Medaljernas lättburna tunghet

Här solar vi oss i medaljglansen efter årets viktigaste idrottsevenemang. Sports Day på barnens skola. Föräldrar var välkomna, så lillan och jag var där och hejade på.
Dotterna tog brons i dagens första sprint och sonen kammade hem en brons- och en silvermedalj i sina springtävlingar. De har uppenbarligen ärvt sin mammas atletiska talang... Yeah, right!
Jag var speciellt imponerad av dotterns tredjeplats, vilken hon lyckades med trots att kepsen ramlade av under loppet och hon bestämde sig för att springa tillbaka och hämta den innan hon passerade mållinjen. Under kängruhopploppet föll kepsen av redan efter ett par skutt. Detta märkte hon först när hon kommit halvvägs och sprang igen tillbaka för att hämta den innan hon gick i mål. Denna gång sprang hon inte tillbaka ensam, utan tog med sig en av sina kompisar som sällskap. Efter det fick jag ta hand om kepsen. Nästa år ska hon springa barhuvad sa hon.
Lillan bjöds på både godis och glass på läktaren (a.k.a stolarna man ställt ut på gräsplanen bakom skolan) och var nöjd och glad.
En solig och underhållande dag. Men väldigt få utbrott och arga skrik från föräldrar. Det ska väl höra till? Så nästa år tänkte jag ändra på det. Jag kommer vara den ilskna mamman vid mållinjen som skriker "Vad är det här för jävla Bamseklubb?" "Om du vill ha middag ikväll vill jag se bättre än brons!" Vad tror ni? Too much?