Kerry, lite bilder

Som utlovat kommer här lite bilder från Waterville med omnejd. Vackra Kerry, där vi tillbringade helgen.
Molnen och regnet hängde som ett täcke över oss mest hela helgen så fotona är lite mörka och disiga.

De två första bilderna är utsikten över Lough Currane, tagna från svärmors trädgård:



Kerry erbjuder en fantastisk och färggrann flora:

Imponerande vyer, höga berg, pittoreska byar. vackra stränder och mäktigt hav:

Grönbete året om. Ekologiskt så det förslår:

Tvångsmatad

När det gäller mat och dryck, så finns det en mening som en traditionell irländsk mammy aldrig hör, vägrar att förstå och är oförmögen att ta till sig: "Nej tack, det är bra." Ett artigt "No thanks, I'm fine" faller i stort sett alltid för döva öron.
Vi har tillbringat helgen i Kerry med svärmor, vilket innebär att bli erbjuden mat och dryck från morgon till kväll. Konstant. Non stop.
"Förbered ingen mat, vi vet inte när vi kommer och vi stannar på vägen och äter middag", instruerade maken henne innan vi åkte i fredags. När vi anlände hade hon lagat pizza till barnen och dukat fram paté, pilgrimsmusslor, sallad, bröd och tre olika sorters mjuka kakor.
"Lite mer potatis?" under en middag är inte en fråga. Det är mer ett påstående. Ett konstaterande. Potatisen är redan upplagd på din tallrik innan frågan ens är ställd och du hunnit reagera.
Under kvällen framför TVn blir man erbjuden mer kaffe, mer té, en flaska vin till. Ska jag göra en smörgås till dig? Vill ni ha lite nötter? Chips? Vill du ha en öl? En gin&tonic? En sherry? Sherry? Ser jag ut som en dam som dricker sherry? Svärmor lyckas alltid få i min mamma sherry när hon är här och hälsar på. Mamma som aldrig dricker sherry. Speciellt inte innan lunch.
Vi åt underbart gott Kerrylamm till söndagmiddag innan vi åkte hem idag. Två jätteportioner följt av efterrätt, trifle, fick jag i mig. Till kaffet efteråt blev jag erbjuden mer trifle, ost, frukt, en liten kaka kanske. En digestif?
"Ni har ju inte ätit någonting" suckade svärmor när vill rullade ut till bilen.

Weekend away

Hastigt och lustigt har vi bestämt oss för att åka söderut i helgen. Till Waterville i grevskapet Kerry närmare bestämt.
Sedan jag kom till Irland har den delen av landet haft en speciell plats i mitt hjärta. Familjen kommer inte därifrån men har alltid haft en liten bas där. Vi brukar spendera ett par veckor om året där nere och även om det bara är några timmars bilväg härifrån så känns det som att man är tusen mil från allt när man är där, omgiven av det mäktiga havet och det oländiga landskapet. Vi insuper havsluften och äter fisk och skaldjur tills det känns som att vi kommer att simma hem. Härligt.
Jag har visat bilder därifrån tidigare men kameran kommer att följa med och jag återkommer med fler foton. Det är så vackert och jag vill dela med mig.
Jag hade tänkt att vi skulle resa lätt. Det är ju så skönt att inte behöva släpa med barnvagn, resebarnsäng och nappflaskor längre. Ett par jeans, ett par shorts och några t-shirts var.
Men barnen studsade ur sängarna i morse och packade varsin ryggsäck med leksaker. Jag försökte få dem att inse att vi bara kommer att vara borta ett par nätter, men det verkade inte spela någon roll. De var i semestertagen. Som vanligt när det gäller semesterpackning så vill de ha med sig alla de där sakerna som de aldrig tittar åt annars. Nalle Puh telefonen som lillan aldrig leker med letades fram ur lådan under sängen. Böckerna om tåg och flygplan som de aldrig läser, nallen de aldrig sover med och Meccanolådan som sonen öppnat en gång sedan han fick den. Varför gör de alltid så? Lustigt.
Jag önskar er alla en trevlig helg.

Dinologiskt

Igår kväll var det sonens tur att välja godnattsaga, så det blev Encyclopedia of Dinosaurs. En favorit.
Vi tittade på bilderna och läste de konstiga namnen och diskuterade hur stora de var. Och det där med kritiskt tänkande och att inte tro på allt man läser börjar tydligen tidigt. Efter en stund utbrast sonen:
"Eftersom det inte fanns några människor på den tiden då dinosaurierna levde så kan vi ju inte vara säkra på att dinosaurierna verkligen hette de där konstiga namnen! De kanske hette något helt annat!"
Mellantjejen instämde och trodde nog att en del namn har människorna hittat på i efterhand.
Och kanske har de rätt. Vem vet, de andra dinosaurierna kanske kallade Tyrannosaurus Rex för Kalle...

Matigt

Inspirerad av Sara på Korsika har jag förberett en moussaka till middagen. Det är något jag ätit men aldrig lagat förrut. Det ser gott ut. Återstår att se vad matkritikerna tycker.
Jag är verkligen ingen mästerkock men jag älskar mat, tycker att det är roligt att laga olika rätter och prova nya recept. Man får inte avskräckas av "konstiga" ingredienser och att det "verkar lite krångligt". Jag älskar att bläddra i kokböcker och att titta på matlagningsprogram.
Jag är verkligen ingen hälsofanatiker. Vill jag ha smör i såsen eller kakan så ska det vara riktigt smör. Inte någon fettsnål gegga som smakar salva. Jag köper bara "fet" mjölk för den smakar bäst. Så stor skillnad kan inte 1,5% göra. Dessutom behöver barn riktig mjölk.
Jag har aldrig förstått varken fett- eller sockerhysterin. Allt med måtta är ett bättre motto än totalförbud.
Jag är verkligen ingen matsnobb och beställer gärna hem en pizza om jag känner mig lat och oinspirerad, men det finns vissa saker jag aldrig skulle tillåta i mitt kök. Pulvermos, färdiga köttbullar och sådana där hemska pastasåser på burk anser jag vara riktiga styggelser.
Och äter folk verkligen de där mikrovågspirogerna eller de där färdiga inplastade burgarna som man kastar in i mikron med bröd och allt?
En del tycker att det är konstigt att vi inte ens har någon mikrovågsugn, men det är inget jag känner att jag behöver eller saknar.
Vi har aldrig lagat speciell mat till barnen. De har alltid ätit det vi ätit. Jag tycker att det är viktigt att lära dem att smaka på allt och om olika rätter från olika kulturer. Mina barn uppskattar bra mat. Jag känner mig lite stolt och att jag visat dem den rätta vägen när de ointresserat plockar i McD pommes friten och rynkar på näsan åt skosulan som ska föreställa en hamburgare. När de istället med god aptit slukar gudomligt god rökt lax eller hemlagade goujons gjorda på färsk kummel känner jag att jag gjort något bra.
Och något som jag verkligen inte håller med om är "att det är så dyrt att äta bra och nyttigt", något man hör titt som tätt. Det är bra mycket billigare att veckohandla hos grönsakshandlaren och slaktaren än att gå till pizzerian eller hamburgerhaket var och varannan dag.

Jag vet att jag inte borde

Jag vet att jag inte borde. Jag hade hittat ett par perfectly fine solglasögon. Snygga, piffiga, funktionella och prisvärda. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men efter att ha fantiserat om att vinna den där shoppingrundan förra veckan hade jag designersolglasögon i huvudet. Löjligt, vulgärt och omotiverat dyra.
Så igår tänkte lillan och jag att vi kan ju gå in och prova i alla fall. Bara för skojs skull. Och skojsigt var det. Måndag morgon och tjejerna i den dyra solglasögonbutiken hade inte så mycket att göra, så alla svärmade omkring mig och hjälpte och slet fram fler par att prova och sa hur snyggt det var. De tog t.o.m kort för att visa mig på datorn hur jag såg ut från olika vinklar. "Titta in i kameran." "Titta åt vänster." Jag kände mig som ett fotomodell. La Star! Jag hittade mina drömglasögon och poserade framför kameran.
Lillan provade hela sortimentet Kids Ray Bans och de tog kort på henne också.
Roligt hade vi, men jag vet att jag inte borde ha gjort det. Nu har de där perfectly fine solglasögonen bleknat i jämförelse och jag letar febrilt på eBay och andra sidor på nätet efter mina drömglasögon för ett överkomligt pris. Löjligt, vulgärt och omotiverat dyra. Men ooohhh så snygga.
Och jag vet att jag inte borde ha fnissat hejdlöst, men jag har barnslig, snuskig humor. Så när tjejerna i den dyra solglasögobutiken letade vidare efter fler par att prova och en av de ropade, "She likes big, black ones..." så kunde jag faktiskt inte hålla mig...

Och vi satt i solen och spånade vidare

Sommaren omfamnade oss den här helgen. Världen luktar nyklippt gräs och solkräm och grillning.
Sommaren omfamnade oss och trots att jag bott här alldeles för länge för att ha några större förhoppningar så hoppas jag att den inte släpper taget på ett bra tag.
Jag sa till maken att jag skulle kunna leva mitt liv i solen i en bikini och när han svarade "Me too..." undrade jag om jag skulle vara orolig.
Han torkade skrattårarna ur ögonvrån när jag pratade om hur jag vann bronsmedalj i kulstötning i ett skolmästerskap på högstadiet. "Var du väldigt stor?" "Lova att aldrig berätta det för våra vänner..." Hahaha.
Vi spånade vidare om hur t.o.m The Irish Times har skrivit om hur svenska folket inte vill att kronprinsessan Victoria ska få ha sitt drömbröllop. Hur feministerna och Lutheranerna har blivit osannolika allierade i kampen mot en flickas önskan att hennes pappa ska få leda in henne i kyrkan. Rojalism och kungabröllop brukar annars inte vara hett nyhetsstoff i irländska tidningar.
Sedan diskuterade vi kött och hur tråkigt det måste vara att inte ha slaktare. Att alltid behöva köpa inplastade bitar på stormarknaden. Jag säger som Fru Stork i Sällskapsresan: Stackars människor att leva på det viset...
Vidare mot vår oktobersemester i Israel och från det gled vi in på religion och undrade hur många grenar av judendom det finns.
Sedan undrade vi om man verkligen kan kalla det för att åka till Frankrike när man åker till en campingplats med bara irländare och engelsmän och spenderar all sin tid där och äter alla sina måltider på campingens servering. Och om man sedan verkligen ska komma hem och säga att man inte gillar fransk mat???
Lillan hade somnat och de stora barnen tog en paus från värmen framför en film och vi satt i den gassande solen och drack iskall öl och spånade vidare om allt och inget.

Solskenshistoria

Krig och konflikter. Lågkonjunktur och arbetslöshet. Strejker och krispaket. För att inte tala om den där jäkla vulkanen som inte har någon som helst sympati med resenärer. Det är verkligen inte speciellt upplyftande att läsa tidningarna just nu.
Och så där, på första sidan av de flesta irländska tidningarna i dag, solskenshistorian och bilden vi alla har väntat på. Bilden på de stolta tvillingföräldrarna från Cork som igår eftermiddag kom hem från London med sina små pojkar. De fem månader gamla siamesiska tvillingarna som för sex veckor sedan separerades genom en 14 timmar lång operation i London.
Hela Irland har följt pojkarnas öde och när de igår fick komma hem mycket tidigare än vad någon hade hoppats på, så drog alla en lättnadens suck och gladdes åt att allt har gått bra.
Igår fick de komma hem och bilden på pojkarna som bars ner från flygplanet, en i mammas famn och en i pappas, gjorde mig alldeles tårögd och varm inombords.
Bilden och artikeln i The Irish Times.

Jag vann! Nästan. Inte. Alls...

Igår skrev Chekchoukan om sin livliga fantasi. Idag vann jag 10,000 euro. Nästan. Inte. Alls...
Varje fredag i maj lottar radiostationen jag lyssnar på ut en shoppingrunda bland sina lyssnare. Man lyssnar varje dag efter siffrorna till koden man behöver. På fredagmorgonen ger de instruktioner om hur och när man ska sms:a koden till dem och sen plockar de en vinnare från alla som sms:ar. Följande måndag kommer de och hämtar vinnaren, som får EUR 10,000 att spendera. Enda kruxet är att man måste spendera alla pengar innan klockan halv fem på måndageftermiddagen och ingen enstaka grej man köper får kosta mer än EUR 2000.
Lätt som en plätt säger jag.
De rekommenderar att man planerar sin shoppingrunda i förväg. Och oj vad jag hade planerat. Hela veckan hade jag funderat och planerat. Jag sa till maken att han var tvungen att ta ledigt från jobbet på måndagen för att ta hand om hem och barn. Jag hade valt en ny kyl-och-frys. Nytt köksbord och stolar med matchande skåp. Trädgårdsmöbler, en ny grill och massor av dyra solglasögon. Ett par lådor fina franska viner. En större TV kanske? Behöver vi en laptop till? En semesterresa förstås. Men vart skulle vi åka?
Generös som jag är hade jag frågat barnen vad de skulle vilja ha om de fick välja vad de ville. Sonen ville ha lego. Sure thing. Det skulle jag nog kunna bjussa på.
Jag funderade på om jag skulle stanna och shoppa lokalt eller om det vore bättre att åka in till en av de större städerna. Bestämde mig för att jag skulle hinna både och.
Jag satte klockan och gick upp lite tidigare idag för att inte missa programmet. Var redo med koden och sms:ade när jag blev tillsagd. Sedan var det bara att vänta på att de skulle ringa tillbaka. Åh, vad skulle jag säga? Man vill ju inte låta helt bakom flötet på radion. Nu började jag må lite illa av nervositet och exaltering. Snart, snart ringer de! Varför dröjer det så?
- Då ska vi prata med veckans vinnare, sa programledaren.
Va??? Nej!!! Telefonen har ju inte ens ringt än!
- Grattis David!
David? David???
Bubblan sprack. Tillbaka till verkligheten. Ringde maken och sa att han behöver inte ta ledigt på måndag. Jag vann inte. Inte alls. Det blir ingen galen, fantastisk shoppingtur för mig.
Men oj vad roligt det var så länge det varade. Så länge man inte blandar ihop begreppen är det nog ganska hälsosamt att drömma och fantisera lite.

Kulturellt värre

Då och då kommer barnen hem från skolan och berättar om någon konstnär de pratat om, eller ett klassiskt musikstycke de lyssnat på.
- Känner du Vincent? frågade sonen en dag.
När han sedan började prata om solrosor och ett avskuret öra förstod jag att det inte var en ny kompis, utan konstnären han menade.
Mellantjejen kan titta på en tavla och undra om det är en Picasso. Att det sedan är Monets näckrosor eller Carl Larssons förklädsprydda flickor hon iaktar spelar ingen roll. Hon känner till Pablo Picasso, vet att han målade, och jag tror hon gillar att säga namnet...
De har även gjort sina egna kopior av kända målningar. Inget vi kan sälja ännu, men vi jobbar vidare...
Ibland nämner de en kompositör och ber mig spela något stycke på YouTube. (Vad gjorde vi innan YouTube?!?) Royal music kallar de all klassisk musik. All musik som är "lite finare".
Jag gillar att skolan hjälper till att vidga deras vyer.
Så igår när jag hämtade sonen berättade han exalterat att de pratat om ABBA.
- Vi sjöng den där sången "...so I say..."
Ah, Thank You For The Music.
Han hade stolt berättat för fröken att ABBA var från Sverige, precis som hans mamma. Fast det visste hon tydligen redan.
Jag talade om att namnet ABBA är en akronym av deras namn och när vi kom hem satte vi på ABBA Gold och hade lite disco. Det är ju roligt när man själv kan bidra med lite kultur...

Would I lie to you?

En ny undersökning har visat att män ljuger i genomsnitt tre gånger om dagen. Kvinnor är mer pålitliga och ljuger bara två gånger om dagen. Tydligen är det mest för sin mor som folk i allmänhet far med osanningar. Mäns lögner handlar mycket om alkoholintag och kvinnors om kläder. "Nej, det är inget som är fel, allt är ok!" är populärt för bägge könen att dra till med.
Väldigt upplysande!
Som alltid när det gäller undersökningar, genomsnitt och statistik ska man ta det med en nypa salt. I september visade en annan undersökning att män ljuger sex gånger om dagen. Dubbelt så mycket som kvinnor, som då ljög tre gånger om dagen.
Någon här ljuger! Eller också har vi blivit ärligare.
Genomsnitt åsido, så tyckte jag att en kommentar jag hörde på radion var intressant. Män ljuger mer för att kvinnor ställer fler frågor.
Och det finns god anledning till att vi ställer fler frågor:
Scenario 1: Jag pratar med någon i telefon. När samtalet är slut lägger jag på luren och. utan att bli tillfrågad, återger jag för maken i detalj vem, vad, var, hur, när, vaför. Allt jag pratat om och vad den andra personen sa: "och vet du vad?" "och då sa hon..."
Scenario 2: Maken pratar med någon i telefon. När samtalet är slut lägger han på luren och återgår till att läsa tidningen, titta på TV, eller vad det nu var han gjorde innan telefonen ringde. Eh???
Det är inte underligt att vi måste ställa frågor?

Med skurtrasan i ena handen och chokladen i den andra

Idag kör vi Operation Potträning. Lillan har hunnit bli två och ett halvt och jag tycker att det börjar bli dags. Vore så härligt att vara blöjfria till sommaren. Det känns som en evighet sen vi gjorde det här sist. Mellantjejen fyller snart sex, så sådär vansinnigt många år sedan är det ju inte.
Min erfarenhet är att cold turkey är bästa sättet. Inga pull-ups eller träningsblöjor. Vi har laddat upp med otaliga små underbyxor och flera rullar hushållspapper. Och choklad. En stor burk chokladknappar. Omedelbar gratifikation är en viktig del av träningsprogrammets första led.
Ett par gånger har vi nästan hunnit till pottan i tid. Vi har t.o.m träffat rätt med ett par droppar. Detta har följts av chokladknappar och stort jubel och applåder från mig. Mamman som med ett stor leende torkar golvet. Igen.
Med choklad och tålamod kommer vi att lyckas. Lillan och jag är ett vinnande team.

Sköna söndag

Jag sitter med en stor mugg kaffe och "bläddrar" i tidningar från världens alla hörn, läser bloggar och halvlyssnar på radion. Maken har tagit en välbehövlig sovmorgon och barnen sitter framför TVn och pysslar. Ritar, klipper och klistrar. Det mest ansträngande jag gjort idag är att hälla upp frukostflingor. Då och då tittar jag in för att försäkra mig om att lillan inte fått tag på saxen eller limstiftet.
Jag älskar dagar då ingen ska någonstans, ingen har något de måste göra och inga planer är uppgjorda. Dagar då man med gott samvete fortfarande har pyjamasen på sig klockan halv elva och inte känner någon större brådska att gå och byta om.
Man behöver sådana dagar och det är en lyx att kunna välja att inte göra någonting.
Vädret har inte riktigt bestämt sig för vad det ska göra idag. Blir det fint så kanske vi flyttar ut våra "icke-aktiviteter" i trädgården.
Kanske får jag senare för mig att slänga in lite kläder i tvättmaskinen. Kanske inte.
Något ska vi väl äta också. Kanske lagar vi något enkelt. Kanske beställer vi en pizza. Vi får se.
Jag häller upp en mugg kaffe till och bläddrar vidare i mina tidningar. Det känns inte som att det är någon större brådska med någonting.

Hur tänkte jag då?

När min rygg var som ondast fungerade inte mitt huvud som det skulle. Jag gjorde, sa och tänkte saker som inte var helt logiska. Nu när ryggen är bättre (peppar, peppar, ta i trä...) får jag väl skylla på förkylning och rinnande näsa. Har varit lite snorig de senaste dagarna...
En av barnens kusiner gör sin First Holy Communion i morgon, då barnen tar emot nattvarden för första gången. Det sker vid åtta års ålder och görs gemensamt med skolklassen. De förbereder i skolan i flera veckor och det brukar vara stor pompa och ståt, med finkläder, partaj och presenter.
Maken är pojkens gudfar och tar det jobbet så pass allvarligt att han sände ut sin bästa expertshoppare, a.k.a moi, för att fixa present.
Först gick jag för att köpa ett fint gratulationskort. Jag letade bland korten och läste de fina verserna och tänkte att "Äsch, vilka väldigt religiösa och gudafruktande meddelanden alla kort har". Inte min stil alls...
D'oh! Nattvarden. Sakrament. Kyrkan. Inte konstigt att alla kort hade en religiös ton. Jag är bara glad att jag inte frågade efter ett icke-religiöst nattvardskort...
Sedan gick jag för att köpa en klocka, ett armbandsur, till grabben. Valde en lagom trendig och samtidigt ganska klassisk klocka med hjälp av expediten. "Ska jag slå in den?" frågade hon.
"Ja tack", svarade jag," jag ska bara ta kort på den med min telefon så att jag kan visa min man." Hon höjde på ögonbrynen och sen började vi skratta båda två. "Ja, de brukar ju vara såååå intresserade". Vi gjorde våra bästa imitationer av män som visar intresse för inhandlade presenter: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...
Jag tog i alla fall ett kort på klockan och skickade till min man. Ringde för att höra vad han tyckte: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...

Have a heart

Det finns så många välgörenhetsorganisationer och grupper som arbetar för en god sak. Man bidrar med det man kan och önskar att man kunde ge mer till fler.
Det är viktigt att lära barnen från en tidig ålder att man ska hjälpa när man kan och i skolorna har de ofta olika kampanjer och insamlingar för allt från jorbävningsoffer i Haiti till olika lokala och nationella hjälporganisationer
Idag är det The Irish Heart Foundation vi stödjer. Lillan och jag skänkte pengar till de trevliga skolflickorna som stod på stan och hjälpte till med insamlingen. De gav oss röda, fina, leende hjärtan att klistra på jackan. Det kändes extra rätt att stödja just den kampanjen, just idag. Min pappa hade hjärtproblem och idag skulle det ha varit hans födelsedag. Kram på dig pappa.

All we need is music, sweet music

Barnen lär sig spela tin whistle, en enkel sexhålig flöjt oftast gjord av mässing eller nickel. Den låter lite som en blockflöjt och associeras med traditionell irländsk musik. Jag tror de flesta barn här får lära sig spela lite i skolan. Jag glömmer aldrig första gången sonen hade i läxa att lära sig en melodi och satt här hemma och blåste febrilt. Mellantjejen tittade på mig med ett oefterhärmeligt ansiktsuttryck och utbrast: "Oh my God! He is SO bad!"

Nu har sonen blivit riktigt duktig. Mellantjejen har inte börjat med lektioner ännu, men hon har sin egen fljöt och kan faktiskt själv spela lite melodier "på känn". De är ganska musikaliska tror jag. De har alltid sjungit väldigt tonsäkert och fint och de gillar att dansa och har bra rytm. De ser kanske ut som sin pappa, men de har inte ärvt hans two left feet tack och lov...

Jag skulle gärna vilja att de började spela något instrument. Det är roligt och jag tror det är bra för barn. Man ska uppmuntra sådant.

Men visst skär det i öronen ibland när de övar och tragglar. Speciellt om lillan får tag i en av flöjterna och börjar blåsa och spotta i röret som den galning hon är. Jag har en nyfunnen sympati för mina föräldrar som genomled blockflöjtsåren med oss...

In your face Irlanders...

Skrattade gott åt den här TV reklamen. För att uppskatta den måste man känna till hur Frankrike tog sig till årets fotbolls VM, samt Thierry Henrys "Va Va Voom" reklam för Renault.
Underbart!

Dyrt

Oj vad priset på bensin är högt just nu. EUR 1.33 per liter. Jag kan inte minnas att det någonsin legat så högt här. Fyllde tanken idag och det kostade drygt EUR 65! Vad kostar bensinen hos er?

Ordningen återställd

För ett par månader sedan skrev jag om och visade bilder på hur ovanligt brun naturen var här efter den hårda vintern. Nu kan jag nöjt rapportera att ordningen är återställd. Vi var ute på samma plats idag och nu är det grönt, grönt, grönt. Nu känns det som hemma igen.

Den obligatoriska stenmuren...

Primrose

Grön, skön landsväg i The Burren

Mullaghmore mountain

Bamse and the hummus

Idag har jag gjort min egen hummus. Så jättegott och så jätteenkelt. Att jag aldrig gjort det förrut!? Visst finns det att köpa färdig även här, men Irland är ju inte direkt en hotbed av mat från mellanöstern. Min blev minst lika god som den jag kan köpa på stormarknaden.
Och Bamse? Barnen hjälpte till såklart och lillan jobbar aldrig i köket utan sitt älskade Bamseförkläde.

Att prioritera rätt

Jag har precis fått en leverans från stormarknaden. Bara älskar den servicen.
Jag plockade upp alla varor, småpratade med budet och skrev under följesedeln. När budet var på väg ut kom jag på att det saknades något.
- Du har inte gett mig vinet! ropade jag.
Han gick ut till bilen och kom tillbaka med en stor back full med varor som hade blivit kvarlämnade.
- Eh, du saknade inget annat? flinade han.
Mjölk, smör, ägg, blöjor och toalettpapper. Vem behöver det? Det gäller att hålla reda på vad som är viktigt här i livet.

My new best friend

Jag har fått en ny kompis. En kompis som hjälper och stöttar och värmer. Som verkligen förstår vad jag behöver. Terapeutiska värmebandage. Maken köpte dem till mig för ryggen, så jag skulle slippa gå omkring med en frottéinsvept varmvattenflaska nedstoppad i byxorna. Värme är i stort sett det enda som hjälper mot min onda rygg, men varmattenflaskan är varken praktisk eller speciellt klädsam.

De här bandagen är fantastiska. Håller sig på plats och utsöndrar värme i ungefär 8 timmar. Vilken skillnad. Jag kan faktsikt fungerar ganska normalt med dem på och vaknar på morgonen nästan smärtfri. Oh yes, de får sitta på hela natten. Jag är helfrälst.

Det känns som man har JÄTTESTORA trosor på sig och det är ju sååååååå snyggt när underkläderna sticker upp över byxmidjan... Jag tror jag ska ta och skriva Calvin Klein med svart tuschpenna i överkanten på bandaget. Det är de små, små detaljerna som gör det...

Språkproblem

En flytt till ett annat land innebär ofta att lära sig ett nytt språk, eller att kanske finputsa de kunskaper man redan har. Detta kan givetvis leda till diverse problem och svårigheter att göra sig förstådd i vissa situationer. Svensk chekchouka har fått mig att skratta vid flera tillfällen med beskrivningar av sina felsägningar på hebreiska.
Men det där med språkproblem sker åt andra hållet också, när man som långtida utlandsboende svensk ibland svänger till det med det man tror är korrekt svenska. Nu menar jag inte att man glömmer sitt modersmål, börjar prata med konstig utländsk brytning, eller säger vart tredje ord i varje mening på engelska. Men jag flyttade från Sverige som nittonåring för snart 20 år sedan och det är inte konstigt om man tappar en del ord och ibland uttrycker sig på ett lite lustigt sätt.
Dels är det språkbruket som är annorlunda. När jag bott i Paris ett par år tyckte jag t.ex, när jag var hemma och hälsade på, att det lät fruktansvärt ohysat när man i Sverige sa "du" till alla. Även till äldre människor och folk man inte känner.
Vad gäller skriftlig kommunikation så tycker jag, efter många år i ett engelsktalande land, att det känns helt fel att börja med ett käckt "Hej" när man skriver brev eller e-mail till t.ex banken, försäkringsbolaget eller människor man inte känner. Jag vill gärna få in ett "Dear", men "Kära..." låter alldeles för uppstyltat på svenska. Jag föredrar ett lite mer formellt skriftligt språk och det är nog därför jag helst läser på engelska.
Iblan översätter man ord direkt från engelska till svenska och oftast förstår folk vad man menar. När jag skriver "simhatt" istället för badmössa, eller säger att jag bytte "kuddfodral" istället för örngott så brukar folk förstå ändå.
Men så ibland blir det lite förvirrat. Som när jag sa till mamma att jag skulle åka till pantbanken.
- Va? sa hon förvånat. Vad ska du ta med dig dit?
- De här tomflaskorna såklart!
I Sverige pantar man flaskor och här kallas behållaren man lägger tombuteljerna i bottle bank, så för mig blev det pantbank. Finns det sådana nu längre förresten? Mamma kanske trodde att jag skulle dit med hennes smycken.
Och hon måste ju ha undrat vad jag menade när vi pratade om mellantjejen, som är fem och ett halvt, och jag berättade att "hon är väldigt lättfotad". Light footed som på engelska betyder att man springer fort och lätt, att man är graciös. En lättfotad flicka på svenska innebär ju något helt annat...
Att skriva den här bloggen är bra för mig som inte pratar eller läser mycket svenska i vardagslag. Jag måste tänka efter och ibland titta upp ord för att se om det verkligen kallas si och om man verkligen säger så.

Frukost

Mamman: Vilka flingor vill ni ha? Det finns Special K och Shreddies.
Barn 1: Corn Flakes!
Barn 2: Rice Crispies!
Barn 3: Weetabix!

Ibland får jag en känsla att de inte riktigt lyssnar på vad jag säger...

Måndagsutflykt

Första måndagen i maj är alltid en helgdag här, så idag var vi lediga. Solen sken och vi åkte ut till kusten. Vi njöt av det blåa, blåa havet och det gröna, gröna landskapet. Klättrade på klipporna och hittade snäckor och krabbor.

Insupen Atlantluft ger alltid god aptit, så vi avslutade dagen med en utsökt måltid på en av pubarna i Lahinch.

En härlig dag. En måndag som känns som en söndag är ju aldrig fel.

Ryggont

Min onda rygg, som jag trodde var bättre, är fortfarande ond. Efter kuren anti-inflammatoriska tabletter doktorn föreskrev så kändes det bättre och röntgenundersökningen visade inget onormalt. Alla kotor och ben satt där de skulle. Det känns ju skönt i alla fall.
Men förra veckan började det värka igen så jag gick tillbaka till doktorn och fick mer tabletter och övningar att göra för att stretcha och stärka. Jag ska även ta kontakt med en sjukgymnast. Om det inte är bättre om några veckor så ska han skicka mig för en MRI, en sådan där magnetisk tubröntgen. Det låter ju spännande i och för sig, men jag hoppas att det inte ska behövas.
Jag vet att det finns många människor med mycket värre krämpor än mig, men usch så jobbigt det är med ryggont. Man blir så handikappad. Det enda som hjälper något är värme, så jag sitter och ligger med varmvattenflaskan. Och svettas... Jag försökte simma häromdagen men fick ge upp efter tre simtag. Pilates kan jag inte heller göra. Det där med att komma i form innan sommaren känns just nu ganska hopplöst. Men hellre mullig och gullig och smärtfri än att gå omkring så här. More of me to love helt enkelt :)

Det har börjat

I fredags var barnen hos kompisar och lekte efter skolan. När jag kom för att hämta dem och fick syn på mellantjejen blev jag lite orolig. Hon såg inte frisk ut. Alldeles rödlila i ansiktet. Var hon febrig? Hade hon bränt sig i solen? Nejdå, sa kompisens mamma. Flickorna hade sminkat sig. Alldeles själva. Två fem-och-ett-halvåringar och kompisens treåriga lillasyster. De hade inte direkt varit sparsamma med rouget.
Dagen innan var hon på sexårskalas hos en klasskamrat. Ett par av de tonåriga grannflickorna hade kommit in för att måla småtjejernas naglar och ge dem "make overs". Småtjejerna var lyriska. Och hade väldigt glittriga ögonlock.
Hon börjar bli en riktigt tjejig tjej, min lilla flicka. En tjejig tjej som fnittrar och flamsar och älskar sin Barbie scooter med smink och hårsnoddar i en panel under brädan man står på. Och som i nästa andetag spelar rugby på den leriga gräsmattan framför huset, eller brottas med storebror över vem som ska ha Power Rangers pistolen.