tisdag 17 augusti 2010

En vit lögn och en generös son

Igår kväll tappade sonen en tand till. Han la den försiktigt vid sidan av handfatet medan han sköljde munnen. Maken gick förbi och råkade borsta ner tanden i hålet i handfatet. Panik!
"Min tand! Nu kommer jag ju inte få några pengar!"
Jag föreslog att vi kunde skriva en lapp och lägga under huvudkudden. En sorts "IOU" till tandfén. Men sen fick jag en snilleblixt. Tandfén har av någon anledning lagt alla tappade tänder i mitt badrumsskåp. Jag tittade på dem häromdagen och tänkte kasta dem med gjorde inte det som tur var.
"Pappa kan öppna handfatet och fiska fram tanden" sa jag och blinkade till maken.
"Visst," sa han, "Gå ner och titta på TV du så ska jag nog hitta tanden."
Snabbt fram med en av de andra tänderna. Lite buller och bång när vi "öppnade handfatet" och så glädjerop: "Vi hittade den!"
Tanden lades under kudden och tandfén besökte oss under natten. Sonen räknade slantarna i morse. Fem euro. För en liten tand. Inte illa. Eftersom tandfén vet att pengarna inte slösas, utan stoppas direkt i spargrisen, så brukar hon vara ganska generös.
"Hur mycket pengar har lillan i sin spargris sedan vi tömde dem och satte in på banken?" frågade sonen.
"Lillans spargris är nog tom" sa jag.
"Då får hon lite av det här," sa han och stoppade två euro i lillans gris.
Vad glad och stolt man blir i mammahjärtat när de gör sådant.

Inga kommentarer: