Vett och etikett. Why so serious?

I en av de svenska kvällstidningarna får vi idag tips om hur man ska klara av alla sommartillställningar. Att klara av att gå på bröllop och grillfest utan att göra bort sig.
Really? Göra bort sig? Växer man inte ifrån att tycka att sociala sammankomster är jobbiga och "pinsamma" när man lämnar tonåren bakom sig? Och att inte anlända till kalaset "dyngrak" tycker jag nog tillhör vanligt folkvett...
Visst, jag har många gånger förtvivlat ropat "Jag har INGET att ha på mig!!!" när jag ska på galej, men det är då inte av rädsla för att bryta någon klädkod.
Ibland roar jag mig med att läsa olika svenska forum och vett-och-etikett spalter (I know, det finns mer produktiva saker att ta sig för...) och jag förundras över hur jobbigt och svårt det verkar vara att gå på bröllop i Sverige. Jag har då aldrig hört någon här förtvivlat undra hur mörk kostymen måste vara, hur lång klänning man ska ha och vad för sorts presenter är acceptabla. Och "min man har ingen kostym, kan ha jeans på sig?" Allvarligt?! Har inte alla vuxna karlar en kostym? Åtminstone en snygg kavaj?
Klänningen kan inte vara svart för då ser det ut som om man ska på begravning. Sure! Jag har haft svart på mig vid åtskilliga bröllop och det är ingen som misstagit mig för sörjande.
Och min personliga favorit: En röd klänning är ett tecken på att man legat med brudgummen. Jo, för skulle det vara så att man nu gjort det så vill man ju verkligen bära en skylt om halsen för att annonsera det...
Bröllop är roliga. De är inte minerade hinderbanor. Varför skrämmer man upp varandra med vad man får och inte får? Vuxna människor borde väl veta hur man klär sig och beter sig?