Nitton år

Den 30 juni 1991 gick jag ombord ett flyg på Arlanda. Det var 19 år sedan och jag var 19 år gammal. Planets destination var Paris, där bästa kompisen och äventyret väntade.
Planen var att stanna i sex månader och lära oss lite franska. Jag blev kvar i nästan fyra år, gjorde en avstickare på ett och ett halvt år till London och hamnade efter det i Dublin för 14 år sedan. I Dublin hittade jag kärleken och på Irland hittade jag hem. Flyttade västerut för snart nio år sedan och byggde upp ett vuxet liv med äktenskap, barn och hus.
So there it is, mitt liv som utlandssvensk på en tidslinje. I ett nötskal. Det där nötskalet är proppfullt med folk, platser, händelser och erfarenheter. Och det där med att vara utlandssvensk är väl teoretiskt korrekt, men jag känner mig inte vare sig speciellt svensk eller speciellt utomlands.
Jag har bott ganska exakt halva mitt liv utanför Sveriges gränser. Den vuxna halvan. Någonstans på vägen slutade folk fråga när jag skulle "komma hem" då jag var i Sverige på besök. Någonstans på vägen minskade behovet av att resa midsommarstången och att tända valborgsmässoelden, för att så småningom försvinna helt. Någonstans på vägen började det jag växt upp med kännas främmande och det som varit nytt och ovant blev min vardag, min trygghet.
19-åringen som satte sig på planet från Stockholm till Paris känns som en mycket annorlunda person mot 38-åringen som bloggar från västra Irland, även om kärnan, eller nöten i det där proppfulla skalet, är densamma.