lördag 31 juli 2010

Så här dags, den här dagen, för sex år sedan...

Så där sa alltid min mamma på våra födelsedagar när vi var små. "Så här dags åkte jag till BB." "Så här dags föddes du."
Då, när man var liten, undrade man kanske varför hon tjatade om det varje år. Men sedan jag själv fick barn förstår jag. Nu gör jag det själv. "Så här dags..."
Varje år på barnens födelsedagar tänker jag tillbaka och minns precis hur det var när de föddes. Blir lite sentimental. Kan inte fatta hur fort åren går. När jag tittar på dem idag ser jag ju fortfarande de där nyfödda bebisarna.
Så här dags, den här dagen, för sex år sedan låg jag och gosade med min nyfödda mellantjej. Som ju var babyn då. Hon var vår baby ända fram till den dagen lillan föddes tre och ett halvt år senare. Nu är hon stora damen. Sex år gammal. Grattis till min älskade prinsessa.

torsdag 29 juli 2010

Systrar

Jag har två bröder så jag vet inte hur det är att växa upp med en syster. Men det verkar kul och spännande.
Som när barnen är ute och cyklar och storasyster sätter en cykelhjälm på lillasysters huvud och försöker övertala henne att springa med huvudet först in i tegelväggen, att liksom stånga väggen, "för det gör inget när man har hjälm på sig..."
Eller som när flickorna lägger pussel och bägge två vill passa in den sista pusselbiten, och hellre än att låta storasyrran göra det stoppar lillsyrran pusselbiten i munnen och börjar tugga.
Som sagt. Kul och spännande. Nästan jämt...

tisdag 27 juli 2010

Projekt

För er som väntat med spänning på en uppdatering om hur "operation foto" har gått, kan jag rapportera att det har gått väldigt bra. Jag har sorterat, kategoriserat, daterat och t.o.m raderat (rivit och kastat). Hälften av bilderna är insatta i album och ramarna runt om i huset har blivit uppdaterade. Nu måste jag inhandla fler album och lova mig själv att inte vänta 10 år innan jag sorterar foton igen. Känns härligt att ha det gjort.
Så med fortsatt typiskt irländskt sommarväder ute, bestämde jag mig för att tackla ytterligare ett inomhusprojekt. Bröllopskassen. I en av garderoberna stod en stor papperskasse full med planer, papper och memorabilia från tiden kring vårt bröllop. Inte långt efter vi gift oss flyttade vi västerut från Dublin och strax efter det fick vi barn, honeymoon baby, så den där kassen blev stående. Osorterad och oorganiserad. Inte min stil alls.
Vi hade ett relativt litet bröllop med irländska mått mätt, men snacka om projekt. Oj så mycket planering det innebar. Kärt besvär givetvis och roligt att titta igenom.
Korrespondensen med hotellet där vi höll vår fest. Boken med frågor från the pre-marriage course vi gick på. Broschyren om interfaith äktenskap någon gav oss. Eller som maken kallar den "...so you're marrying a catholic..." Gästlistan. Adresslistan. Bordsplaceringsplaneringen. Alla RSVPs. Listan med alla fina, generösa presenter vi fick. Gratulationskorten. Telegrammen (eller fax och email var det visst). Pappas tal. CDn med bröllopsmusik som vi valde från. Noterna till Birkalåten som vi gick ut till och som den irländska kantorn spelade galant. Biljetter och broschyrer från bröllopsresan. Jag har tom sparat korken från champagneflaskan vi beställde in på hotellet vi bodde på när vi precis förlovat oss. Att jag är en sådan sentimental romantiker.
Nu är allt sorterat och bröllopskassen ska bli bröllopslådan. Jag ska köpa en fin låda, värdig innehållet, att spara alla minnen i.
Och om sommarvärmen vi hade i juni, men som försvann i juli, inte hittar tillbaka till oss snart, måste jag kanske tackla oredan på vinden...

söndag 25 juli 2010

Reek Sunday

Croagh Patrick är ett 772 meter högt berg på nordvästra Irland. Landets skyddshelgon, Saint Patrick klättrade på 400-talet till bergets topp och fastade där i 40 dygn.
På Reek Sunday, den sista söndagen i juli varje år, vallfärdar pilgrimer till Croagh Patrick för att bestiga berget. Detta har pågått i 1500 år. Man beräknar att 20000 personer kommer att klättra till bergets topp idag. Många av dem barfota och en del män i bar överkropp. I lidandets och botgöringens namn.
Det är dimmigt, disigt och vått där uppe idag. Jag kan tänka mig att det är en mardröm för Räddningstjänsten, som varit på plats för att assistera sedan gryningen.
Croagh Patrick ligger i grevskapet Mayo, ännu en vacker del av landet. Jag har varit nedanför, men aldrig på toppen av berget och skulle faktiskt kunna tänka mig att bestiga det någon dag. En torr, varm dag.
Och eftersom jag har lite svårt för det där med att se mig själv och mina nära och kära som syndare, så är det inte för botgöring, utan mer för den vackra utsikten och känslan av prestation jag skulle göra det. Och jag skulle göra det med rejäla skor på fötterna.

fredag 23 juli 2010

Dagens observationer

1. Barn förstår inte ironi. När mamman, som hela dagen haft tre barn cirklande kring sig, säger "Vad synd det är att ni inte har era egna rum, fulla med leksaker, att leka i", tittar barnen oförstående på mamman och säger "Men mamma, det har vi ju visst!"

2. Barn tar allt man säger bokstavligt. När mamman, som fått upprepa sig femtioelva gånger, uppgivet suckar "I'm blue in the face from telling you...", studerar barnen nyfiket mammans ansikte, konstaterar att hon ju inte alls är blå och återgår till att inte lyssna.

Återkommer med fler insikter.

torsdag 22 juli 2010

En riktig snyftare

Någon skrev om irländarna i en dikt att "... all their wars are merry, and all their songs are sad". Nationalsången, Soldatens sång, handlar om hur man bland kanoners och gevärs buller och brak bekämpar den gamla fienden. Inga tysta och glädjerika sköna tankar där inte. Ingen "politisk korrekthet". Tur att den sjungs på irländska så ingen förstår vad de säger...
Irländsk folklore har ett stort utbud historier och legender om hjältemod, krig och mystiska händelser. Spännande och vackra berättelser som muntligt fördes vidare från generation till generation i hundratals år, innan de skrevs ner av medeltida kristna munkar.
Spännande och vackra berättelser. Som i stort sett alla slutar med orden "... och så ramlade de ihop och dog." Allvarligt. De är alla väldigt sorgliga. Eller är de kanske uppfriskande ärliga och realistiska?
Barnen har en fin bok med ett urval legender. En av dem , The Children of Lir, har jag aldrig lyckats läsa utan att tårarna rinner och rösten sviker mig medan barnen oroligt tittar på. "Nej, välj inte den. Mamma gråter alltid när hon läser den..."
Ett väldigt glatt, trevligt folk med väldigt tragiska, sorgliga berättelser. Kunde ha varit värre. Kunde ha varit tvärtom...

måndag 19 juli 2010

Based on a true story

För några år sedan gav svärmor barnen boken The Sleeping Giant, berättelsen om jätten som la sig för att sova i havet utanför Dingle.

Åren gick och folk glömde bort att han var en jätte, de trodde att han var en ö. En dag vaknade han, men insåg snart att han inte platsade i den moderna världen så han gick och la sig igen.

Så när vi var i Dingle förra veckan såg vi honom, jätten. Barnen kunde inte tro sina ögon. Där låg han och sussade sött i vågorna utanför Dingles kust. Så historien var sann. Frågorna haglade:
- Tror du att han kommer vakna igen mamma?
- Hur länge har han sovit?
- Tror du att det växer snäckor och koraller under honom?
Jag försökte väcka honom. Barnen tittade storögt på när jag ropade och kastade stenar. De visste inte om mamma var väldigt modig eller väldigt dumdristig. Men jätten rörde sig inte. Han sov vidare.

När vi kom hem var vi tvungna att läsa boken igen. Flera gånger. Och jämföra bilderna med korten vi tagit. Jo, det var allt han, jätten, som låg därute i vågorna. Tänka sig...

söndag 18 juli 2010

Foton

Jag vet inte vad som flög i mig. Varifrån motiveringen kom. Kanske var det för att jag äntligen tog itu med att avfrosta frysen som jag kände mig på ett sådant där "jag-kan-tackla-vad-som-helst" humör.
Jag tog fram alla foton som legat i påsar och kuvert i den stora kistan i hallen och började sortera för att sätta in i album, något jag inte gjort på säkert 10 år. En salig blandning foton från de senaste 15-20 åren eller så. Vilken nostalgitripp.
Mormors 80-årsdag då jag flugit hem för att överraska henne.
Paris, alla de där skokartongerna vi bodde i. Inte bokstavligen alltså, men oj så pyttesmå de där rummen var.
Julfest med arbetskamraterna i London.
Costa Rica semestern med hela gänget från Dublin.
Bröllop. Både vårt eget och andras.
Bröllopsresa. Bara vår...
Mellantjejens dop. Tänk så liten hon var. Och så svarthårig!?
Så många foton. Så många minnen. Hela köksbordet är fullt av minnen.
Jag har kommit en bra bit på väg och tänker inte ge upp. Jag har gett mig den på att få ordning på dem. In i album ska de. Och i rätt ordning också.
Jag gillar digitala foton. Så enkelt och smidigt. Så lätt att dela med släkt och vänner. Och man kan knäppa 20 gånger och kanske få ett foto då alla tre barnen ler mot kameran med ögonen öppna samtidigt utan att slösa film. Men jag är dålig på att skriva ut dem. De sitter i datorn och på skivor och jag präntar några då och då. Och visst är det väl roligare att ha riktiga foton i riktiga album? Så, som om jag inte hade nog att sortera så gick jag igenom bilderna på datorn och beställde ytterligare 300 prints!

fredag 16 juli 2010

Dingle

Vi har precis kommit tillbaka från ett par underbara dagar på The Dingle Peninsula, Dinglehalvön, i County Kerry.
Jag kan inte fatta att jag har bott på Irland i 14 år utan att tidigare besöka den underbara lilla staden Dingle och dess vackra omgivning. Vi åker ju regelbundet till Kerry, men då till en annan del av grevskapet, så det var roligt att vidga vyerna lite.
Dingle bjuder på ett stort urval puber och restauranter med hög standard på mat. Mycket fisk och skaldjur givetvis.
Där finns även massor av fina butiker som jag gärna skulle ha spenderat mer tid i, om än bara för att titta. Men maken och två utav de tre små är inga stora shoppingfantaster så jag nöjde mig med en snabbtitt.
Precis som Inisheer som vi besökte tidigare i veckan, ligger Dingle, eller An Daingean, i ett Gaeltacht, ett irländsktalande område. De flesta lokalboende pratar irländska till vardags.






Många av Dingles pubar har stått emot moderniserning och det känns som att stiga tillbaka i tiden när man går genom dörrarna.


Följande bilder är från Slea Head Drive, en ringväg runt halvön som bjuder på fantastiska vyer.




På vägen hem körde vi över Conor Pass, Irlands högsta bergspass. Hisnande vackert.
Jag slutar aldrig förundras över Irlands skönhet.

onsdag 14 juli 2010

Dagens fångst


När jag vaknade i morse stod maken redan på en klippa ute vid kusten och fångade makrill. Ett trettiotal drog han upp innan det var dags att bege sig hemåt. Tillräckligt många för att dela med sig till sin brors familj och en av våra grannar. Så nu vankas färsk stekt makrill till lunch. Mums. De ska bara rensas först. Inte så mums. Men maken är sååå bra på att både fånga och rensa fisk så det är lika bra att han får göra det själv...

tisdag 13 juli 2010

En dag på Inisheer

Aran Islands är en ögrupp i Atlanten utanför Clare och Galways kust. Igår besökte vi Inisheer (eller Inis Oirr, den östra ön), den minsta av de tre öarna med en befolkning på runt 250 personer..
På Aran Islands är irländska vardagsspråket och det är mysigt att höra lokalbefolkningen prata med varandra. Många irländska skolbarn åker på språkresor till öarna för att förbättra irländskan. De är då förbjudna att prata engelska och kan bli hemskickade om de ertappas.

Vi lämnade Doolin och Cliffs of Moher bakom oss och färdades i en dryg halvtimma på ett ovanligt lugnt hav.


Man kan ta sig till ö via båt och flyg. Här ser ni hamnen...
...och flygplatsen. Mycket trevligare än London Heathrow.

Fiske är en liten, men viktig del av öarnas ekonomi, och lite varstans såg man hummertinor.

Detta är en traditionall currach fiskebåt, gjord av vävd duk som täcks med tjära.

Vill man utforska ön, annat än till fots, kan man hyra cykel eller häst och vagn. Med barnen tyckte vi att häst och vagn var det smidigaste och behagligaste sättet att se oss omkring.


Som boende på västra Irland i många år är jag van vid stenmurar, men jag har aldrig sett sådan koncentration av dem som på Inisheer.

Ruinerna av O'Brien's Castle, ett medeltida slott byggt på 1300-talet, står på öns högsta topp.

Tobar Eanna, en holy well, helig källa som alltid har exakt samma vattenhöjd, oavsett torka eller regnstorm.


Teampall Chaomhan. Ruin av en 1000årig kyrka tillägnad Chaomhan, öns skyddshelgon.


På den lilla ön finns även en sötvattesjö.


1960 körde någon på fel sida sjömärket...


Ingen tripp till Inisheer vore komplett utan a pint of the black stuff.
Trots att det är ett mycket populärt resmål har ön lyckats undvika det där turistiga. Inte en souvenirbutik i sikte. Allt är väldigt enkelt och avslappnat. Vi kommer definitivt att åka tillbaka.

måndag 12 juli 2010

Tävling

Fick en snilleblixt när barnen skulle lägga sig och utlovade ett fantastiskt överraskningspris till det barn som kan sova längst i morgon bitti.
Vi är alla trötta efter en tidig start och en lång härlig dag på ön Inisheer (bilder kommer imorgon) så det skulle vara skönt med lite sovmorgon.
Enligt reglerna för den här tävlingen är man fortfarande inne med en chans att vinna, även om man vaknar tidigt, men tyst ligger kvar i sängen och läser. Toalettbesök är tillåtna, bara man inte tar en omväg genom mamma och pappas rum.
Nu är jag inte alltför hoppfull att de ska komma ihåg det här när de vaknar men det kan vara värt ett försök. Och om de nu kommer ihåg tävlingen och faktiskt tysta stannar kvar i sina rum, istället för att inleda en gryningsattack mot maken och mig i en väldigt orättvis tre-mot-två situation, så har jag ingen aning om vad jag ska dela ut för pris. Jag fick det verkligen att låta som något mycket spännande. Jag tror inte ens att jag har något roligt godis hemma. Så mycket för den snilleblixten.

lördag 10 juli 2010

Det är så trevligt när folk är trevliga

I resten av världen slår sommaren tydligen värmerekord. Här på Irland har vi idag 16 grader och spöregn. Vi försöker roa oss bäst vi kan med aktiviteter som inte är väderlekskänsliga.
Idag bestämde vi oss för att besöka Thomond Park i Limerick. Rugby är otroligt populärt här och i vår provins Munster, följer många religöst laget med samma namn. Thomond Park är deras hemmaplan. Vigd jord. Helig mark.
Arean byggdes om och byggdes ut för några år sedan och är idag en imponerande stadium där det även finns ett rugbymuseum.
Det var muséet vi ville besöka. Vi parkerade bilen och sprang i ösregnet mot receptionen, som såg oroande övergiven ut. Glasdörrarna var stängda och låsta. Vi knackade och en väktare dök upp och informerades oss om att muséet och anläggningen var stängda. Typical! Här hade vi blivit dyngsura helt i onödan.
Men så sa väktaren vänligt att han kunde släppa in oss i alla fall. Att han kunde visa oss runt lite. Så att vi inte skulle ha en helt bortkastad resa.
Så himla sjysst. Det hade han ju inte alls behövt göra. Det är så trevligt när folk är trevliga. När de lätt kan rycka på axlarna och mumla något om öppettider, men istället gör något snällt för andra en regnig dag. That's the Munster way, säger maken.
Barnen fick se tunneln som spelarna springer igenom när de ska ut på planen, läktarna och spelplanen. De fick sitta på bänkarna i omklädningsrummet där spelarna sitter innan och efter matcherna och de fick se krokarna där kaptenen hänger sina kläder. Mycket bättre än ett museum tyckte de!

fredag 9 juli 2010

Lika god kålsupare

Irländare i allmänhet har talets gåva. The gift of the gab. Inga tysta väntrum här inte. Inget skolhämtande utan några samtal med de andra föräldrarna. Ingen transaktion i affären med enbart ett "hej" och ett "tack". Man pratar och diskuterar gärna ditt och datt med främlingar likaväl som vänner och bekanta. Trevligt och socialt tycker jag.
Har man inget annat att diskutera så är vädret alltid ett säkert kort. Det ständiga samtalsämnet. Hellre det än att, God forbid, stå där tyst tycker de flesta. Och jag är ju själv "miljöskadad" efter 14 år. Jag pladdrar på som alla andra.
Idag hade jag några ärenden att uträtta och åkte till ett litet köpcentra i närheten. Jag var under loppet av 20 minuter inne i tre olika affärer och hade tre olika diskussioner om vädret. Med slaktaren, snabbköpskassörskan samt babyaffärsinnehavaren. (Alltså, man kan köpa leksaker, babykläder och barnkammarmöbler där. INTE faktiska bebisar...)
Eftersom det egentligen inte spelar så stor roll vad man säger, bara man säger något, så instämde jag med alla tre när de delade med sig av sina prognoser och observationer. Prognoser och observationer som givetvis alla skilde sig från de andra.
- Ja, det är väldigt kvalmigt idag. Man vet inte vad man ska ta på sig.
- Ja, det känns lite kyligare idag. Man vet inte vad man ska ta på sig.
- Ja, jag tror också att det kan bli regn. Man vet inte vad man ska ta på sig.
Och eftersom det här är Irland, där flera årstider kan upplevas under en och samma dag, så var det ju inte så att jag for med osanningar. Man vet faktiskt inte vad man ska ta på sig...

torsdag 8 juli 2010

Vett och etikett. Why so serious?

I en av de svenska kvällstidningarna får vi idag tips om hur man ska klara av alla sommartillställningar. Att klara av att gå på bröllop och grillfest utan att göra bort sig.
Really? Göra bort sig? Växer man inte ifrån att tycka att sociala sammankomster är jobbiga och "pinsamma" när man lämnar tonåren bakom sig? Och att inte anlända till kalaset "dyngrak" tycker jag nog tillhör vanligt folkvett...
Visst, jag har många gånger förtvivlat ropat "Jag har INGET att ha på mig!!!" när jag ska på galej, men det är då inte av rädsla för att bryta någon klädkod.
Ibland roar jag mig med att läsa olika svenska forum och vett-och-etikett spalter (I know, det finns mer produktiva saker att ta sig för...) och jag förundras över hur jobbigt och svårt det verkar vara att gå på bröllop i Sverige. Jag har då aldrig hört någon här förtvivlat undra hur mörk kostymen måste vara, hur lång klänning man ska ha och vad för sorts presenter är acceptabla. Och "min man har ingen kostym, kan ha jeans på sig?" Allvarligt?! Har inte alla vuxna karlar en kostym? Åtminstone en snygg kavaj?
Klänningen kan inte vara svart för då ser det ut som om man ska på begravning. Sure! Jag har haft svart på mig vid åtskilliga bröllop och det är ingen som misstagit mig för sörjande.
Och min personliga favorit: En röd klänning är ett tecken på att man legat med brudgummen. Jo, för skulle det vara så att man nu gjort det så vill man ju verkligen bära en skylt om halsen för att annonsera det...
Bröllop är roliga. De är inte minerade hinderbanor. Varför skrämmer man upp varandra med vad man får och inte får? Vuxna människor borde väl veta hur man klär sig och beter sig?

tisdag 6 juli 2010

Stolta skolbarnsföräldrar

Det var ett mycket stolt föräldrapar som läste barnens School Report Cards idag. Betygen från skolan kom med posten i morse. Ett skriftligt omdöme ges redan från första skolåret här.
Givetvis var vi tvungna att skoja lite med barnen. Skrämmas lite. Rynka ögonbrynen, sucka och skaka på huvudet när vi först läste igenom rapporterna. De visste nog att det inte kunde vara så illa för de såg inte speciellt oroliga ut.
Och oj vad stolta vi är över våra fina barn. De jobbar så duktigt och uppför sig så bra i skolan. Man ska skryta om sina barn på sin blogg!
Och nu ska man ju inte själv ta åt sig äran. Inte skryta. Not blow your own trumpet, som vi säger här. (Eller kanske, blow your own Vuvuzela, bara för att hålla sig lite aktuell och trendig!) Men när barnen får Very Good för punktlighet, närvaro och läxarbete, då tycker jag nog att jag kan känna mig lite ansvarig och ta åt mig lite av berömmet. För allvarligt talat, om vi gjorde allt i deras takt på mornarna så skulle vi glida in till skolan vid lunchtid varje dag...

måndag 5 juli 2010

Reslust

Vi satt och tittade på fotbolls VM häromkvällen. (Det finns verkligen inget annat att titta på just nu!) Innan matchen panerade kameran ut över Cape Town och Table Mountain. Jag sa att jag så gärna skulle vilja åka till Sydafrika. Sedan tänkte jag efter. Det finns alldeles för många ställen jag så gärna skulle vilja åka till.
Varje tidning eller bok man öppnar, varje film man tittar på, varje blogg man läser, fullkomligen svämmar över med vackra bilder och härliga beskrivningar av fantastiska platser runt om i världen. Platser jag så gärna vill se och uppleva.
Jag suckade och sa att, äsch, jag vill ju åka överallt, varpå min älskade, kloka make konstaterade att:
"Det vore väl mycket värre om du inte ville åka till alla de där ställena."
Och tänk så rätt han har. Tänk om man inte hade lust att åka någonstans, se någonting och uppleva allt det där som man upplever när man byter omgivning. Även om jag bara får se en bråkdel av alla de där platserna jag drömmer om ibland, så tror jag faktiskt det är rätt hälsosamt att vilja, att vara intresserad och att just drömma.

söndag 4 juli 2010

Going Underground

Idag har vi lekt grottutforskare. Stalaktiter och stalakmiter.
I naturreservatet The Burren, ett unikt karstlandskap i grevskapet Clare, hittar man Aillwee Cave.
Grottan beräknas ha formats för 1.5 miljoner år sedan och är den äldsta i området.
Grottan hittades av en slump av en fåraherde på 1940-talet. Herden letade efter sin hund, som hade jagat en kanin in i en håla. Han undersökte grottan och gångarna med hjälp av ett stearinljus.
Över 30 år senare, i typisk irländsk stil, berättade han om sin upptäckt för en grupp grottutforskare han träffade på puben. Området undersöktes och utgrävdes och idag anordnas guidade turer från ett väldigt välbyggt och diskret besökscentra.





Namnet Aillwee Cave kommer från det irländska Aill Bhuí, som betyder gul klippa.
På vissa ställen befinner man sig under 120 meter massivt kalkstensberg.





På området finns även ett centra där man föder upp rovfåglar. En del av dessa inplanteras sedan i det vilda.
Det finns också en Farm Shop och vi kunde inte motstå hemgjord mjuk smör- och gräddkola i olika smaker, samt fantastiskt god rökt ost.
En underbar day out för hela familjen.

lördag 3 juli 2010

Humor?

Jag sa till maken igår att jag skulle vilja gå en kvällskurs i spanska. Eller möjligtvis italienska. Jag läste italienska ett år på gymnasiet. Språk är roliga och det är aldrig för sent att lära sig.

- Om du ska gå på kurs, varför inte gå en matlagningskurs? svarade han.
En ilsken, förnärmad blick från mig senare bedyrade han att han givetvis menade en avancerad matlagningskurs. För mer eller mindre professionella kockar...

- Varför vill du lära dig spanska? frågade han.
- An active mind is a happy mind! svarade jag.
- Active mind?! Har du inte missat den båten...?

Så man är gift med en komiker. Tur för honom att jag inte är överkänslig eller lättstött.

torsdag 1 juli 2010

Snabba ryck

Ibland är man på hugget. Snabb ur startgropen. Häromdagen gick jag till banken och ändrade kontot från mitt flicknamn till mitt "nya" namn. Ok, efter nio år och tre barn kan man kanske inte längre räkna sig som nygift, men bättre sent än aldrig.
Kontot var det jag öppnade när jag först flyttade till Dublin och var det sista "officiella" stället där jag fortfarande hette fröken och inte fru. Inte helt praktiskt eftersom jag inte längre har någon legitimation i mitt gamla namn, men hur ofta går man egentligen in till banken nu för tiden? Alla transaktioner sköts ju över nätet.
När vi gifte oss bytte jag namn med en gång. Jag ville att vi som familj, när vi skaffade barn, skulle ha ett och samma namn. Men ett par räkningar och konton blev av någon anldending aldrig ändrade, så förra året fixade jag mobiltelefonräkningen och nu i veckan var det så det sista bankkontot som blev ändrat.
Som sagt, bättre sent än aldrig.