Häromdagen pratade de på radion om något som hände för 20 år sedan. Min man och jag hade klara minnen av händelsen och blev båda förvånade över att det hände för så pass länge sedan.
Jag har aldrig varit speciellt åldersfixerad. Kände inte något behov att vara äldre när jag var yngre och oroar mig inte för att bli äldre, eller känner fasa inför varje födelsedag. Hade ingen kris när jag fyllde 30 och fick ingen liten panikattack när min man fyllde 40 (som en av mina vänner när hennes man "blev gammal" *fniss*). Det känns liksom lite onödigt att slösa alltför mycket energi på sådant man absolut inte kan påverka. Jag måste alltid tänka efter och göra en snabb huvudräkning när någon frågar hur gammal jag är.
Men ibland undrar jag hur gammal (eller ung) jag tror att jag är. Jag fyller 38 år i år, men jag blir alltid lika förvånad när jag kan komma ihåg saker som hände för 15, 20 eller t.o.m 25 år sedan. Precis som om jag vore typ 24! Jag tror fortfarande att jag tog studenten för fem år sedan! För det var väl fem år sedan? Eller sex? 1990...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag håller med. Jag hade vänner som deppade ihop totalt på deras 30 års dag men det berörde mig inte. När jag var au-pair fyllde föräldrarna till pojken 30 och jag tyckte de var JÄTTEGAMLA...
Marcus är idag 18 år gammal och han fyllde 1 när jag kom dit.
Nu är mina vänner från den tiden "gamla" vänner för jag kännt dem i nästan 20 år, hur tokigt är inte det eftersom jag också precis gick ut gymnasiet....ASG
jamen precis. Jag mâste säga att aupairerna har hjälpt mig att inse att jag faktiskt är gammal.
När folk säger; jassâ du har fyra barn istället för att säga, jag sâg din väninna... ASG.
Petra: Visst är det lite knepigt. Jag kommer ihåg mina föräldrars 40-års dagar och nu är man snart där själv!
SC: De kanske tror att du är mormor till barnen...ASG.
Jag känner inget behov att klä mig som en tonåring och försöka "recapture my youth". Herregud, jag tycker vi utnyttjade vår ungdom till fullo och är så nöjd med vart den fört mig!! Men ändå är det konstigt att tänka att man i en 20årings ögon är gammal!!
Jag har nog lite åldersnoja...gillar VERKLIGEN inte rynkorna i pannan!! Det lustiga är att jag kände att jag och svenska chekchukans aupair var typ lika gamla tills jag kom på att jag var precis dubbelt så gammal!! Hjälp!
Katarina: Haha, jag känner mig också jämngammal med mina barnvakter! Ok, inte 14-åringen, men väl hon som är 19!!
Förresten, lite rynkor är väl bara charmigt! Ger ansiktet lite karaktär ;-)
Jag tycker också att det är lite läskigt när man inser att man talar om "För 15 år sedan..." Jag har haft åldersstress, men inte stress över att bli gammal, utan snarare över vad jag vill ha åstadkommit vid den och den åldern. Jag har definitivt lugnat ner mig lite sedan jag fick barn. Att få familj var det absolut viktigaste. Är lite stressad karriärmässigt och över att jag vill ha 3 (!) barn till :)
Lisa: Ja, ibland kan man undra om man "borde" ha gjort 'this or that' eftersom man är en viss ålder. Det bästa är nog att inte jämföra med andra. Saker och ting händer vid olika tillfällen för olika människor. Och jag håller med, familjen är absolut viktigast.
Skicka en kommentar