Åren gick och folk glömde bort att han var en jätte, de trodde att han var en ö. En dag vaknade han, men insåg snart att han inte platsade i den moderna världen så han gick och la sig igen.
Så när vi var i Dingle förra veckan såg vi honom, jätten. Barnen kunde inte tro sina ögon. Där låg han och sussade sött i vågorna utanför Dingles kust. Så historien var sann. Frågorna haglade:
- Tror du att han kommer vakna igen mamma?
- Hur länge har han sovit?
- Tror du att det växer snäckor och koraller under honom?
Jag försökte väcka honom. Barnen tittade storögt på när jag ropade och kastade stenar. De visste inte om mamma var väldigt modig eller väldigt dumdristig. Men jätten rörde sig inte. Han sov vidare.
När vi kom hem var vi tvungna att läsa boken igen. Flera gånger. Och jämföra bilderna med korten vi tagit. Jo, det var allt han, jätten, som låg därute i vågorna. Tänka sig...
7 kommentarer:
Vad häftigt!! Det ser verkligen ut som en jätte.
Va roligt! tänk att mamma försökte väcka jätten! Denna bok och dess story kommer de förmodligen aldrig att glömma. vilka fina akvarell bilder det var i boken!
Kram
Dosiss: Vadå "ser ut som"? Det ÄR en jätte... ;)
Katarina på Filippinerna: Hihi, mamma är tuff hon!
Det är roligt när de ser att en berättelse in en bok kan "komma till liv" och bli "verklig" på något sätt.
Kram
Go mamma!! Alskar sadana dar mysterier dar man inte riktigt vet vad som ar sant eller inte.... som det dar trollet utanfor Granna som slangde en grastuva over Vattern (som blev Visingso) for att kunna kliva over till sin karaste. Det kittlar fanasin onekligen! Boken ser jattefin ut!
Kram!
ExPia: Visst är det spännande!? Allt är möjligt i barnens fantasi! :) Kram
Fantastiskt, och vad roligt och spännande för barnen! Något de säkert kommer att minnas resten av livet!
Jenny: Säkert ett minne för livet! Det är så roligt att upptäcka och uppleva med barnen.
Skicka en kommentar