Dottern hade lekt med rockring, eller hula hoop, i skolan och ville ha en.
Kul, tänkte jag. Jättebra motion. Man har ju inte gett upp den fåfänga fantasin om getingmidja efter tre barn. Även om man nu inte hade getingmidja innan tre barn...
Jag trodde att det var som att cykla. Att man liksom aldrig glömmer hur man gör, även om man inte gör det så ofta. Men jag kan inte rocka ringen runt mig mer än tre varv innan den faller till marken.
Mellantjejen rockar som om hon aldrig gjort annat. Svänger höfterna med avundsvärd stil, lätthet och finess.
Anblicken av lillan som rockar är obetalbar. Någon får hålla ringen runt henne där hon står och viftar på stjärten.
'Jag förstår inte,' sa jag till mannen. 'När jag var liten kunde jag rocka i flera timmar.'
'Du hade kanske lite annorlunda kroppsform då...' sa han försiktigt.
Hmm. Borde inte bredare höfter betyda att det är lättare att hålla ringen uppe? Jag skyller på att jag har haft problem med ryggen istället. Och skam den som ger sig. Jag rockar vidare.
3 kommentarer:
ASG. Det där med getingmidja före och efter graviditer känner jag igen.
Jag skulle idag inte orka hoppa hopprep tex som jag gjorde när jag var barn och i TRÄSKOR!! Och hoppa twist med morsans snodda resâr ur sylâdan. Ibland hoppade vi sâ högt som till armhâlorna. (vilka barndomsminnen jag fick nu)
Precis... Twist. Med lätthet. Skitjobbigt!
Det var ju så kul - mina barn förstår inte alls grejen.
Dosiss: Åh, hoppa twist var ju så roligt. Det ser man aldrig barn som gör nu.
TinTin: Du borde kanske inte ge dig på varken twist eller hula hoop just nu... ;)
Skicka en kommentar