Daaaaddiiiii!!!!

Innan lillan började prata, alltså innan hon började använda riktiga ord som man kan förstå, försökte jag såklart påverka henne med "Säg Mamma! Mmmmmamma!" Sonens första ord var Daddy. Mellandotterns var storebrors namn. Så jag hade beslutat att åtminstone en av dem skulle säga mamma som sitt första ord. Det blev inte så. Hennes första ord blev Nej nej!!
Nu säger hon mamma. Jämt. Det är helt klart det mest använda ordet i vår familj. Ibland känner jag mig nästan lite trakasserad! "Ropa på pappa istället!" Att man aldrig är nöjd.

Lillan säger pappa också. Eller Daddy. Daaaddiiiii. Det är inte bara maken hon säger det till. Hon är i en period nu när hon säger Daddy om och till alla män.
Jag antar att för henne är det logiskt. Vi kallar henne för Baby. Alla små barn är Baby. Hon kallar pappa för Daddy. Alla vuxna karlar är Daddy.
I mataffären pekar hon på okända män och ropar Daaaddiiiii! I poolen. På restaurangen. En karl som kör förbi i en bil. Brevbäraren som kommer upp till dörren för att leverera posten. "Daaaddiiiii!!!"
Eller är det kanske så att hon saknar pappa under dagen då han jobbar och därför hoppfullt tror att det är honom hon ser överallt?!
Det är dock bara Pappa som får den där speciella, beundrande blicken och det strålande leendet. Hon är ju helt på det klara vem pappa är. Jag kan "for the record" försäkra er om att det inte råder någon tvekan om den saken!!
Hur som helst hoppas jag att hon snart växer ur den här fasen. Det kan ju bli lite pinsamt. Speciellt det där med brevbäraren kan ju få grannarna att börja prata...