Hur tänkte jag då?

När min rygg var som ondast fungerade inte mitt huvud som det skulle. Jag gjorde, sa och tänkte saker som inte var helt logiska. Nu när ryggen är bättre (peppar, peppar, ta i trä...) får jag väl skylla på förkylning och rinnande näsa. Har varit lite snorig de senaste dagarna...
En av barnens kusiner gör sin First Holy Communion i morgon, då barnen tar emot nattvarden för första gången. Det sker vid åtta års ålder och görs gemensamt med skolklassen. De förbereder i skolan i flera veckor och det brukar vara stor pompa och ståt, med finkläder, partaj och presenter.
Maken är pojkens gudfar och tar det jobbet så pass allvarligt att han sände ut sin bästa expertshoppare, a.k.a moi, för att fixa present.
Först gick jag för att köpa ett fint gratulationskort. Jag letade bland korten och läste de fina verserna och tänkte att "Äsch, vilka väldigt religiösa och gudafruktande meddelanden alla kort har". Inte min stil alls...
D'oh! Nattvarden. Sakrament. Kyrkan. Inte konstigt att alla kort hade en religiös ton. Jag är bara glad att jag inte frågade efter ett icke-religiöst nattvardskort...
Sedan gick jag för att köpa en klocka, ett armbandsur, till grabben. Valde en lagom trendig och samtidigt ganska klassisk klocka med hjälp av expediten. "Ska jag slå in den?" frågade hon.
"Ja tack", svarade jag," jag ska bara ta kort på den med min telefon så att jag kan visa min man." Hon höjde på ögonbrynen och sen började vi skratta båda två. "Ja, de brukar ju vara såååå intresserade". Vi gjorde våra bästa imitationer av män som visar intresse för inhandlade presenter: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...
Jag tog i alla fall ett kort på klockan och skickade till min man. Ringde för att höra vad han tyckte: I'm sure it's fine... Sure, you know best... Yeah, it's grand...