Det slår aldrig fel. Så fort jag lyfter telefonen så flockas barnen kring mig. De kan ha varit tysta och nöjda och lekt, pusslat, ritat eller tittat på TV i en timma, men så fort de ser mig med telefonluren i hand så får de ett akut behov av att prata med mig. De behöver inte ens se eller höra mig. Ibland tror jag att de kan lukta sig till att jag talar i telefon.
De blir plötsigt vansinnigt hungriga eller törstiga. Eller får ont i stortån. De har tusentals viktiga frågor de måste ställa. "Kan jag byta strumpor?" "Kan Tony komma till mig efter skolan nästa torsdag?" Eller min favorit: "Får jag gå på toaletten?" Varför??? När har de någonsin behövt fråga om lov att gå och kissa här hemma???
Och pratar de inte med mig så börjar de skrika på varandra. Häromdagen pratade jag med damen vi hyr semesterbostad av om att hennes döttrar kanske skulle vara intresserade av att sitta barnvakt när vi är där. Mina flickor började bråka med varandra och gallskrika. "Åh, de kommer inte vara till besvär. De är sååååå snälla..."
Så lägger man på luren och frågar vad de ville och de tittar oförstående på en. Hunger, törst, värk och frågor är som bortblåsta. Tills nästa gång telefonen ringer.
söndag 28 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
He he. Känner igen det där. Jag använder inte ofta telefonen för privat bruk och när jag gör det sâ vill jag ha det lungt omkring mig. Pâ jobbet gâr det bra men det kan ju bero pâ att mina kollegor inte springer omkring skrikandes med vattenpistoler. Tex.
Dosiss: Hihi, nej det får man ju hoppas att de inte gör. Kollegorna alltså.
Det är lika svårt för barn att vara tysta när mamma pratar i telefon som det är att se henne sitta ner sysslolös i fem minuter. Det är också ett tvärsäkert sätt att få barnens odelade uppmärksamhet :)
Skicka en kommentar