Slut på friden

Och ni tror att ni har problem? Här verkar lillan ha bestämt sig för att hon inte behöver sova middag längre. Vad ska jag ta mig till? Hennes tupplur har ju varit min "återställare". Mitt lugn. Min frid. Min oas i det vilda.
Att den här stunden var på väg visste jag ju egentligen. Varje dag har det tagit längre och längre för henne att somna och att hon nu sover i en "big girl's bed" och inte en spjälsäng längre gör ju inte saken lättare. För mig. För henne är det ju väldigt mycket lättare att hoppa runt där uppe och dra fram alla böcker och leksaker och inte ha en tanke på att vila lite. Eller att mamma behöver vila lite...
Jag har envist hållit fast vid de där tupplurarna men jag måste nog inse att det är slut.
Jag ska inte klaga egentligen. Mina barn är, och har alltid varit, duktiga att lägga sig och somna själva i sina egna sängar. Alla tre har sovit hela nätterna sedan de var typ tre eller fyra månader gamla och har även sovit middag utan alltför mycket drama. Barn behöver sömn. Och mammor behöver barn som behöver sömn...
Sonen sov villigt tupplur fram tills han var nästan två och ett halvt medan mellantjejen gav upp siestan innan två årsdagen. Lillan är två år och fyra månader.
När jag skriver det här kan jag höra små, om än inte nätta, fötter som springer omkring däruppe. Kanske lika bra att jag medger förlust. Annars somnar hon fem minuter innan det är dags att hämta mellantjejen i skolan, och en lilla som man väckt är inte att leka med.

Uppdatering: De små fötterna jag hörde när jag skrev tidigare, hade burit den lilla flickan till föräldrarnas sovrum, där de små flinka händerna hade smetat nagelbandsolja och läppstift på sängkläderna. Väldigt kreativt.