Ibland när jag träffar nya människor och gör nya bekantskaper och jag talar om att jag kommer från Sverige, får jag frågan om jag längtar hem. Det är väl egentligen en ganska naturlig fråga men jag tycker alltid den känns så konstig. Jag är ju hemma.
År 1991 åkte min bästa vän och jag till Paris. Tanken var att stanna i sex månader och lära oss lite franska. 18 år och tre länder senare är jag fortfarande utvandrad. Att åka till mamma och hälsa på kommer alltid vara att "åka hem", men i Sverige känner jag mig på besök, inte hemma. Det är mycket i det svenska samhället jag inte har en aning om och mycket i den svenska mentaliteten jag inte kan relatera till. Det är ju inte så konstigt, eftersom jag har levt i stort sett hela mitt vuxna liv som utlandssvensk, och de där riktigt vuxna grejerna, som att gifta sig, skaffa barn och köpa hus, har jag gjort här på Irland.
Det är inte som ett medvetet beslut man tar, jag antar att det är något som händer gradvis, men ibland undrar jag när på min resa hemma blev borta och borta blev hemma..
måndag 23 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
- f r y s e r du? du som är Svensk!?
- âh, vad äter ni för spännande maträtter hemma hos er dâ?
utlanssvenskar är ett otroligt trevigt släkte för sig...
fint skrivet.
Samma här, även fast jag var ganska "gammal" (31) när jag tog steget. När jag âker tillbaka till frankrike frân sverige sâ âker jag hem. Jag älskar sverige men frankrike har adopterat mig.
SC: Tänk så många gånger man fått dra sin livshistoria och förklara varför man bor där man bor och svara på lustiga frågor. Men det gör mig inget. Det är roligt att byta erfarenheter med andra. Och ja, visst ÄR vi vansinnigt trevliga, vi utvandrare!
Dosiss: Det har nog inte med ålder att göra. Ibland hittar men hem helt enkelt. Utan att egentligen ha letat...
Väldigt fint skrivet. Jag förstår nu vad mamma pratade om under alla dessa år. Däremot har Amerikanerna varit mera välkomnande till mig som svensk än svenskarna mot mamma som kom från Finland. För mig ändrade sig när vi bodde i Europa och tyskarnas öppna hat mot oss militär familjer. I Sverige där lögnerna avlöste varandra i nyheterna så kan man ju inget annat än dra sig undan. Tyvärr har det gjort att jag även är försiktig med svenskar här. Jag letar inte efter svenskar att umgås med. Lite sorgligt kanske men jag mår ju bättre nu när jag trivs i mitt nya hemland. De första åren var jobbiga. Vilket fall som helst så är du och SC väldigt duktiga på att uttrycka er i skrift. Kul att läsa.
Petra: Vad gullig du är. Tack.
Det måste vara hemskt att inte känna sig välkommen där man bor och det är klart det sätter spår. Så skönt att du trivs och känner dig hemma nu. Kram
Skicka en kommentar