måndag 14 juni 2010

Bloody Sunday

Sunday, Bloody Sunday.

Av alla tragiska händelser under konflikten på Nordirland är kanske det som hände i Derry söndagen den 30 januari 1972 den mest ökända. Den mest omtalade.
Inte på grund av antalet dödsoffer. Anledningen är att det den gången var varken lojalistiska eller nationalistiska paramilitära grupper som var inblandade, utan brittiska uniformerade trupper som sköt obeväpnade civila.
Tusentals katoliker hade samlats i en demonstration för medborgeliga rättigeheter. De ville protestera mot orättvisor och kräva samma rättigheter som den protestantiska befolkningen. Samma rösträtt. Samma rättighet till bostäder. One man, one vote var deras slogan.
Ett gäng ungdomar bröt sig ur processionen och kastade sten mot den brittiska militären som bevakade demonstrationen och barrikaderade en av vägarna. Ungdomarna skingrades snabbt med vattenkanoner och tårgas.
Efter detta fick militärerna rapporter om påstådda IRA prickskyttar samt spikbomber bland demonstranterna och fick order om att använda skarp ammunition och skjuta mot folkmassorna. 13 demonstranter dog.
En av London hastigt tillsatt utredning fann och rapporterade att de brittiska soldaterna hade blivit beskjutna och besvarat eld med eld och armén friades från missgärningar. Från vad jag förstått baserades detta mestadels på soldaternas egna rapporter och vittnesmål. Demonstranter, ögonvittnen och journalister berättade en helt annan historia och hävdade att demonstranterna var obeväpnade. Inga bevis på att det funnits spikbomber eller att skott avfyrats från folkmassorna hittades. Många av de som dog hade skjutits i ryggen. En när han viftade en vit näsduk.
I flera decennier krävde anhöriga till de döda och befolkningen i Derry, med hjälp av påtryckningsgrupper och politiker, att London tillsatte en ny utredning av vad som faktiskt hände, och år 1998 påbörjades en sådan.
Tisdag eftermiddag, efter 12 år av vittnesbörd, rapporter och undersökning ska den 5000 sidor långa rapporten offentliggöras. 38 år efter det som hände hoppas man få klarhet. Ansvarstagande. Avslutning.
Idag råder fred på Nordirland. Trots att det fortfarande finns motsättningar så är freden inte längre skör och bräcklig. Den är långvarig och stabil.
Men det finns fortfarande många sår som inte läkt. Många olösta mord, försvinnanden, attacker. Många anhöriga som inte fått svar. Konflikten var lång, blodig och så komplicerad. Mycket mer komplicerad än att "en del är katoliker och en del är protestanter".

3 kommentarer:

Svensk chekchouka sa...

nâgot som ofta slâr mig är hur man ofta vill fÖrenkla och fÖrdumma konflikter. Jag menar inte att konflikter är nâgot intelligent, men att de är djupa och svâra att begripa. Det handlar inte bara, eller kanske inte alls om min Gud och din Gud. Sâren sitter i länge, bitterheten ocksâ. Kunde ni sâ kan väl vi brukar jag tänka när det är som värst. Varje löst konflikt ger hopp!

Svensk chekchouka sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
annai sa...

SC:
Ja, den som tror sig ha en simpel lösning har inte förstått. Det är så oändligt mycket större än religion. Möjligtvis bestämmer religionen vilken sida man står på, men det är inte religion i sig det handlar om. Det är land, rättigheter, tillhörighet etc etc etc.
Freden på NI kom till genom uppoffringar och kompromisser som folk aldrig trodde skulle vara möjliga. Folk trodde så länge att det aldrig skulle hända. Båda sidor fick betala vad de ansedde var ett högt pris. Man får ALDRIG sluta tro att det är möjligt.