Lediga dagar

Jag läste häromdagen att 2009 inte är ett bra år för extra lediga dagar och klämdagar i Sverige. Tydligen faller både nationaldagen och allhelgonadagen på en lördag i år, så ingen extra ledighet att hämta där.
Här är man mycket smartare och använder rörliga dagar. Förrutom den lagstadgade semestern, minimum fyra veckor, har man nio officiella helgdagar då alla har rätt till betald ledighet. Måste du jobba får du ta ledigt en annan dag. Många av dessa helgdagar ligger på måndagar så att man får långhelg. Första måndagarna i maj, juni och augusti och sista måndagen i oktober är alltid lediga dagar.
Skulle någon av de andra helgdagarna falla på en lördag eller söndag så blir nästa vanliga vardag automatiskt en helgdag. När julen, 25e och 26e december, är på lördag och söndag så blir det alltså ledigt även måndag och tisdag den 27e och 28e.
Fiffigt va?
Nu tycker jag inte att man ska gnälla i Sverige. Även utan klämdagar så har man ju väldigt generös semesterledighet.

Ord och uttryck

Det är intressant med språk. Att se hur historia, kultur och samhälle påverkar vilka ord och uttryck vi använder. Även om det tydligen är en myt att eskimåer har 100 olika ord för snö!
Här på Irland använder man många fraser i vardagen som påverkats och myntats av folks tro på Gud. Irland har ju traditionellt varit ett mycket religiöst land även om Katolska kyrkans inflytande på samhället idag i stort sett är ett minne blott.
Även en förtappad själ som jag använder dessa fraser. Det blir ju naturligt så efter många år här och de här uttrycken enkapsylerar på ett så smidigt sätt det man vill inflika och ha sagt.
Please God! säger jag när min kompis säger att vi ses på onsdag. Istället för en lång harang om att jag hoppas att både hon och jag kommer att vara vid full hälsa på onsdag och att inget oförutsett händer innan dess.
Om någon råkat ut för en tragisk händelse använder jag God love her! som en önskan att personen ska finna kraft att gå igenom detta och snart bli lycklig igen.
God forgive me om jag säger något som kan uppfattas som elakt eller respektlöst och God forbid att något hemskt ska hända.
Det är inte en högre makt jag åkallar. Jag bara uttrycker en förhoppning om att allt ska bli bra. På svenska skulle det låta konstigt om jag uttryckte mig så. Om jag avslutade samtal med familj och vänner och sa hej då med en välsignelse.
God bless now!

Influensa

Det är otäckt att läsa och höra om svininfluensan som sprider sig. Det verkar gå så snabbt. Vid varje nyhetsbulletin rapporteras nya fall i olika delar av världen. På Irland undersöker man just nu sex misstänkta fall där personerna i fråga är nyligen hemkomna från Mexiko. Inga bekräftade fall ännu.
På den sexgradiga riskskalan anses hotet för en pandemi nu ligga på nivå fyra. Influensan smittar mellan människor.
Det finns tydligen ingen anledning till panik. Det bästa är att hålla sig informerad om spridning och symptom men det är skrämmande att man inte riktigt vet hur lätt det smittar. Hur man förhindrar, vaccinerar, botar.
Vi hoppas att spridningen avtar. Att situationen är under kontroll.

Val

Som i övriga Europa pratar man EU val här. Den 5:e juni ska vi välja 12 personer som ska representera oss i Bryssel. 12 personer. Det låter inte mycket, men Irland har ju en relativt liten befolkning, c:a 4,2 miljoner.
Samma dag som EU valet ska vi även rösta fram councillors i lokalval (motsvarande kommun/landstingsfullmäktige).
Det var tal om att även klämma in en andra folkomröstning om Lissabonfördraget på samma dag. Man tänkte väl passa på när alla ändå ska iväg till vallokalerna, men det bestämdes att folkomröstningen kommer att ske på ett annat datum.
Jag känner mig någorlunda insatt i de olika partierna och politikerna på riksdags- och regeringsnivå och jag läste på om Lissabon inför den första folkomröstningen, men måste erkänna att jag vet mindre om de som är nominerade för EU- och lokalval. Typiskt, eftersom jag inte kan rösta i riksdagsval eller folkomröstningar, men väl i de andra valen.
Så nu har jag en dryg månad på mig att sätta mig in i vad de olika kanditaterna står för. För man ska rösta när man får tycker jag. Det är en rättighet, som när man har den blir en skyldighet.

Tuffa lekar

Igår var sonen på födelsedagskalas. Igen. Ens eget sällskapsliv framstår som otroligt torftigt när man jämför med en sexårings...
När det var dags att hämta vid kalasets slut fann jag honom åkandes med huvudet först nedför hoppslottets rutschkana, brottandes med en annan pojke. Båda tjöt av skratt.
-Hade du roligt på kalaset?
-Jaaa, det var jättekul! Super roligt! Paddys läpp sprack så det kom blod. David, som råkade skalla Paddy, har två stora bulor i huvudet. Tony slog sig flera gånger. Och titta! Mina ben är täckta med blåmärken!
Visst. Vad mer kan man önska och hoppas att få ut av ett lyckat kalas?
Att bråk och kiv kan vara så roligt. Barnen älskar att "leka bråk". Helst med deras pappa. Pappa är bäst på att leka bråk. De brottas och knuffas och kittlas. Själv förstår jag det inte alls. De brukar bråka rätt duktigt på allvar, så varför låtsasbråka när man är sams?
It's all fun and games until someone loses an eye säger man här. Låtsasbråk slutar allt som oftast med att någon blir ledsen och då får mamma rycka in och trösta. Samma mamma som alltid säger att man ska inte låtsasbråka för det är alltid någon som gör sig illa och blir ledsen... Men, men, vad vet hon...?

Bilkunskap

Bilen stannade idag. Först gick den inte att starta om, men när motorn fått vila ett par minuter gick den igång igen.
-Vad var det för fel? frågade jag maken.
-Engine got flooded.
Oj, tänkte jag. Översvämning! Så mycket har det ju inte regnat! Men jag förstod att det kanske inte hade något med regnfall att göra så jag sa det inte högt.
-Too much petrol in the car. Hörde jag.
Va? Tanken är ju bara halvfull!? Skulle ha tänkt det också. Inte sagt det högt.
-Nej, sa maken. Suck. Inte tanken. Not the tank. Not the car. The carburetor. Förgasaren.
-Jahaaaa! ???
Jag kan inte så mycket om bilar. När jag övningskörde skulle man gå på en "garagelektion" men jag missade min. Tror inte att det gjort någon större skillnad. Jag har verkligen inget intresse för motorer. Boooooring!
Visst, jag kan peka ut var den där oljestickan man ska kolla sitter. Jag kan också fylla på spolarvätska. Även om jag fick be en av byggarna som jobbade i närheten att öppna motorhuven förra gången jag skulle göra det. Det satt någon konstig säkerhetsspärr i vägen.
-Kan du byta ett däck om du skulle få punktering? frågade någon. Nej, men jag kan ringa min man på mobilen eller flagga ner någon vänlig hjälpsam själ. Det finns så många snälla människor här som säkert skulle hjälpa en "damsel in distress".
Jag känner mig inte speciellt typiskt "tjejig" eller mindre jämställd för det. Det finns säkert massor med män som aldrig bytt ett bildäck i hela sitt liv. Män som ringer sin händiga fru när det är något fel på bilen.

Gott om tid

Tänk vad skönt att vara ett barn och vara helt obekymrad om tider. Att inte alls känna behov av att skynda sig.
Här är det samma visa varje morgon, måndag till fredag. Mina barn glider omkring helt utan förståelse för mammas tjat och stress för att få iväg dem till skolan.
-Klä på dig nu när jag klär på lillan säger jag till sonen. Ok, säger han. Fem minuter senare hittar jag honom byggandes en legobil, iklädd kalsonger och en strumpa.
Jag har inte tid att tvätta bort tandkräm från mattan i trappan, men jag kan ju inte låta det torka in. -Det är därför jag ber er att stanna i badrummet när ni borstar tänderna!
-Nej, jag hinner inte bygga om din Transformer från en robot till ett flygplan nu. Allvarligt talat, vissa av deras leksaker kan inte vara menade för barn. De kommer med 20-sidors instruktioner och tar flera timmar att bygga om.
-Du får leta reda på fjärrkontrollen till DVD spelaren själv. Jag gör frukost! Hur kan de tro att vi ska hinna titta på Bee Movie innan vi åker till skolan?
När vi är klara att åka brukar lillan precis ha bajsat. -Gå och sätt er i bilen medans jag byter blöjan. Sure...
-Mamma var är min väska? I köket. Alltid i köket. Varje morgon!!
När jag kommer ut så sitter de såklart inte i bilen. De vandrar omkring på gatan, djupt försjunkna i ett samtal om...vad vet jag...de olika färgerna på Power Rangers kanske??
Men de behöver ju inte bekymra sig. De vet ju att mamma alltid hinner få dem till skolan i tid. Varje morgon. Mot alla odds!

Daaaaddiiiii!!!!

Innan lillan började prata, alltså innan hon började använda riktiga ord som man kan förstå, försökte jag såklart påverka henne med "Säg Mamma! Mmmmmamma!" Sonens första ord var Daddy. Mellandotterns var storebrors namn. Så jag hade beslutat att åtminstone en av dem skulle säga mamma som sitt första ord. Det blev inte så. Hennes första ord blev Nej nej!!
Nu säger hon mamma. Jämt. Det är helt klart det mest använda ordet i vår familj. Ibland känner jag mig nästan lite trakasserad! "Ropa på pappa istället!" Att man aldrig är nöjd.

Lillan säger pappa också. Eller Daddy. Daaaddiiiii. Det är inte bara maken hon säger det till. Hon är i en period nu när hon säger Daddy om och till alla män.
Jag antar att för henne är det logiskt. Vi kallar henne för Baby. Alla små barn är Baby. Hon kallar pappa för Daddy. Alla vuxna karlar är Daddy.
I mataffären pekar hon på okända män och ropar Daaaddiiiii! I poolen. På restaurangen. En karl som kör förbi i en bil. Brevbäraren som kommer upp till dörren för att leverera posten. "Daaaddiiiii!!!"
Eller är det kanske så att hon saknar pappa under dagen då han jobbar och därför hoppfullt tror att det är honom hon ser överallt?!
Det är dock bara Pappa som får den där speciella, beundrande blicken och det strålande leendet. Hon är ju helt på det klara vem pappa är. Jag kan "for the record" försäkra er om att det inte råder någon tvekan om den saken!!
Hur som helst hoppas jag att hon snart växer ur den här fasen. Det kan ju bli lite pinsamt. Speciellt det där med brevbäraren kan ju få grannarna att börja prata...

Aktiviteter

Idag började skolan igen efter ett generöst påsklov. Två hela veckor får man här. Det är härligt, barnen behöver det, men det är rätt skönt att komma tillbaka in i rutinen igen. Får man säga så? Lillan sa också att hon tycker det är så lugnt och fridfullt med bara oss två här hemma idag! Hon är väldigt välartikulerad för att vara 17 månader. Det är inte jag som lägger ord i munnen på henne!

I eftermiddag ska barnen på simlektioner. Det är tredje omgången för sonen och första för mellantjejen, så hon är väldigt exalterad.
Jag vet inte hur det är där ni bor, men här får jag ibland intrycket att det råder lite mild hysteri vad gäller aktiviteter för barn. Det börjas tidigt i åldrarna och föräldrar nästan skryter om hur mycket tid som går åt till fotboll, rugby, balett, musik, drama etc. Det är lite status att kunna säga att hela helgen gick åt till tävlingar och turneringar. Låter inte speciellt lockande tycker jag, självisk som jag är!
Jag pushar inte mina barn att deltaga i aktiviteter. Tids nog kommer de att visa intresse för och vilja pröva på olika saker och det kommer jag givetvis uppmuntra, men än så länge är de så unga så det känns inte nödvändigt att jag ska styra dem i en viss riktning. Med tre barn är jag säker på att jag kommer att få min beskärda del av att springa som en skållad råtta mellan fotbollsträningar och pianolektioner, eller vad det nu kan vara som de kommer att intressera sig för.
Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att kunna simma ordentligt, så det insisterar jag på. Det är inte så att jag behöver tvinga dem. De älskar att vara i vatten och ju tidigare de lär sig desto bättre.
Simläraren är kanonbra. Hon vet vad hon gör och hon är strikt, men jag skulle inte vilja att mina barn hade en flamsig simlärare. Man måste ha respekt för vatten. Hon undervisar dem där de knappt bottnar. Armband har de på sig i typ 10 minuter den första lektionen. De hoppar, dyker och crawlar. De lär sig ordentligt. Och de har jätteroligt!

Som på beställning

I fredags berättade jag att jag städat undan vinterjackorna och sorterat sommarkläderna. Både lördag och söndag sken solen från en klarblå himmel. Vem kunde ha hoppats på ett sådant snabbt resultat?! Vi har varit ute och lapat i oss solsken och värme mest hela helgen och alla ser fräscha och friska ut med hälsosam färg. Jag kanske skulle ha hängt undan vinterkläderna för flera veckor sedan...
De där första dagarna varje år när man kan sitta ute och sola känns väldigt viktiga när man bor på kallare, våtare breddgrader med mer omväxlande väderlek. Jag vill inte missa en minut! Jag parkerar mig i ett noga utvalt hörn av trädgården och blundar och njuter.
Ibland yttrar jag "önskemål" som "Vem vill hämta ett glas vatten till mamma?" eller "Gå och säg till pappa att göra en kaffe till mig!" till barnen och "Kan du gå upp och lägga lillan. Hon ser ut att behöva en tupplur." till maken.
Det är som om jag inte törs gå in och lämna min goda vän solen minsta lilla stund. Han kanske får för sig att överge mig då!

Siffror

När min man satt och läste häromdagen frågade jag hur många sidor han hade kvar i sin bok. Han skakade på huvudet och tyckte att det var en så typiskt svensk fråga.
Jag funderade lite på det och kom fram till att det stämmer kanske. Vi svenskar tycker nog om att kunna sätta siffror på saker och ting. Vi gillar att mäta och kvantifiera vardagen. Mycket mer så än irländarna i alla fall.
En svensk vet alltid hur varmt, eller kallt, det är ute. På sommaren vet man precis hur många grader det är i vattnet. På närmsta halvgrad. Fråga en irländare hur varmt vattnet är och du får till svar "Ah, it's grand. Not too cold!".
När vi beskriver vem någon är för en kompis så börjar vi ofta med vilket årtal personen i fråga är född. "Han är 68:a" eller "Du vet säkert vem hon är. Hon är 71:a". Här skulle folk inte alls förstå vad man menade.
När folk citeras eller skrivs om i tidningar så står åldern ofta med efter namnet. Det ser man sällan i irländska tidningar.
Om man beställer en drink på krogen i Sverige får man frågan om man vill ha en 4:a eller 6:a.
Vad gäller våra små barn så kollar vi noga var deras längd och vikt ligger till på "kurvan". Kurvan är väldigt viktig.
Jag passar alltid tiden, men efter många år på Irland har jag lärt mig att klockan här är väldigt "ungefärlig". Inte så i Sverige. Jag kommer ihåg en gång när min pappa skulle på konferens och enligt schemat skulle lunch intagas kl. 13.25. Inte halvtvå. Jag gapskrattade åt det. Såg framför mig hur alla reste sig och gick ifrån konferensrummet kl. 13.23 för att hinna ställa sig i kön i lunchrestaurangen till kl. 13.25. Har väl bott på Irland för länge, för mina föräldrar förstod inte alls det lustiga.
Så vad tror ni? Är det mina svenska gener som ger mig ett behov att veta vilken sida min man är på i sin bok?

Jag är redo

Jag har tvättat och hängt undan alla vinterjackor. Mars månad var varm och torr. April mer växlande och fram till nu har vi behövt dem typ varannan dag, men nu får det vara nog. Är det mitten av april så är det. Vi får frysa om det är så. Våga vägra täckjackor!
Jag har gått igenom barnens sommarkläder och, mycket organiserat, gjort en lista på vad de behöver. Jag måste ha "köpt stort" förra året för det mesta passar i år också och listan är inte så lång.
Blir alltid lite nostalgisk när jag går igenom min egen sommargarderob. En uppgift som för övrigt är mycket snabbt avklarad. Sparar envist sommarklänningarna jag hade med mig på bröllopsresa till Seychellerna. Jag kan stolt konstatera att åtta år och tre barn senare så passar de fortfarande, även om jag sällan får tillfälle att ta dem på mig. De gjorde sig helt klart bättre på en het sandstrand på en ö i Indiska Oceanen än vid en stormig Atlantkust.
Men, vem vet? Vi kan ju faktiskt få en kanonsommar. Det händer. Det sista som överger en är hoppet...
We're ready!!

Ålder

Häromdagen pratade de på radion om något som hände för 20 år sedan. Min man och jag hade klara minnen av händelsen och blev båda förvånade över att det hände för så pass länge sedan.
Jag har aldrig varit speciellt åldersfixerad. Kände inte något behov att vara äldre när jag var yngre och oroar mig inte för att bli äldre, eller känner fasa inför varje födelsedag. Hade ingen kris när jag fyllde 30 och fick ingen liten panikattack när min man fyllde 40 (som en av mina vänner när hennes man "blev gammal" *fniss*). Det känns liksom lite onödigt att slösa alltför mycket energi på sådant man absolut inte kan påverka. Jag måste alltid tänka efter och göra en snabb huvudräkning när någon frågar hur gammal jag är.
Men ibland undrar jag hur gammal (eller ung) jag tror att jag är. Jag fyller 38 år i år, men jag blir alltid lika förvånad när jag kan komma ihåg saker som hände för 15, 20 eller t.o.m 25 år sedan. Precis som om jag vore typ 24! Jag tror fortfarande att jag tog studenten för fem år sedan! För det var väl fem år sedan? Eller sex? 1990...

Hemhjälp

I morse åkte mamma hem till en välförtjänt vila efter en vecka hos oss. Sist vi träffades var strax före jul, så det var inte så länge sedan, men för mormor och barnbarn blev det ju till att klämma in 4 månaders umgänge på en vecka! Det har varit så mysigt att ha henne här och vi hade flera soliga dagar då vi kunde åka på utflykter.
Jag blev bortskämd med att ha en inneboende barnvakt och hjälp här hemma. Det skulle jag snabbt kunna vänja mig vid. Maken tyckte också att det var mycket trevligt att ha svärmor här. Även om han sa att det inte är direkt det han haft i åtanke när vi pratat om en Swedish au pair...??

What's the going rate?

Sonen tappade sin första tand ikväll. Den har suttit löst ett bra tag och ikväll ryckte han modigt till och drog ut den. Överlyckligt leende, med en stor blodig glugg, visade han upp tanden för hela familjen, som jublade och klappade händerna. Kameran åkte också fram. Vilken helkväll!
Tanden ligger nu under hans huvudkudde, avskjöld och klar för tandfén att byta mot en slant. Frågan är bara vad hon ger för en mjölktand nuförtiden. Inflation och lågkonjunktur inräknade.
Vad tror ni?

Galway

Irland är fullt av pärlor. Det finns så många underbara, vackra platser att besöka och uppleva.
En sådan plats är Galway, Irlands fjärde största stad belägen på landets västkust. Om ni reser till Irland så kan jag varmt rekommendera ett besök till denna pittoreska stad, som är full av liv och rörelse och samtidigt underbart avslappnad.

Långfredag

När jag flyttade till Irland blev jag lite förvåndad att Långfredagen inte är en allmän helgdag här, även om många arbetsplatser är stängda. Irland är ju i allmänhet ett mer religiöst land än t.ex Sverige. Men här gör man oftast skillnad på holy days, religiösa högtidsdagar, som brukar vara vanliga arbetsdagar och public holidays, allmäna helgdagar, då de flesta har ledigt. Även om Katolska kyrkan har haft stort inflytande här så är det ju inte en statskyrka. Det är bara juldagen och påskmåndagen som egentligen är både public holidays och holy days.
Det som är speciellt med Långfredagen är att det är förbjudet enligt lag att sälja alkohol. Alla pubar och off licences, vin- och spritbutiker, är stängda och i mataffärerna täcks hyllorna med alkohol över. Det är bara hotell som kan servera alkoholhaltiga drycker till sina incheckade gäster. Jag antar att det kryphålet beror på att hotellet anses vara gästens residens/hem och det är ju inte olagligt att dricka i sitt eget hem.

Dromoland Castle

Dromoland Castle byggdes på 1500-talet och ligger strax utanför byn Newmarket-on-Fergus, norr om Limerick. Det är numera ett exklusivt 5-stjärnigt hotell där filmstjärnor, presidenter och dignitärer övernattar när de besöker regionen. Människor som är riktigt betydelsefulla får bo hos mig och nöja sig med att promenera runt slottet och ägorna och mata änderna.

Budget

Idag ska Irlands finansminister presentera landets budget. En budget alla fasar för.
De senaste 10-15 åren, fram till ungefär ett år sedan, har Irlands ekonomi blomstrat. Utländska investerare lockades under 90-talet hit med väldigt låga företagsskatter och välutbildad, billig arbetskraft. Landet gick snabbt ifrån att ha varit ett av Europas fattigaste, med hög arbetslöshet och emigration, till ett av de förmögnaste länderna med minimal arbetslöshet, höga löner och låga skatter. Många blev väldigt rika väldigt fort.
De senaste årens budgetar har folk sett fram emot: "Hur många procent kommer skatten sänkas?" "Hur mycket höjs barnbidraget?"
Nu har bubblan spruckit och frågeställningen är omvänd. Som i övriga världen har vi lågkonjunktur med stigande arbetslöshet. Varje dag är det företag som stängs och varslar. Doom and gloom har blivit vardagsmat och samtidigt som man är trött på att höra om det så verkar de flesta nästan beroende av att titta på de dystra nyhetssändningarna. Det är det enda folk pratar om.
Regeringen har förberett oss på en tuff budget med mycket nedskärningar. Det finns ingen quick fix som kan ordna allt över en natt. Det kommer att ta flera år att vända ekonomin igen.

Jag återkommer. Om jag har råd...

Wicklow Mountains

Utflykt i Wicklowbergen, söder om Dublin.

Dublin

I helgen ska vi åka till vänner i Dublin. Det är sju år sedan vi flyttade därifrån (wow, vad tiden går fort!), men vi har många goda vänner kvar där och härliga minnen från vår tid "in the big smoke", så det är så roligt att åka dit och hälsa på.
På lördag är vi ett gäng som ska ut och äta middag. Vuxenmiddag! En sådan där när man inte behöver mata någon annan, skära deras mat eller blåsa på den när den är för varm. Min man klarar sådant helt själv! Han blir inte uttråkad och börjar tjata om att gå hem heller. Vem vet, vi kanske t.o.m hinner slinka in på ett par pubar också...
På måndag flyger mamma in till Dublin och följer med oss hem över påsk. Det ska bli så roligt att ha henne här. Barnen längtar efter mormor.
Jag önskar alla en trevlig helg.

Gift of Life

Den här veckan är det Organ Donor Awareness Week här på Irland, en årlig kampanj för att informera om hur många som lever i väntan på transplantation av livsviktiga organ och visa på vilka svårigheter det medför, samt att uppmuntra folk att bära ett Organ Donor Card.

Det kan vara svårt och kännas avlägset för folk att behöva tänka "om något skulle hända mig...". Inget man egentligen vill ta upp med sin familj. Därför är det bra att de påminner och uppmuntrar oss med sådana här kampanjer. Det underlättar kanske lite för familjer som ställs inför ett svårt val, att veta att det var personens egen önskan att donera.

Falsklarm

Sedan jag var tvungen att avlusa mellantjejen för ett par veckor sedan har jag varit på min vakt. Jag driver maken till vansinne med min lusparanoia och barnen springer och gömmer sig när de ser mig med en kam i handen.
Efter lunchen idag fick jag syn på vita små prickar i lillans hår. Panik! Ägg! Men det var falsklarm, tack och lov.
Lillan tycker att det är roligt när man blåser i håret på henne, sådär så att det virvlar runt lite. (Hon har inte så mycket hår än så länge, så jag klarar det utan att få syrebrist och svimma.) Idag hade mellantjejen blåst på henne under lunchen, med en mun full av ostsmörgås...
Tänk att man kan bli så glad av att ens barn har mat i håret!
Var det flickornas variant på ett aprilskämt månne?