Våra barn

Barnen har som sagt ledigt hela den här veckan, trots att sommarlovet börjar den 30 juni. Jag undrar om det är för att ge föräldrar en mjukstart. En chans att förbereda sig. Förbereda systemet för vad den omtumlande upplevelsen att ha barnen hemma på heltid i två hela månader innebär. För att barnen ska bli av med det värsta springet i benen efter ett läsår i skolan. Den värsta överskottsenergin.
Idag känns det som att vi gjort oss av med energi. Mest min. Energi och tålamod.
Det har varit mycket småkiv barnen emellan. Jag har hört mycket "I'm telling!" följt av stampande fotsteg och ett beklagande "Maaaammmmmaaaa, vet du vad han gjorde?!" "Vet du vad hon sa...?!"
Varje ifrågasättande från mig av någon dumhet har fått svaret "Han/hon gjorde det först!" Jamen då så. Då är mamma nöjd.
Det har varit mycket ropande. Mamma! Maaaammmaaa! Maaaaaaammmmmmaaaaa!
That's my name, don't wear it out... Varför måste barn alltid ropa? Varför kan de inte komma in till rummet där man faktiskt befinner sig och fråga det de vill fråga? Så fort jag gick ut i trädgården ropade någon inifrån. Gick jag in så var det någon i trädgården som behövde mig. Maaammmaaa!!!
Mycket brottning, bollkastning (hårt, på varandras huvuden) och knuffande av varandra nerför rutschkanan. Som vanligt är det ingen som tar mig på allvar när jag säger att den sortens lek alltid slutar med att någon gråter. "Woaaaah!" Snyft. "He pushed me first!"
Jag lyckades även lägga mig och sola mitt i deras promenadstråk. Det gick tydligen inte att gå runt. De äldre barnen hade i alla fall artigheten att kliva över mig där jag låg. Lillan trampade glatt och oberört på mig.
Lillan ja, som efter gårdagens bravader hela dagen har upprepat sitt mantra: "I don't want to get a haircut"...
När maken kom hem hade jag vinet kylt och korkskruven redo.

Man vet att man är mamma när ett tandläkarbesök eller en bikinivaxning räknas som avkoppling...

Våra barn. Våra älskade, fina. Vår mest lyckade prestation. Vår välsignelse. Vår raison d'être.