Någon skrev om irländarna i en dikt att "... all their wars are merry, and all their songs are sad". Nationalsången, Soldatens sång, handlar om hur man bland kanoners och gevärs buller och brak bekämpar den gamla fienden. Inga tysta och glädjerika sköna tankar där inte. Ingen "politisk korrekthet". Tur att den sjungs på irländska så ingen förstår vad de säger...
Irländsk folklore har ett stort utbud historier och legender om hjältemod, krig och mystiska händelser. Spännande och vackra berättelser som muntligt fördes vidare från generation till generation i hundratals år, innan de skrevs ner av medeltida kristna munkar.
Spännande och vackra berättelser. Som i stort sett alla slutar med orden "... och så ramlade de ihop och dog." Allvarligt. De är alla väldigt sorgliga. Eller är de kanske uppfriskande ärliga och realistiska?
Barnen har en fin bok med ett urval legender. En av dem , The Children of Lir, har jag aldrig lyckats läsa utan att tårarna rinner och rösten sviker mig medan barnen oroligt tittar på. "Nej, välj inte den. Mamma gråter alltid när hon läser den..."
Ett väldigt glatt, trevligt folk med väldigt tragiska, sorgliga berättelser. Kunde ha varit värre. Kunde ha varit tvärtom...
torsdag 22 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kanske den tuffa historien har format dem till just trevliga och glada människor som uppskattar livet och som tar vara på den lycka som finns, som ett sätt att överleva elände.
Jenny: Det tror jag kan stämma bra. Lite av det försvann under de "keltiska tiger" åren, den ekonomiska boomen då landet blev väldigt rikt väldigt fort, men jag tror folk börjar hitta tillbaka till sina rötter igen.
Skicka en kommentar