onsdag 24 mars 2010

Strejk

Lågkonjunktur som blev recession. Ekonomiska problem som blev kris. De som vet vad de talar om säger att vinden tydligen vänt, att vi är på väg tillbaka, men att vägen tillbaka är lång.
Irland drabbades hårt och arbetslösheten som länge var bland den lägsta i världen på 4% steg snabbt till dagens 12%.
Inom den offentliga sektorn har löner sänkts och svångremmen dragits åt, med efterföljande protester och hot om strejker från fackföreningar. Eftersom det främst är privatanställda som förlorat sina jobb och statsanställda i stort sett är garanterade "jobb för livet", med Irlands offentliga sektor den bäst betalda i Europa, så är sympatin för de som hotar med strejk inte så stor. Folk inser att den offentliga sektorn har tagit en stor del av den ekonomiska bördan, men det är ju faktiskt så att det är den offentliga sektorns arbetsgivare som inte har pengar.
Passmyndigheten har de senaste veckorna agerat under en s.k work-to-rule, där man tydligen inte riktigt strejkar men gör minsta möjliga arbete, vägrar övertid, inte svarar i telefon på eftermiddagarna och vissa dagar stänger deskarna där allmänheten hämtar passen. Resultatet? En backlog på 40,000 outfärdade pass och en ilsken massa som inte kan åka på sina semestrar, affärsresor och privata angelägenheter utomlands.
Folk är ursinniga och desperata. Många har resor planerade till påsklovet som börjar på fredag. Idag var det en stackars kille som väntat på sitt pass i två veckor och ska åka till Thailand på måndag som kedjade fast sig vid passmyndighetens dörr och sa att han inte flyttar på sig förrän han fått sitt pass. Igår ringde någon in ett bombhot så byggnaden fick evakueras. Det visade sig vara båg och en kvinna som köade för tredje dagen i rad för att få reda på statusen på sitt pass, påpekade lite spydigt hur lustigt det var att de svarat i telefon när någon bombhotade när de inte svarar när allmänheten ringer med förfrågningar. Hon hade en poäng tycker jag.
Jag stödjer människors rätt att få visa missnöje, att få säga vad man tycker och tänker om sin situation, men tycker att det ska ske via diskussion och förhandlingar. Jag har ingen förståelse för strejker. För mig är det som ett barn som smäller igen dörren till sitt rum i ilska.
Två av barnens pass måste förnyas mot slutet av året. Kanske lika bra att jag fyller i formulären och får iväg dem nu. 10 dagars garantin verkar inte fungera.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Instämmer. Skriver under!

I tisdags sâ strejkade Storebrors fröken IGEN. Vilken jävla tur att jag har en snäll svärmor som kan passa. Annars hade jag fâtt stanna hemma jag med, antingen med löneavdrag eller offra en semesterdag. Vem fan vill ta semester en dag i mars???
Jag har jobbat för facket i nâgra âr (Kommunal) och jag satte mig aldrig vid förhandlingsbordet utan att ha ordentligt pâ fötterna och jag gick aldrig därifrân med känsla av att jag inte hade âstadkommit ngt positivt vare sig med arbetsgivaren eller arbetstagaren.

annai sa...

Dosiss: Precis. Det enda man åstadkommer är att irritera allmänheten.
Ibland får man intrycket att facken börjar förhandlingarna med strejkprat. Om de måste ta ut sina medlemmar i strejk är det ju de som har misslyckats. De som har förhandlat dåligt.