måndag 14 juni 2010

Skolresa

Det är skolresetid igen. Mot slutet av skolåret anordnas klassernas School Tours och idag var det sonens tur att få åka på äventyr. Mellantjejen går i första klassen, eller Junior Infants, och kommer att ha sin "skolresa" i skolan. För den yngsta klassen brukar de ordna med hoppslott, trollkarl och annat skoj. De är ju bara fem och sex år gamla, så att ha äventyret på hemmaplan känns ganska förståndigt.
Till Lahinch bar det iväg för sonen. Dit brukar vi åka ofta, men det känns ju såklart som en helt annan plats när man är där med klasskompisarna. De ska utforska stranden, besöka Akvariet, simma och gå till lekplatsen.
En lång lista med saker de skulle ha med sig hade de fått. En väldigt irländsk lista. Badkläder och gummistövlar. Solkräm och regnjacka. Här på västkusten bjuds vi ofta på flera årstider på en och samma dag.
Han var så förväntansfulld och uppspelt. Uppe innan tuppen. Måndagmorgnar brukar jag få skala dem ur sängarna.
"Vad är klockan? När går bussen från skolan? Kommer vi att hinna? Upp med er nu flickor! Hur många minuter kvar innan vi ska åka? Skynda er att äta upp frukosten flickor! Mamma, vad är klockan nu?"
På vägen till skolan spelade han upp flickorna och när vi kom fram hade upphetsningen i bilen nått bristningsgränsen.
Jag pratade med klasskompisarnas föräldrar utanför skolan och alla hade haft samma sorts morgon. En flicka hade drömt mardrömmar om att hon missade bussen. En pojke som bor mittemot skolan hade börjat storgråta när han såg bussen köra fram utanför och trodde att den skulle åka utan honom. Alla ungar hoppade omkring som vildar med matsäckar, ryggsäckar, hinkar och håvar. Exalteringen var total och ingen lyssnade på oss föräldrar som sa till dem att vara försiktiga och inte peta ut varandras ögon med håvskaften.
Så klev de ombord. Sonen och hans lilla kompisgäng hade tur och gick på bussen först och kunde parkera sig längst bak.
Bussen tutade och körde iväg. Föräldrar och syskon vinkade och önskade dem en underbar dag. Jag vet inte varför men jag kände mig lite känslosam och torkade bort en liten tår. Jag var inte ensam om det. Våra stora små skolungar, på väg mot äventyr.

3 kommentarer:

Katarina i Holon sa...

Vad kul för dem!

Jag tycker alltid att det är lite känslosamt när man märker att de har blivit stora, när de kan klara saker själva för första gången.

Jenny sa...

Hoppas de får en underbar dag!

annai sa...

Katarina:
Visst blir man lite tårögd ibland. För när jag tittar på min snart åttaåring så ser jag ju fortfarande den lilla babyn som lades i min famn.

Jenny:
Det får de säkert! Bara bussresan är ju ett äventyr i sig!