Sweet Music

Idag leker barnen orkester. Med trummor, maraccas och tamburiner.
Och jag? Jag börjar se fram emot skolstarten på måndag.
Då ska vi ha en välförtjänt vila. Mina öron, mitt förstånd och jag.

Frågvisa

Som de flesta andra barn så är mina barn vädligt nyfikna och intresserade. De vill veta hur och var och när och varför om allt omkring dem.
Vissa frågor är standard för alla föräldrar: "Hur kommer babyn ut ur magen?" Genom naveln, såklart!
Många frågor är naturvetenskapliga: "Hur bildas regn?", "Vad är det där för fågel?" "Vad äter illern?" Svaret på de dessa frågor är nästan alltid ett och samma: "Fråga pappa!"
En del undringar är mer filosofiska och svårare att svara på: "Varför kommer tidvattnet in?" "Var var jag innan du och pappa träffades?"
Och sen har vi de där frågorna som får en att haja till och undra varför i all världen de undrar det vid just det tillfället. Som igår när vi satt och tittade på VM i friidrott och sonen frågar: "Hur ser en ko ut när den är arg?"
Men visst är det bra att de undrar och vill veta. Vi svarar så gott vi kan och hoppas att de aldrig förlorar den där nyfikenheten för världen omkring dem.

Projekt

Hösten närmar sig med stormsteg. Två månaders sommarlov går fort och snart börjar höstterminen.
Något ska ju lillan och jag pyssla med när övriga familjemedlemmar jobbar och går i skolan.
Mitt första projekt är att sätta in foton i album. Något jag inte gjort på säkert 10 år. Det finns en salig blandning kort i kartonger, påsar och kuvert. Bilder från resor, bröllop och familjehögtider. Kort från ett tidigare liv i Paris samt otaliga babyfoton. När sonen föddes led jag av typiskt "första-barnet-syndrom". Jag var tvungen att ta kort varje gång jag tagit på honom en ny utstyrsel. Det kommer att bli en rolig resa down memory lane. Inte alls jobbigt. Man måste tänka positivt...
Projekt nummer två har inspirerats av IKEAs ankomst till Irland. Barnen växer och huset krymper så jag ska införskaffa smarta förvaringsutrymmen. Hyllor, skoförvaring, garderober, lådor och lådsorterare. Och en säng till lillan.
Jag springer omkring med måttbandet och mäter och noterar och tänker så det knakar. Barnen undrar exalterat vad jag ska göra och maken ser lite skeptisk ut.
Oh så roligt vi ska ha, lillan och jag!

Nya ord

Jag är inte alltid så konsekvent som jag borde vara när det gäller att prata svenska med barnen. De förstår i stort sett allt, men svarar mig gärna på engelska och då är det så lätt att jag glider in på engelska också. Därför är det så roligt att se hur mycket deras svenska förbättras varje gång vi varit i Sverige. De lär sig nya ord och språket kommer mer naturligt. Men ibland blir det lite lustigt.
Sonen börjar alltid säga "jo" istället för "ja" när vi är i Sverige. Jag antar att det är för att han hör ordet "jo" och vill använda det och på engelska använder man ju "yes" för båda. Det låter lite finlandssvenkt. "Vill du ha saft?" "Jo!"
Lillan har haft morgongymnastik med mormor och lärt sig "Upp och Ner". Att hon sen säger det i fel ordning och ropar "Ner!" när hon sträcker fingrarna mot taket gör ju inget.
Och mellantjejen har lärt sig ett av de väldigt viktiga orden, "Mys-pys". Alla som växt upp i Sverige har väl haft fredagsmys med chips och godis och annat gott på helgerna. Så en kväll sa jag att nu ska vi ha lite mys-pys och hällde upp ostbågar i en skål. Så dottern tror nu att ostbågar heter mys-pys. Jättegott tycker hon att det är men efteråt får man höra: "Usch vad det luktar mys-pys om mina fingrar!"

Hemma

Vi är hemma igen. Tillbaka på Irland efter årets Sverigesemester. Det är alltid trist att säga hej då till mamma och ibland är det svårare än vanligt.
Men det är skönt att vara hemma. Det tycker barnen också. Lillan hade alla leksaker framrivna innan jag ens kommit ur sängen i morse.
Vi har tvättat av oss resdammet, nästan allt är uppackat och mataffären har precis levererat de varor jag beställt. Jag insåg att det är svårt att handla på distans när man inte varit hemma på ett par veckor och inte vet vad som finns i skåpen. Jag kommer inte att behöva köpa pasta, ris, frukostflingor eller tvättmedel på länge, länge...
Jag tycker om att resa bort och älskar att komma hem igen. Till vårt fina lilla hus. Jag tittar ut i trädgården och konstaterar att även om vädret kanske är bättre på andra ställen, så är gräset inte grönare någon annanstans.

Förändrad?

Man tror ju att man ser likadan ut som man gjorde i tonåren. Visst man inser att rynkorna är fler och att alla delar inte är lika fasta som för 20 år sedan, men man tror att man är sig lik.
Fel, fel, fel tydligen...
I vår sommarstuga hänger ett foto på mig som 17-åring. Skolfotot från andra året på gymnasiet. En ung, rynkfri mig, komplett med stort lockigt 80-talshår. Tittar man noga kan man även se den blå mascaran. Så stilen är lite annorlunda, men det är ju jag.
"Titta!" säger jag till barnen. "Vem tror ni det är?"
När alla tre tittar helt oförstående och oigenkännande på bilden och skakar på huvudet så är det bara att inse. Man är ingen ungdom längre. Vad man har ändrat sig. Det är inte bara på insidan man är en annorlunda person mot den där tonårstjejen på fotot.

Men va' fan...

Det var då själva fan att alla jävlar svär så inåt helvete här i Sverige! Shit, vad förbannat mycket svordomar man kan klämma in i en enda jävla liten mening.
Detta rena, fina, välorganiserade land där alla är så snygga, fräscha, blonda och solbrända. De svär som borstbindare, svenskarna. Gammal som ung. Man som kvinna.
Vad konstigt det låter. Helt ovan vid svordomar är jag ju nu inte. Det händer t.o.m att jag vid något enstaka tillfälle själv drämmer till med ett "darn it.." (Vadå? Tror ni att jag underdriver?). Men jag tycker nog att det låter lite illa när man använder svordomar som utfyllnadsord i varenda mening.

Svensk sommar!

Oj vad tiden går. Nu har vi varit i Sverige i nästan en vecka och jag måste säga att jag är mäkta imponerad av välkomnandet. Solen har skinit från en klarblå himmel och det har varit 25 grader varmt sedan vi anlände. I min lilla stad har de även anordnat en festivalvecka med tivoli, underhållning och skoj. Allt i min ära antar jag...
Allsång har det varit också. Oj vad vi gillar att sjunga och gunga i takt arm i arm vi svenskar! I tisdags sjöng vi med Lotta på Liseberg och i onsdags var det glada toner från Skansen. Igår fick vi vila stämbanden. Mina barn är tydligen mycket mer irländska än svenska för de förstod inte alls vitsen och charmen...
Stackars maken är hemma på kalla blåsiga Irland och jobbar. Han missar både allsång, tivoli och underbart väder. Vi har det bra men längtar och räknar dagarna tills han kommer hit mot slutet av nästa vecka.