Nya fenomen

Jag har ju varit utlänning länge och mycket har ändrats i Sverige sedan jag bodde där som ung.
Ett nytt fenomen verkar vara nationalsporten "att bli kränkt". Det kommer jag inte ihåg att folk blev så ofta när jag bodde där. Jag tycker man läser mest varje dag i tidningarna om folk som blivit kränkta av en eller annan anledning. Senast var det en tjej som inte fick träna på gymmet i bara bh (ok, det var en top, men den var inte större än en bh!) och en busschaufför som blev tillsagd att ta på sig slips för det var del av företagets uniform. För några månader sedan läste jag om någon unge som kände sig kränkt för att hans lärare hade tagit av honom mössan när han själv vägrade göra det. Inomhus. I klassrummet.
Nu kunde mitt bemästrande av svenskan vara bättre, man tappar kanske lite vokabulär när man inte omges av språket dagligen, men nog trodde jag att blev man kränkt så var det av betydligt allvarligare saker än de jag nämnt.
När man använder starka ord i onödan, alltför ofta och i fel situationer så tappar de snart sin vikt. Visst kan man bli irriterad eller t.o.m lite ledsen om andra har synpunkter på ens klädval. Men kränkt? Blir man verkligen det?

Inbjudan

Vi är bjudna på 40-årsfest nästa vecka. Det har blivit en del sådana de senaste åren. Själv har jag ju minst ett och ett halvt år kvar innan det blir så dags, men jag har flera mycket äldre vänner...
Inbjudningar följer sin naturliga gilla gång och de olika sorterna avbyter varandra.
När man är riktigt ung och sorgfri så är det partaj bara för att, av ingen speciell anledning. Sedan blir det bröllopsinbjudningar, blandat med lite 30-årskalas. Nu har de flesta vänner och släktingar av samma generation som mig hunnit med att både fylla 30 och gifta sig, och med undantag av ett par få, har de som inte gift sig ännu nog inga planer på att göra det heller. Tänk att blåsa oss på en fest sådär...
Så nu är det som sagt 40-årskalasen som gäller. Efter det får vi vänta på att syskonbarn och kompisars barn gifter sig. Innan mina egna ungar dansar upp längs kyrkgången tänker jag hinna med ett par 50-årsfester också.
Sedan blir det väl "Grattis Du Har Gått i Pension" fester.
Egentligen spelar det väl ingen roll varför vi slår klackarna i taket. Huvudsaken är att vi tar oss tid så länge vi har ork.

Varannan damernas

Idag upptäckte jag att "Damkronorna" tävlar i OS. Jag hade faktiskt ingen aning om att tjejer spelar ishockey. Jag blev väldigt förvånad. Det ligger ingen värdering i min förvåning, folk får pyssla med vad de vill vad mig anbelangar, och det är ju inte konstigare än att tjejer spelar rugby här, men väldigt förvånad blev jag i alla fall. Det märks att jag inte är så insatt i det där med vintersporter längre.

Läslust

Jag brukar läsa för barnen varje kväll innan de ska sova. De turas om att välja bok och när det är sonens tur har det på senaste tiden blivit väldigt "intressant". Häromkvällen valde han t.ex. Encyklopedia om Människokroppen och ikväll var det en irländsk ordlista. Båda böckerna var i och för sig utformade för barn, men jag tycker att det känns som lite överkurs på kvällskvisten, så jag lyckades i stället styra honom mot Pippi på rymmen. Mer på min nivå.
En kväll för ett par år sedan började det bli sent och jag sa till dem att välja en kort berättelse. Deras förslag? Bibeln. Ibland kan man nästan få för sig att de bara försöker fördröja sovandet, men så kan det väl inte vara...?

Hårda bandage

Det har varit sjukstuga här de senaste dagarna. I går var sonen hemma från skolan med halsont och idag är det mellantjejens tur. Hon kräktes i skolan i går eftermiddag och även om hon äter och är ganska pigg idag tycker jag man ska ta det säkra före det osäkra så hon fick stanna hemma.
Men elaka mamman tycker att är man tillräckligt pigg för att hoppa rep så är man tillräckligt pigg för lite skolarbete.
Sonen hade veckans rättstavningsord och diktamensmeningar i skolväskan så vi övade dem igår. Mellantjejen får reda på hela veckans läxor varje måndag, så idag kunde vi läsa biblioteksboken och öva bokstaven "b", bird, baby, ball...
Det är ju inte så att jag sliter barn med 40 graders feber ur sängen för att rabbla tabeller. Jag tror inte heller att att en sju- eller femårings akademiska utsikter påverkas nämnvärt av ett par missade skoldagar. Men vikten av att göra sitt bästa i skolan och inte slappa kan ju inte vara farligt att lära sig.
Och med en mamma som var en plugghäst i skolan så har de här stackars ungarna ingen chans att slarva med läxorna.

Ibland

Ibland skulle jag vilja kunna gå på toaletten utan att någon kliver in och börjar prata med mig.
Ibland skulle jag vilja kunna köra bil utan att det är bråk i baksätet om vem som har rätt att titta ut genom vilket fönster.
Ibland skulle jag vilja kunna sätta på musik utan att någon annan börjar ropa om vilken låt de vill höra.
Ibland skulle jag vilja kunna äta middag utan att behöva tjata på andra att äta upp.
Ibland skulle jag vilja kunna lägga mina nycklar på köksbänken utan att någon går iväg med dem.
Ibland skulle jag vilja kunna ta på mig finkläder utan att sen behöva värja mig från snoriga näsor och chokladkladdiga händer.
Listan kan göras lång.
Men jag vill ju vara mamma. Och det vill jag ju alltid vara. Inte bara ibland.
Så alla de där andra sakerna får väl vänta några år till. De är ju faktiskt inte så viktiga. Och en kram är ju alltid en kram, även om den är snorig och chokladkladdig...

Andras ögon

Vinter OS får inte nämnvärd uppmärksamhet här. Vintersporter är ju av naturliga skäl inte så stora på Irland (det tropiska klimatet gör träning svårt...). Jag tror vi har två eller tre deltagare i Vancouver och en av dem kom på 26:e plats av 28 i skeletontävlingen häromdagen.
Irländsk TV visar inte tävlingarna, men vi har de engelska kanalerna och jag har sett lite på BBCs sändningar. Igår kväll visade de männens Super G. Mina barn hade aldrig sett utförsåkning och fascinerades av farten och hur branta backarna är. För mig som sett slalom sedan jag var liten var det roligt att lyssna på deras reaktioner och förtjusta utrop.
Det är alltid uppfriskande att se saker med andras ögon. Som när vi har "utlänningar" på besök och visar dem runt vår vackra ö. När de uttrycker förtjusning över Irlands grönhet och skönhet så tittar man lite extra på sin omgivning och uppskattar på nytt den vackra naturen och den mäktiga Atlanten. Det är bra att bli påmind om att inte ta den för givet.
Jag tror att vi alla borde låna andras perspektiv ibland, att titta på saker med någon annans ögon. Det är inte nyttigt att alltid trampa på med sina vanor, skygglappar och envisa åsikter.

Bäst före

Nyligen så lagade jag ugnstekt skinka och bjöd in svärmor på middag. Hon anlände med en burk griljering som hon tyckte jag skulle använda. Jag tackade nej och påpekade att burken hade Bäst Före Sep 2006 tryckt på locket.
"Åh, vad du är kinkig", sa svärmor och stoppade ner burken i sin väska. Förra sommaren när vi grillade kom hon med en flaska salladsdressing vars bäst före datum passerat tre år tidigare.
Svärmor tror inte på det där med bäst före datum. Hon har ingredienser i sina skåp som framställdes långt innan bäst före datum var påkommet. Det har ingenting med snålhet att göra. Det är inte heller så att hon försöker förgifta sin svärdotter. Generationerna innan oss fick lära sig att vara sparsamma, att inte kasta mat och att ta vara på det man hade. För inte så länge sedan var Irland ett fattigt land där man inte kunde ha drömt dagens överflöd och slöseri, och de som växte upp då har sparsamhet i generna.
Vi skulle kanske alla behöva tänka efter innan vi slänger de där resterna i soptunnan och visst följer alltför många slaviskt datumstämplarna på mjölken och brödet, när de faktiskt kunde lita på sitt eget smak- eller luktsinne.
Men man behöver ju inte överdriva åt andra hållet heller och jag vet med säkerhet att jag kommer att bli erbjuden den där burken griljering igen. Skam den som ger sig...
Lillan verkar i alla fall ha samma känsla som sin farmor för sparsamhet och att ta vara på det man har. Det första hon gör när de stora barnen kommer hem från skolan är att kasta sig över deras lunchlådor och glufsa i sig överblivna brödkanter, halvätna äpplen och de sista dropparna juice. Folk tror nog inte att jag ger henne mat...

Ofattbart

Katolska kyrkan har de senaste åren skakats av skandaler världen över, inte minst på Irland. Systematiska övergrepp på barn i kyrkans vård och lika systematisk mörkläggning av det som pågick.
Försvarslösa, oskyldiga, ofta föräldralösa barn som inte hade någon att vända sig till och som om de, mot alla odds, vågade göra sin röst hörd blev straffade och kallade lögnare.
Omfattande undersökningar och rapporter har nyligen kartlagt de här övergreppen, som jag inte ens skulle orka börja skriva om. Det jag läst har fått mig att må illa och gråta högt.
"Guds män" som hade sådan makt, som predikade för folk hur de skulle leva sina liv och som alla respekterade.
Irlands biskopar mötte igår påven i Rom för att diskutera dessa övergrepp och hur kyrkan kan hjälpa de utsatta att "helas". Många stödgrupper och offer för övegrepp hade hoppats på ett ansvarstagande, en ursäkt, ett erkännande och fördömmande av det som pågått. De har kampanjat för att påven ska komma till Irland och inviga ett monument till minne av alla offer. Vatikanen har hittills inte framstått som alltför samarbetsvillig. Ingen menar att alla präster är onda eller att påven är personligen ansvarig, men som högsta chef för en organisation så landar det slutliga ansvaret hos dig när något är så fel. Om brott och ofattbara orättvisor har begåtts av personer under ditt befäl, så måste du visa ledarskap och ansvar.
Efter gårdagens möte kom påvens uttalande: "Sexuella övergrepp på barn är ett fruktansvärt brott och också en synd mot Gud". Punkt.
Vilken verklighet lever man i om man anser att det uttalandet är ett lämpligt och tillräckligt "plåster på såren"? Inte den verkliga verkligheten i alla fall.

Pannkakstisdag

I Sverige är det Fettisdagen, här är det Pancake Tuesday. Dagen innan fastan äter man pannkakor, tradionellt för att festa till på och göra sig av med ägg, socker och fett som för praktiserande religiösa ska användas med sparsamhet, eller inte alls, under fastan.
I morgon, första dagen på fastan, är det Ash Wednesday, en dag då man ska visa ånger för sina synder, bikta sig och äta sparsamt. Många går till kyrkan och får ett kors ritat i aska i pannan. Askan symboliserar sorg. Sorg för synderna man begått. Askan som används kommer från palmblad som bränts efter palmsöndagen året innan.
Jag minns första året jag bodde här och var på väg till jobbet och tyckte det var mycket märkligt att se så många människor gå omkring med "smuts" i ansiktet.
Själv är jag inte så mycket för synd, så jag avstår askan, men några pannkakor ska jag få i mig. Tänk så bra att man kan välja de traditioner som passar!

Grannar

Vid ett flertal tillfällen i går eftermiddag såg jag en av granntjejerna här utanför, pratandes i telefon, barfota och klädd i pyjamas. Visst, vi har alla lata dagar då vi slappar i pyjamas hela dagen, men själv brukar jag hålla mig bakom stängda dörrar då.
Man väljer inte sina grannar men har man tur blir de som goda vänner och har man otur blir det bråk om petitesser som gräsklippning och hög musik. De flesta grannar samexisterar man med med sådär lite lagom umgänge. Man morsar på varandra och pratar lite väder och vind. Man håller ett öga på deras hus när de åker på semester och man lånar extra stolar av dem när man ska ha partaj. Man känner egentligen inte varandra så väl men man vet i stora drag vilka tider grannarna jobbar och vilka vänner de har. Barnen leker med varandra och det kanske ofta är så man lär känna föräldrarna.
Sättet man känner varandra på är lite annorlunda också. Det bor en äldre man lite längre ner på gatan här. En underbart trevligt gentleman som jag alltid pratar med när jag är ute och går. Jag vet allt om hans dotter i Dubai och han frågar alltid om barnens skolgång. Jag har känt honom i snart fyra år men kom på häromdagen att jag vet faktiskt inte vad han heter.
Jag har bott på många ställen och haft massor av grannar, en del mer minnesvärda än andra. Mannen i korridoren i Paris t.ex. som alltid "råkade" öppna sin dörr naken när jag och min vän kom hem.
Eller den där galningen på en av våra andra Parisadresser som klippte sitt eget hår, utan spegel, och satt och ropade våra namn mitt i natten. Samma kille erbjöd sig att hjälpa våra andra grannar när de låst sig ute. "Så bra, har du rätt verktyg?" sa de. Jajamensan sa han och kastade en tegelsten genom deras fönsterruta. Han var faktiskt en galning på riktigt. Män i vita rockar kom och forslade iväg honom en dag och vi kunde öppna våra fönsterluckor igen.
När man bor i lyhörd lägenhet kan man bli väldigt involverad, på lite distans, i sina grannars privatliv. Både "the good times and the bad"... I Dublin satt vi spända och lyssnade på ett sjuhelsikes gräl en dag. De skrek och grät och bråkade och vi försökte nyfiket lista ut vad som hade hänt. "Jag ska tala om för din mamma vad hon har för en sorts dotter" skrek han. Ojoj, vad kunde hon ha gjort? "Du låg med min bästa vän" fortsatte han. Minsann, hon som verkade så trevlig...
Man ser varandra dagligen men vet egentligen inte vad som försigår bakom stängda dörrar. Jag kan tycka det är konstigt att den polska familjen här brevid fortfarande har sin julgran uppe, men vad vet jag. Kanske julen verkligen vara till påska i Polen.

Träning

Jag har tidigare skrivit om rugby och hur passionerade många irländare är över den sporten. Nu har sonen börjat träna. Det är en vän till maken som tränar Under-8 laget och flera av sonens kompisar spelar. Jag tror det kan vara nyttigt för barn att spela en lagsport och rugby är en fantastisk sådan. Man kämpar och arbetar verkligen som en enhet och det finns ingen plats för "show-offs" och primadonnor. Något som även alltid slår mig när jag tittar på rugby är vilken stor del av spelet domaren är och hur en bra domare verkligen hjälper till att får spelet att flyta.
Sonen hade sitt första träningspass förra veckan och innan maken åkte iväg med honom undrade jag om han inte behövde ljumskskydd och hjälm. Och då menade jag en sådan där mjuk läderhjälm som rugbyspelare använder. Jag är inte helt tokig och skickar ungen på rugbyträning i störtkruka!!! Men maken försäkrade mig att Under-8 laget inte tacklar, inte speciellt hårt i alla fall, och inte gör s.k "scrums", där båda lagen står eller ligger i stora högar och försöker knuffa varandra åt olika håll (teknisk beskrivning!). Det är mer bollhantering, passninger etc. Men tandskydd är tydligen ett måste, jag antar för att de ska bli vana vid att alltid ha det på sig.
Maken sa att det var otroligt underhållande att vara med och titta på träningen. Som att försöka valla en skock möss. Talangen är såklart varierande. Ibland blir något barn sådär distraherat som bara ett barn kan och stirrar koncentrerat på någonting som bara han kan se, långt borta i skogen eller högt upp i himlen, och märker varken bollen som flyger förbi eller lagkamraterna som jagar den. Och titt som tätt var det kisspaus. Tränaren förklarade flera gånger för grabbarna att Paul O'Connell, en av våra stora rugbyhjältar, alltid kissar innan matcher och träningar. Alltid! Tålamod!
Sonen var i alla fall extatiskt efter träningen och tyckte det var jättekul och det är ju huvudsaken och innan han åkte iväg till dagens pass så kissade han.

Företagsamt

Maken satt framför datorn med Skype öppet häromkvällen. Plötsigt kom det ett sådant där pop-up meddelande. Skype spam eller vad man ska kalla det. Det var från en rysk dam. Hon ville veta om maken var olycklig i sitt äktenskap och kanske letade efter ett utomäktenskapligt förhållande. Hon lovade visst både det ena och det andra, den där ryska damen. Nu var ju inte maken intresserad, han har ju en sådan fantastisk fru, men visst är det uppmuntrande att se att alla sorters "branscher" är proaktiva och verkligen försöker pusha sina affärsidéer i dessa svåra ekonomiska tider...

Reklammamma

Är ni reklammammor?
Ni vet sådana där kvinnor som man ser i reklamen på TV.
Sådana där kvinnor som skrattar när barnen sprutar chokladsås på deras nya silkesblus, för att de då får tillfälle att testa det nya fläckbortagningsmedlet.
Sådana där kvinnor som lekfullt rufsar om håret på ungen som precis sparkat sönder en fönsterruta med fotbollen och kallar honom "din lilla rackare" medans de sträcker sig efter de förträffliga nya Gula Sidorna för att leta upp en glasmästare.
Sådana där kvinnor som skakar på huvudet och ler för sig själva när de upptäcker handavtyck i blåbärssylt på hallväggen, för de vet att väggen är målad med fantastiskt tålig, tvättbar färg.
Jag är inte en reklammamma. Jag vet ju att de inte är "på riktigt", att de är där för att sälja oss saker. Men ibland, när jag irriterat tvättar bort ketchup från kökstaket, brukar jag undra om de faktiskt finns i verkligheten, de där kvinnorna som inte blir irriterade, utan bara ler och fixar när något gått sönder eller blivit kladdigt eller pulats in i CD spelaren, och om jag borde vara lite mer som dem...
Men sen tänker jag att alla mår nog bättre av att leva i verkligheten, där man får visa barnen att man blir lite arg ibland.

De förskräckliga två

Jag har en tvååring. Det är tredje gången jag har en tvååring så man tycker att jag borde ha vanan inne och vara lite haj på det, men så funkar det inte. The terrible twos. Jag har fortfarande så många frågor.
Varför när jag tar med henne till stormarknaden så springer hon som en galning i gångarna, med mig som en galning efter, men när jag tar med henne till skogen på promenad så står hon stilla på samma ställe i 20 minuter och tittar på en pinne? Barn- och kundvagnar har hon ratat för länge sedan.
Varför gallskriker hon när jag borstar tänderna på henne men när hennes pappa gör det sitter hon lugnt tillbakalutad och blundar och njuter? Vi använder precis samma tandborste och metod!
Varför ritar hon så passionerat på dörrar, väggar, golv och sina syskons läxböcker men visar inget intresse när vi tar fram papper och målarböcker? Det är inte alla färger och streck som går att tvätta bort...
Alla dessa frågor som jag antar att vi aldrig får svar på. Jag får trösta mig med att hon i alla fall är artig när hon vägrar och får sina vansinnesutbrott. Hon säger alltid "No thank you" inte bara "No".

Dags igen

Jag pratade med en vän häromdagen. Vi diskuterade ditt och datt, skrattade, skällde om allt och alla, löste världens problem och önskade att alla kunde vara lika klarsynta som oss. Jag sa att jag känner mig så full av åsikter just nu att jag tror att jag måste börja blogga igen.
Så vi tutar och kör. Det är roligt att tycka och tänka.
Välkomna tillbaka.