Bekymmerslös

Igår var sonen hos en kompis efter skolan. Maken skulle hämta på vägen hem och ringde vid halvsex och sa att han precis hade åkt från jobbet. Han har cirka 20 minuters bilväg från jobbet och kompisen bor kanske 5 minuter från oss. När klockan började närma sig kvart i sju och de fortfarande inte kommit hem började jag undra var de höll hus. Även med extra tid för att snacka lite och packa in sig i bilen borde de ha varit hemma vid det laget. Jag ringde maken för att höra vad de höll på med. "Vi kunde inte hitta pojkarna, men vi är på väg nu!"
När han kom till kompisens hus syntes inte pojkarna till. De började leta och ropa på dem. "Om ni har gömt er är det dags att komma fram nu!"
Inte ett ljud eller skymten av dem. Efter en stunds letande kom grannarna ut och började hjälpa till. En av grannarna åkte t.o.m runt i bilen för att se om de kanske hade vandrat iväg någonstans. Kompisen bor i ett lugnt område. Alla känner alla, inte mycket trafik och inget vatten i närheten men pojkarna var som uppslukade av jorden och alla började bli oroliga.
Efter en halvtimma hör min man ett fniss från den stora uppväxta, mogna trädgården och hittar pojkarna under en stoooooor buske. Där har de legat och tryckt, bevakat all uppståndelse och tyckt att det varit jätteroligt. Min man sa att man kunde inte se dem alls. När de väl kommit fram låg de och rullade runt på gräset i 10 minuter och skrattade så de grät. Helnöjda med sin kurragömmalek.
Man förmanar och förklarar, utan att vilja skrämma dem allt för mycket, hur farligt det kan vara, hur oroliga mamma och pappa blir och hur det faktiskt finns människor som inte är snälla mot små barn. Ibland lyssnar de, ibland glömmer de totalt allt man någonsin sagt.
Jag kan skratta nu när jag tänker på hur glada de var, hur roligt de hade och hur spännande de måste ha tyckt att de var att ligga där under busken, helt knäpptysta och titta på all uppståndelse. Vad härligt att få vara ett barn och vara så bekymmerslös!
Men oj oj oj vad glad jag är att det var maken som åkte och hämtade och inte jag...