Slow Food

Nu i helgen pågår en Slow Food Festival här i trakterna och den var vi ju tvungna att besöka. På programmet fanns bla. föreläsningar och demonstrationer av kockar och andra som vet vad de talar om, men vi var mest intresserade av att äta och titta på marknaden, en stor Farmers Market, med mat, växter, örter etc.

Jag brukar få akut behov av att köpa på mig alla möjliga sorters chutneys och sylter och bröd när jag går på sådana marknader, men lyckades behärska mig. Det enda jag kom hem med var en piri piri olivolja och en bit härligt stark och mogen cheddarost.

De hade givetvis servering av mat också och en BBQ, så till lunch åt vi grillad pork belly med tabouleh. Mums! Barnen åt crepes, gräddade av en äkta fransman! Mais oui, det är väldigt exotiskt här på den irländska landsbygden!

Jag älskar mat. Det är så roligt och spännande. Finns det något bättre än att avnjuta god mat och dryck med goda vänner? Alla beställer olika saker och man smakar och delar. Min man och jag har aldrig beställt samma rätt i en restaurang. Det är en oskriven lag!

Jag förstår inte folk som inte vill eller törs smaka på nya saker. Folk som vill veta "om det finns svenskt kaffe på hotellet". Tänk vad de missar. Och tänk vad tråkigt det är att äta med någon som petar runt ett salladsblad på tallriken och berättar om hur många kalorier eller vilken fetthalt allt innehåller.

Det har nyligen varit kritik riktad mot en del "kändiskockar" för att de lagar för fet och onyttig mat. Sådant blir jag så trött på. Jag behöver inte titta på You Are What You Eat för att förstå att man inte ska äta gräddstuvade kantareller eller pommes frites varje dag.

Måste det vara svart eller vitt? Med sunt förnuft kommer man långt.