad man inte ska säga i en intervju. Och jag vet att jag måste ha med mig tillräckligt med kontanter för att kunna ta mig hem efteråt...

Smaskigt

Jag visste inte vad jag skulle hitta på till middagen i går. Men solen sken och det var varmt och skönt så jag ville dricka kallt vitt vin och tänkte "fisk".
Man behöver inte välja vin till maten. Det går jättebra att välja mat till vinet!
Hos fiskhandlaren valde jag ett par saftiga tonfiskstekar, som vi marinerade i olivolja, harissa, ingefärsrot, vitlök och koriander. Vi vände fisken i en glödhet grillpanna, bara någon minut på varje sida, och serverade med bakad potatis och salsa gjord på tomat, vitlök och koriander. Mums!
Så nästa gång ni är sugna på vitt vin så rekommenderar jag måltiden ovan!

Skillnad

Idag var det mellantjejens tur att gå på kalas. Hennes social diary är inte riktigt lika fullbokad med partaj som sonens, hon är ju två år yngre, men hon håller igång hon också.
Det är lustigt hur tidigt det märks skillnad på tjejer och killar när det gäller att göra sig i ordning för att gå ut. Inte konstigt att vi flickor är så duktiga att ta tid på oss. Vi börjar ju "träna" redan i 4-års åldern.
Jag har tur om sonen går med på att snabbt plaska lite vatten över ansiktet och möjligtvis byta tröja, om den han har på sig är smutsig, innan han ska iväg på kalas. Jag menar inte att ungarna ska ha kostym och slips, men man vill ju gärna skicka iväg dem hela och rena.
Dottern däremot tar det här med att klä sig till kalas på allvar. Inbjudan till dagens kalas sa att de kunde ha på sig sina utklädningskläder om de ville. Och det ville vi!
Finaste princessklänningen á la Törnrosa. Looken kompletterades med glittriga nylonstrumpbyxor, hemmagjord tiara och mammas nagellack. Hon poserade stolt och nöjt för foton och tyckte att hon själv var såååååå tjusig. Nickade medhåll när pappa frågade om hon var den sötaste prinsessan i världen. Man ska inte vara blygsam.
Kalasdeltagarna bestog av 20 flickor i åldern 3-10. Det var som en explosion av rosa och tyll och tiaror!
Och snälla dottern kom hem och delade med sig av sin party bag till storebror, precis som han alltid delar med sig av sina godsaker när han varit på kalas. Där är de ialla fall lika. Lika snälla. Det är ju skönt för deras gamla mamma att de kan vara sams ibland också.

Kvällspromenad

Igår efter middagen gick vi på promenad i kvällssolen. Härligt! Jag tycker om att bo på landet.





Väldigt grönt grönbete!

"Tittut"

Häggen blommar.

Vi stötte på de här tjejerna som var på väg hem.

Du får inte!

Det finns bara en sak som barn tycker är svårare än att göra som de är tillsagda. Att inte göra det man ber dem att inte göra.
Ni vet saker som att inte gå i vattenpölen. Man kan riktigt se hur en osynlig kraft tvingar fötterna mot pölen.
Eller att inte hälla för mycket mjölk i glaset för då kan det rinna över. Och de häller och häller och häller med blicken fixerad på vattenfallet (eller ja, mjölkfallet) som forsar över glasets kant.
Eller att inte väcka lillan som precis somnat i bilen. En magnet drar deras små fingrar mot lillans ögonlock och får dem att försöka öppna hennes ögon.
Och så vidare, och så vidare...
Det är som att de får tvångstankar och måste! Som den där klassiska stora röda blinkande knappen med en skylt som säger Do Not Press The Red Button! Mina barn skulle definitivt trycka. Har gjort faktiskt. Och stannat rulltrappor...
Det är inte det att mina barn är speciellt vilda. Jag får väl anses jävig i det här fallet, men de är faktiskt ganska snälla, trevliga och artiga mina barn. De är barn och barn gör sådant bara. De växer ifrån den där känslan att de måste göra precis tvärtemot. Eller?

Is it a bird? Is it a plane?

Vad skulle ni säga om den här killen kom farande och sa till er att ni var med barn? Jag skulle bli misstänksam!

Ni känner väl igen ängeln Gabriel?

Jag vet att man inte ska skratta åt sina barns konstverk, men jag erkänner att jag ibland fnissar inombords. Som igår när sonen kom hem med den här teckningen som han ritat när de pratat om Maria bebådelsedag i skolan. Jag tycker att den är så söt och rolig.

Utflykt i The Burren

The Burren är ett kalkstensområde i County Clare på västra Irland. Karst har jag lärt mig att den sortens landskap heter. Namnet kommer från det irländska ordet bhoireann, som betyder 'stenig plats' och sten är verkligen det som dominerar området.


Man beräknar att området var bebott så tidigt som för nästan 6000 år sedan och det finns många platser av arkeologiskt intresse, gravar och ruiner av bla. ringfästningar och tidiga kyrkor.


Trots att det är så stenigt så finns det på sommaren ett överflöd av blommor och plantor. Nästan hela området är designerat ett Special Area of Conservation tack vare den unika floran. Arktiska, alpina och medelhavsplantor växer sida vid sida.

Slow Food

Nu i helgen pågår en Slow Food Festival här i trakterna och den var vi ju tvungna att besöka. På programmet fanns bla. föreläsningar och demonstrationer av kockar och andra som vet vad de talar om, men vi var mest intresserade av att äta och titta på marknaden, en stor Farmers Market, med mat, växter, örter etc.

Jag brukar få akut behov av att köpa på mig alla möjliga sorters chutneys och sylter och bröd när jag går på sådana marknader, men lyckades behärska mig. Det enda jag kom hem med var en piri piri olivolja och en bit härligt stark och mogen cheddarost.

De hade givetvis servering av mat också och en BBQ, så till lunch åt vi grillad pork belly med tabouleh. Mums! Barnen åt crepes, gräddade av en äkta fransman! Mais oui, det är väldigt exotiskt här på den irländska landsbygden!

Jag älskar mat. Det är så roligt och spännande. Finns det något bättre än att avnjuta god mat och dryck med goda vänner? Alla beställer olika saker och man smakar och delar. Min man och jag har aldrig beställt samma rätt i en restaurang. Det är en oskriven lag!

Jag förstår inte folk som inte vill eller törs smaka på nya saker. Folk som vill veta "om det finns svenskt kaffe på hotellet". Tänk vad de missar. Och tänk vad tråkigt det är att äta med någon som petar runt ett salladsblad på tallriken och berättar om hur många kalorier eller vilken fetthalt allt innehåller.

Det har nyligen varit kritik riktad mot en del "kändiskockar" för att de lagar för fet och onyttig mat. Sådant blir jag så trött på. Jag behöver inte titta på You Are What You Eat för att förstå att man inte ska äta gräddstuvade kantareller eller pommes frites varje dag.

Måste det vara svart eller vitt? Med sunt förnuft kommer man långt.

Nähä nej...

Det gick inget vidare för Irlands hopp i sångtävlingen igår. Lite förvånade är vi nog. Tjejerna gjorde riktigt bra ifrån sig. Alldeles för många länder som på engelska slutar på ...ia inblandade tror jag.
Men men, nya friska tag nästa år. Vi får väl rulla ut och damma av Johnny Logan...
Jag tror jag ska heja på Israel nu. Eller Norge kanske. Eller Grekland! Jag skrattade så tårarna rann när jag såg Greklands bidrag. Hilarious!
Programledarna var mindre underhållande. Hon ser ut att vara i behov av en rejäl måltid och han verkar vara i behov av valium...

Go Sinéad!

Ikväll är det Irlands tur att försöka ta sig till Eurovisionsfinalen. Fyra tjejer som sjunger en ganska klämmig rockpoppig sång. Jag gillar den i alla fall. Vi får väl se hur det går. Inget politiskt fredsbudskap, ingen fantastisk teater eller scenshow och inte många grannländer att kompisrösta med. Enda grannen vi har är ju England, som brukar ge Irland 12 poäng medans Irland envist ger dem noll. Jodå, de röstar politiskt här också...

Intresset för tävlingen är inte så stort här. Inte som i Sverige där det är blodigt allvar. Trots att Irland ju är världsbäst på schlagerfestivaler och har vunnit fler gånger än något annat land. Det ni. Det kan man kalla en fjäder i hatten!

Jag tycker det är roligt att titta i alla fall. Även om det inte är lika bra som på den gamla goda tiden. Jag älskade tävlingen när jag var liten. Årets höjdpunkt. Varje år laddades det med chips och dipp och godsaker och familjen samlades framför TVn. Varje år insisterade jag envist på att hela familjen skulle ha vår egen omröstning, med mig som "domare", och varje år blev jag lika arg när min pappa och mina bröder gav alla bidrag nul points! Det är nästan så att man skulle kunna tro att de gjorde det för att reta mig...

Mirakel

Läkare på Irland har med hjälp av en konstgjord hornhinna återställt synen hos en 57-årig Dublinkvinna som blev blind efter en allergisk chock mot medicin när hon var 11 år gammal.
46 år! Helt otroligt! Det går inte ens att börja föreställa sig hur det måste kännas att kunna se igen efter 46 år i totalt mörker.
Det måste vara något av en skräckblandad förtjusning. Tänk så annorlunda världen ser ut idag mot för 46 år sedan. Jag vet ju hur mycket Irland har ändrats bara på de år jag har bott här.
Innan igår hade hon aldrig sett sin man eller sina två barn. Hon sa att hon aldrig vågat hoppas på att hon skulle få se dem.
Som en grym ödes nyck förlorade hennes man synen för några år sedan genom diabetes.

Min pappa

Idag skulle min pappa fyllt år. Han finns inte längre hos oss så det blir inte något firande med skönsång och tårta, men vi tänker lite extra på honom idag. Tänder ett ljus.
Han gick bort hastigt och oväntat, alldeles för tidigt, för snart 18 månader sedan. Bara en vecka efter lillans födelse. De hann aldrig träffas. Men de stora barnen har fina minnen av morfar. Morfar som var så rolig. De pratar ofta om honom.
Vi hoppas att han har det bra, var han nu befinner sig. I himlen säger barnen. De kan inte se honom, men de vinkar upp ibland.

Skräp?

Jag är inte mycket för att spara på gammalt krafs. Tycker inte om att ha bråte omkring mig och är duktig på att göra mig av med saker som jag inte använder. Det betyder inte att jag är kall och okänslig. Bara praktisk. Det kanske kommer av att jag flyttat många gånger. Både mellan och inom länder. Vid varje flytt rensar och kastar jag. Mina minnen får bo i hjärtat, inte i byrålådan.

Men allt kastar jag inte och ibland dyker det upp små pärlor. Som idag när jag letade efter en tejprulle och hittade en vinkork. Från en flaska vi delade och avnjöt med de finaste av vänner för snart ett år sedan. En mycket fin flaska som vår vän sparat för ett speciellt tillfälle. Vi visste att det kanske skulle dröja länge innan vi sågs igen och vi skålade för vänskap, för hälsa, för lycka och för framtiden.
Korken får ligga kvar i lådan. Den tar inte så mycket plats...

Shopping

Tjejen som kör min pilatesklass tar ledigt över sommaren så då tänkte jag att jag skulle vara lite duktig och göra övningarna hemma. Det blir ju dessutom en extra utmaning om man har tre små barn som härmar alla rörelser och ljud (stånk och stön) man gör och klättrar på en medans man gymnastiserar! Jättekul!
Så ikväll åkte jag in till det välsorterade varuhuset för att inhandla en yogamatta.
Jag kom hem med ett par byxor, två toppar och fem par trosor till mig själv. Sandaler och en T-shirt till sonen. Sandaler, byxor och en cardigan till mellantjejen. Nappar till lillans nappflaska. Mjölk, bröd och en flaska vin.
Men det är ju tanken som räknas. Dessutom fick jag ju massor av motion genom att springa mellan de olika avdelningarna!

Lahinch

Lahinch är en liten stad på Atlantkusten. En välbesökt badort på sommaren med en strand som är underbar att promenera på även under vintern. Tidvattnet var på väg in när vi åkte hem så vi tajmade det perfekt idag.

Det är härligt att åka dit för att fylla lungorna med havsluft och blåsa bort spindelväven. Om det är molnfritt och klart kan man skymta Boston på andra sidan pölen...Ok, maybe not...

Jag älskar att känna lukten av hav och tång och att höra ljudet av vågorna som konstant rullar in. Swish... Swosh...

Lahinch är något av ett mecca för surfare som kommer dit året om för att rida på vågorna. Idag var vågorna inte så imponerande så de satt mest och guppade på sina brädor.

Det är en salig blandning människor och aktiviteter på stranden. Folk som solar, simmar, surfar, springer och promenerar. Som motionerar hundar och hästar. Barn som spelar fotboll eller hurling och flyger drakar.
Vi brukar avsluta besöket med en påse pommes frites eller en glass vid strandkanten och åka hem glada och nöjda. Härligt vindpinade och trötta!

Bekymmerslös

Igår var sonen hos en kompis efter skolan. Maken skulle hämta på vägen hem och ringde vid halvsex och sa att han precis hade åkt från jobbet. Han har cirka 20 minuters bilväg från jobbet och kompisen bor kanske 5 minuter från oss. När klockan började närma sig kvart i sju och de fortfarande inte kommit hem började jag undra var de höll hus. Även med extra tid för att snacka lite och packa in sig i bilen borde de ha varit hemma vid det laget. Jag ringde maken för att höra vad de höll på med. "Vi kunde inte hitta pojkarna, men vi är på väg nu!"
När han kom till kompisens hus syntes inte pojkarna till. De började leta och ropa på dem. "Om ni har gömt er är det dags att komma fram nu!"
Inte ett ljud eller skymten av dem. Efter en stunds letande kom grannarna ut och började hjälpa till. En av grannarna åkte t.o.m runt i bilen för att se om de kanske hade vandrat iväg någonstans. Kompisen bor i ett lugnt område. Alla känner alla, inte mycket trafik och inget vatten i närheten men pojkarna var som uppslukade av jorden och alla började bli oroliga.
Efter en halvtimma hör min man ett fniss från den stora uppväxta, mogna trädgården och hittar pojkarna under en stoooooor buske. Där har de legat och tryckt, bevakat all uppståndelse och tyckt att det varit jätteroligt. Min man sa att man kunde inte se dem alls. När de väl kommit fram låg de och rullade runt på gräset i 10 minuter och skrattade så de grät. Helnöjda med sin kurragömmalek.
Man förmanar och förklarar, utan att vilja skrämma dem allt för mycket, hur farligt det kan vara, hur oroliga mamma och pappa blir och hur det faktiskt finns människor som inte är snälla mot små barn. Ibland lyssnar de, ibland glömmer de totalt allt man någonsin sagt.
Jag kan skratta nu när jag tänker på hur glada de var, hur roligt de hade och hur spännande de måste ha tyckt att de var att ligga där under busken, helt knäpptysta och titta på all uppståndelse. Vad härligt att få vara ett barn och vara så bekymmerslös!
Men oj oj oj vad glad jag är att det var maken som åkte och hämtade och inte jag...

Call a spade a spade!

Om det inte vore för tillgängligheten av svenska tidningar på nätet skulle man som utlandssvensk nog ha svårt att förstå vad folk pratar om när man åker till Sverige. Inte de ämnen man diskuterar, men orden man använder. Alternativt skulle man nog ses som väldigt politiskt inkorrekt. Jag använder ju samma ord nu som var ok att använda för 20 år sedan när jag bodde i Sverige!
Jag förstår helt och hållet behovet att uppdatera och utöka ett språks ordlista allteftersom nya upptäckter och ny teknik blir del av vår vardag, men jag har mindre förståelse för att byta ut och ändra bara för ändrandets skull. Jag tycker man ska kalla en spade en spade!
En dagisfröken är inte en dagsifröken utan en pedagog. Dagis finns förresten inte längre, det är förskola. Låter ju mycket finare. Av samma anledning blev en städerska en lokalvårdare för att sedan förvandlas till hygientekniker.
Negerbollar heter numera chokladbollar. Politiskt korrekt kanske. Men var det någonsin ett skällsord?
Ett av mina favorithatord är nog snippa, som tydligen ska användas som den käcka kvinnliga motsvarigheten till snopp.
Det senaste är tydligen att man bytt mödomshinnan mot en slidkrans?! Nödvändigt? You tell me!
Listan kan göras lång men jag tänker envisas med att använda de gamla omoderna orden.

Böcker

Jag älskar att läsa. Maken också.
Vi har en välfylld bokhylla med en minst sagt eklektisk samling. Där finns allt från Oscar Wilde till Marian Keyes. Från Franz Kafka till Dan Brown. Från Bibeln till Richard Dawkins The God Delusion.
Jag tänker inte låtsas att jag läst varken Salman Rushdies Midnight's Children eller Shakespeares hela samlade verk, men det är härligt att ha en stort urval och en rolig blandning att bläddra i. Och jag har läst alla Maeve Binchy böckerna som står i hyllan!
När hyllan blir alltför full rensar vi ut och ger böcker till någon välgörenhetsaffär. Sen börjar vi fylla på igen.
Barnen tycker också om böcker. Även lillan, som inte längre bara försöker tugga i sig sidorna, gillar att bläddra i färgglada böcker. Det är roligt och nyttigt att läsa. Det är lärorikt och det öppnar upp världar som ligger långt borta, både i tid och rum. Det är något jag vill uppmuntra.
Ibland sträckläser jag bok efter bok och ibland (som t.ex. när jag har varit gravid och inte haft en vanligt fungerande hjärna!) läser jag mindre.
Jag har just läst ut Millenniumserien och vet inte vad jag ska ge mig på nu. Snälla, ge mig lite boktips!

Pratsamt

Här är folk ganska pratglada. Man hälsar på personen man möter på promenaden och säger några ord om vädret. Man pratar om allt och inget med den som sitter närmast i väntrummet. Om man känner personen eller inte spelar ingen roll. Det är naturligt och trevligt att växla några ord.
Jag har lite svårt för den svenska modellen där man kan gå förbi varandra i en trappuppgång eller sitta bredvid någon på bussen utan att se varandra, än mindre hälsa på varandra.
Jag generaliserar, jag vet...
Hur som helst så finns det en situation där jag önskar att folk anammade den svenska modellen här. The steamroom.
Jag tycker om att gå och simma och försöker komma iväg ett par gånger i veckan. Efter mina längder i poolen älskar jag att gå in i "ångrummet" (heter det så??) och sitta ner, blunda, slappna av och bara glida in "i dimman" (ångan!!).
Aaahhhh... Glömmer tid och rum och bara njuter...
Fram till dess att någon kliver in och morsar och börjar snacka väder.
Aahhrrrggg.
Men tänk vad oförskämt jag skulle tycka att det vore om personen kom in och satte sig utan att hälsa...??

I spy...

En 4,5-årings underbara stavningslogik.

-I spy with my little eye something beginning with Y.

Hela familjen undrar och gissar, på både engelska och svenska.
Yacht? Yard? Yxa? Ylletröja?
Vad kan det vara?

-Wine!

Jamen visst. Självklart!

Glömsk fe

Sonen lärde sig snabbt att tandtappning lönar sig. Igår ramlade tand nummer två ut när han krockade med grannpojken på studsmattan. Överlyckligt lade han tanden under huvudkudden i går kväll när han gick och lade sig.
I morse kom han inspringande till mig med tanden, alldeles bestört:
"Mamma, tandfén kom inte!"
Oups... Jäklar...Glömde...
Vi sa att hon kanske har ledigt såhär i långhelgen, men att om han provar igen i natt så kommer hon säkert och byter tanden mot en slant.
Mellandottern som inte är i tandtappningsålder än satte på sig sitt bästa ledsna ansikte igår när storebror köpte en liten leksak med utdelningen från första tanden. Snälla storebror tyckte synd om henne och sa att nästa gång han tappar en tand och får pengar och köper en leksak ska hon få leka med den.
"Or you could just give me the money!" sa hon sockersött och fladdrade med ögonfransarna och såg så oskyldig och hjälplös och ledsen ut... En riktig liten aktris!
Jag har hört från säker källa att tandfén ska på 40års kalas ikväll. Jag hoppas bara att det inte blir en alltför sen natt. Jag vill ju inte att hon glömmer att titta förbi igen...

Blandade recensioner

Min snälla mamma hade med sig delarna 2 och 3 i Stieg Larssons Millenniumserie när hon var här och hälsade på i påskas. Jag är nu halvvägs igenom den tredje boken, Luftslottet som sprängdes. Jag har verkligen tyckt om alla tre böckerna. Riktiga page turners som är svåra att lägga ifrån sig. Roligt tycker jag som i vanliga fall inte brukar vara så förtjust i att läsa på svenska. En vanesak antar jag.
Hon hade även med sig filmen Mamma Mia. Som vanligt när det gäller filmer så ligger jag efter resten av världen. Jag kommer inte iväg på bio så ofta som jag skulle vilja så jag såg fram emot att se den här filmen som det varit så mycket tal om. Maken gick utan alltför mycket protester med på att titta på den härom kvällen, även om romantiska musikaler inte riktigt är hans "cup of tea"...
Med risk för att häda, jag menar Abba är ju nästan lite heligt, så måste jag säga att det är en av de sämsta filmer jag sett på länge. Hade inga stora förväntningar på en fantastisk storyline, men jag trodde nog att resultatet av en så pass stark rollista i kombination med lite Abbamusik skulle vara någorlunda sevärt. Lite lätt underhållning där man kunde nynna med till trevlig musik. Icke sa nicke!
Jag kan tänka mig att som musikal på en scen är den väldigt klämmig, men filmen var enligt mig fruktansvärd. Pinsam och obekväm. Inte ens musiken kunde lyfta den. Ingen kan sjunga Abba som Abba!

Sett i kristallkulan

De förutspår en rekordvarm sommar i år. De som vet vad de talar om säger att det kommer att bli torrt och soligt och 30-gradig värme.
Jag är inte så insatt i meteorologi, men jag kan förstå hur man genom att studera vindar, moln och luftttryck etc. kan säga på ett ungefär hur det kommer att se ut de närmsta dagarna och veckan. Men hur vet de vad som kommer att hända om två, tre månader? Läser de kaffesump? Offrar de getter eller slickar på grodor? Eller sitter det någon praoelev på kontoret och hittar på? Typ som med veckotidningarnas horoskop!
Jag hoppas ju att de har rätt, även om jag brukar förhålla mig ganska skeptisk till och inte lita alltför mycket på väderleksrapporter. Det lär man sig här! Man pratar mycket om vädret men blir inte alltför uppjagad. Vädret kommer ju liksom att hända, vad man än tycker och tänker om det...
Men jag vill, vill, vill ha en fin sommar! Jag vill bli tvungen att leta upp skugga för att få lite rast från solen. Jag vill svettas och inte kunna sova på nätterna för att det är så varmt! Jag vill behöva vattna gräsmattan som just nu är som ett lerbad.
Påminn mig om det när jag dansar regndans i augusti!