Törs jag tycka?

Man har ju inte kunnat undgå den heta debatten och laddade diskussionen om Hollywoodfrun Anna Anka. Jag har inte sett programmet och har väl egentligen ingen lust att göra det heller, så jag kanske inte ska ha någon åsikt. Men jag måste bara säga att jag förstår faktiskt inte varför folk blir så upprörda.
Jag har sett några av klippen på Expressens TV sida och läst några av artiklarna som skrivits. Snuttarna jag har sett har jag varken uppfattat som fantastisk underhållning eller speciellt upprörande.
Såvitt jag förstått så var det tjejens dröm att leva lyxliv i USA och nu gör hon det. Good luck to her!
Hon blev arg på trädgårdsmästaren för att han inte skötte gräsmattan och hon tycker inte att kvinnor ska sluta bry sig om sitt utseende när de gift sig. So what?
Hur kan detta reta gallfeber på folk? Hur kan detta engagera alla, från partiledare till pappalediga?
Är det verkligen så helt oacceptabelt och oförlåtligt att tycka precis tvärtemot de så kallade "reglerna"?
Kanske skulle jag tycka annorlunda om jag såg hela programmet. Kanske, men jag tror inte det. Kanske har jag varit "borta" för länge för att tycka att det är upprörande att en männsika som är hemmafru har barnflicka. Kanske borde jag maila Aftonbladet som tydligen nu vill ha kontakt med svenska kvinnor som är hemmafruar utomlands. Kanske de kan göra ett program om mig när jag skjutsar barnen till skolan, går och handlar och tar en kaffe med kompisar.
Kanske inte förresten...

Hello! Can anybody hear me?

Man får inte vara känslig eller ha lätt för att känna sig lite utfryst.
Mina barn har en fantastisk förmåga att helt totalt ignorera sin omgivning och det man säger till dem. Och med "sin omgivning" menar jag givetvis mig!
För ett par år sedan trodde jag faktiskt att mellantjejen hade fel på hörseln, så duktig var hon på att välja att inte höra vad jag sa. Det är absolut inget fel på hennes öron. Min svärmor har berättat att hon faktiskt tog min svåger till doktorn när han var liten för hon trodde att han hade hörselfel:
"Det är inget fel på hans hörsel", sa doktorn. "Han är bara olydig".
Det måste ligga i släkten.
Det är definitivt från min man de har ärvt den här talangen. Jag önskar att jag hade samma förmåga att koppla bort det som pågår omkring mig när jag t.ex läser eller tittar på TV. Tänk så härligt det skulle vara ibland.
Jag kan vara i köket och resten av familjen sitter i vardagsrummet. "Daddy", hör jag. Inget svar. "Daddy" "Daddy" "Daddy" Men Daddy tittar på rugby och har glömt tid och rum och barn. Efter femtonde "Daddy" ropar jag "Svaaaara henne!!!" Jag vet ju att de kan hålla på i en evighet och att han inte kommer att höra dem på 80 minuter.
Ibland hör de mig, men de lyssnar inte. De svarar på det som de tror att jag frågar. Som häromdagen när mellantjejen hade varit inne i badrummet länge:
"Vad gör du? Bajsar du?" frågade jag.
"Ost och salami" svarade hon.
Suck.

Modigt

Mellantjejen går halvdagar i skolan under september månad. De gör så med småknattarna, ger dem en mjukstart.
När jag hämtade henne idag var sonen ute på lunchrast. Han kom springande mot mig med ett stort leende på läpparna, viftandes på en stor godisnapp:
"Titta vad jag fick av fröken! Jag fick den för att jag sjöng! Alldeles själv!"
Han hade stått upp själv framför klassen och sjungit en sång på irländska. Det var väl modigt? Hur det kom sig vet jag inte, han gav inte någon bakgrundsinformation innan han nöjt skuttade iväg igen, men en välförtjänt godisnapp tycker jag.

Mysterium

Häromdagen skrev jag om hur spännande jag har som hittar saker på de mest konstiga ställen, courtesy of min yngsta dotter.
Men lika spännande som personen i Dublin som nyligen skulle renovera huset och hittade två stycken 2000 år gamla människofötter på vinden, det har jag inte!
Ja, ni läste rätt. Fötter! Två högerfötter. En stor, en liten. 2000 år gamla. Mumifierade, förmodligen från att ha legat i en myr.
Ingen vet hur de hamnade på den där vinden eller var de kommer ifrån. Experter håller på med detektivarbete för att lösa mysteriet och jag väntar med spänning. Man tror att en patolog kan ha bott i huset för cirka 50 år sedan och att det möjligtvis har ett samband. Jag har alltid sagt att man inte ska ta med sig jobbet hem.

Svettigt

I dag har vi haft underbar sommarvärme. 23 grader (läsare i Israel skrockar lätt och tänker att 23 grader är väl inte sommarvärme heller!) och solsken från en klarblå himmel. En sådan där härlig sommardag som vi faktiskt inte haft här sedan i början av juni.
När jag åkte och hämtade barnen i skolan såg jag en liten Nissan Micra, fullastad med fem unga killar i tjugofemårsåldern. De satt tätt ihoptryckta. Rutorna var nervevade i värmen, så jag gissar att de inte hade luftkonditionering i bilen. Alla fem hade bar överkropp. Inget fel i det per se, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur riktigt svettigt och kladdigt det måste ha varit och undra om de nästan satt ihopklistrade när de skulle ur bilen. Ni vet sådär som när man var liten och satt några stycken i shorts i baksätet på bilen och benen liksom klibbade ihop.
Sådant funderar jag på när jag är ute och kör bil.

Beväpnad och farlig

Alla kan inte älska alla. Jag älskar inte katter. Definitivt inte. En del människor tittar på en som om man skulle ha sagt att man äter små barn, när man säger att man inte tycker om katter. Katter som är "så viga och mjuka och självständiga och har sådana fantastiska personligheter..." De gör ingenting för mig. Jag begriper mig inte på dem och jag gillar dem inte.
Grannen har katter. Först hade de en katt. En katt som var ute och roade sig på nätterna. Nu har de fem katter.
Så fort jag öppnar dörren försöker de smita in. När jag ska iväg på morgonen kommer en av dem alltid fram från under bilen. De är överallt och de driver mig till vansinne. Jag tycker om hundar men det ingår inte i mina planer att skaffa en just nu, bara för att skrämma iväg katterna. Och en sak är säker. Om jag hade en hund skulle jag ju definitivt inte låta den springa in till folk och irritera dem.
Idag när jag kom hem från skolan med mellantjejen smet en av katterna in i huset igen. Vi jagade ut den och sedan grep jag till vapen. Desperate times, desperate measures. Jag fyllde en av ungarnas vattenpistoler och som en galning sprang jag ut och sprutade på kattskrället som gömde sig under min bil. Hasta la vista kitty!
Jag som för ett par veckor sedan sa till barnen som lekte med vattenpistolerna här ute att man måste vara snäll mot djur och inte spruta på kattungarna för de tycker inte om vatten. Där fick man bakläxa. Jag skulle ha låtit dem hållas.
Jag tror att mamma mjau väntar tillökning igen. Jag kan faktiskt inte förstå att de inte "fixade" henne efter den första oplanerade kullen. Jag trodde att det var med sina tonårsbarn man var tvungen att prata preventivmedel. Inte med sina grannar om deras katt...
Jag får se om det bättrar sig. Annars tänker jag vänligt men bestämt säga till dem att hålla reda på sina katter. Vem vet vad som kommer att hända annars. Jag kanske kommer att hamna på TV med min vattenpistol. Känner ni till det där programmet Neighbours from Hell ?

Fit for fight?

Så var det dags igen. Fick ett SMS från pilatesinstruktören att i morgon börjar klasserna igen efter sommaruppehållet.
Jag bävar. Sommar och semester och god mat. Massor av god mat. Ett par extra kilon god mat för att vara exakt. Och inte sådär mycket motion som man borde. Alla mina goda avsikter att göra övningarna själv här hemma rann ut i sanden.
Oj, oj, oj vad jag kommer lida i morgon. För att inte tala om hur jag kommer att lida i övermorgon...
Men det är bara att kämpa på. Jag tycker faktiskt att pilates är roligt och det ger resultat. Får repetera det mantrat för jag känner mig inte helt motiverad.
Det är roligt... Det är roligt...
Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

The Baby

Jag har fått kallelse till lillans tvåårskontroll. Hon är inte riktigt två än, men de antar väl att med en mamma som mig så är hon väldigt intelligent och framåt och kallar därför lite tidigare än vanligt :) Dags att börja träna alfabetet och 500-bitars pussel inför besöket...
Lillan är nästan två och när storebror var lika gammal som hon är nu så var han redan storebror. Men lillan är fortfarande "the baby" hos oss.

- Ni måste vara tysta, "the baby" sover.
- Kan du byta på "the baby".
- Har "the baby" ätit upp?

Häromdagen parkerade jag och lämnade lillan i bilen precis utanför Frukt & Gröntaffären. Jag stod vid disken och vinkade och tittade ut på lillan och såg inte att damen som jobbar där kommit för att betalt.
"Oh, sorry", sa jag, "Jag kollade bara ut för att se om "the baby" var ok".
"Oohh", sa hon. "Lovely! Hur gammal är "the baby?".
Hon hade nog förväntat sig att jag skulle säga typ sju veckor, eller kanske 5 månader. Jag skrattade och sa att hon är 22 månader, inte någon baby egentligen. Folk tror väl att man faktiskt pratar om en baby när man säger baby...

Kommer vi att prata om "the baby's" första dag i skolan? Eller om när "the baby" konfirmerades? Kommer vi kanske att berätta för våra vänner att "the baby" börjar på universitet idag?
Vem vet. Jag får nog återkomma om det när "the baby" har gift sig...

En stilla undran

Nu är den heta debatten igång igen. Viktiga beslut måste fattas. I en av de svenska kvällstidningarna kan vi läsa om hur man i Sverige fortfarande inte har hittat ett bra ord för det kvinnliga könsorganet. Ett ord som alla kan använda. Som alla känner sig bekväma med att använda inför barnen.
Vad ska man säga? Vad låter gulligt? Vilket ord är "jämställt"? Hur ska vi göra?
?????? Få diskussioner får mig lika förstummad som denna.
Så nu har jag en fråga till er "ytlänningar" som har barn i "ytlandet". Är detta något som skapar problem och diskussion där ni bor? Nej? Jag trodde väl inte det!
Är det detta som kallas i-landsproblem?

Hittat

Den som söker han ska finna heter det. Jag söker inte, men oj vad jag finner. Jag hittar saker på de mest oväntade platser. Att ha min nästan-tvååring i huset är som att hela tiden omedvetet vara på någon slags konstig skattjakt.
Tandborstar återfinns i storebrors skrivbordslåda. Strumporna jag tog på henne i morse dyker upp i soptunnan vid lunchtid. Kökshandduken hittar jag i ugnen. Och så min absoluta favorit, den halvätna bananen från i förrgår som ligger bakom soffan.
Jodå, det är spännande nästan jämt. Vad ska jag hitta härnäst?

Förberedda

"Besökare ombedes använda den alkoholbaserade handtvätt som tillhandahålles"
står det på skylten ovanför behållaren på väggen vid ingången.
Nej, jag har inte varit på sjukhusbesök. Jag har lämnat barnen i skolan.
Igår började höstterminen. Vid den här tiden på året brukar bacillerna frodas när alla samlas igen efter sommarlov och semester och i år är folk givetvis extra alerta på grund av svininfluensan.
Lärarna har pratat med barnen om hur man ska hosta och nysa och tvätta händerna och inte dela på drycker och blåsinstrument. Alla klassrum har disinfekterande handtvätt tillgänglig.
Det är bra att man är uppmärksam och informerad och tar risken på allvar. Myndigheterna talar om för oss vad vi ska göra i förebyggande syfte för att undvika smitta och vad vi ska göra om vi blir smittade. Om och om igen, via radio, TV, tidningar och broschyrer säger de till oss att inte oroa oss och att inte överreagera. De säger det så ofta att jag börjar oroa mig för att jag inte oroar mig...
Men vi är förberedda. Jag har sett till att vi har smärtstillande och febernedsättande medel hemma. Jag tjatar och tjatar om hygien och hostningar. Och idag var jag och inhandlade disinfekterande handtvätt att ha hemma, i bilen och till maken att ha på jobbet.
Så nu har vi att göra på morgnarna med alla medel för att skydda oss mot elaka baciller och kryp. Multivitamin, antibakteriell handtvätt och dropparna Tea Tree Oil som jag sprayar i håret på dem för att skrämma iväg löss. Inte vet jag om det funkar men jag vill i alla fall veta att jag försökt.